Och så var det med den saken. Ett problem mindre. Stressmoment kanske är ett bättre ord. Avklarat. Pustar ut.

Veckan har varit minst sagt svajig, humöret har inte varit på min sida men det börjar bli bättre och jag hoppas på ett gott och lugnt avslut på söndag. För nästa vecka, hörrni, nästa vecka gör jag huvudstaden osäker. Fast där överdrev jag lite. Det ska bli skönt att komma iväg, att se något annat, att träffa andra människor. Egentligen tycker jag att resan ska bli apläskig, men jag försöker se positivt på det hela. 

I morgon är det även den stora dagen. Dagen då jag ska sluta äta Fluoxetin och jag hoppas verkligen att det här går smidigt. På ett sätt är jag sjukt orolig, fast på ett annat sätt vet jag att det kommer gå bra med tanke på att ju egentligen inte har någon depressions-diagnos, utan att jag hamnar i bipolära despressioner utan stämningsstabiliserande medicinering. Anledningen till att jag för ett tag sedan fick antidepressiva var för att jag skulle komma ur den djupa depressionen jag drabbades av i höstas lättare och snabbare än utan och det har varit bestämt hela tiden att den här medicineringen inte ska vara långvarig. Ska se om det finns ett bättre alternativ till Seroquel också. Det är så himla tråkigt att somna tidigt på kvällen, även om det är himla skönt iband.

När det blir för mycket för mig så tappar jag kontrollen helt. Jag vet inte vad jag gör eller vad jag säger. Jag tänker knappt över huvudtaget. Jag skriker, gråter, förnedrar. Jag känner det som att jag är ensam i hela världen. Ångesten är total och för det mesta går tankarna om hur jag ska avsluta mitt liv så smärtfritt som möjligt. Jag skiter i hur viktig min medicindring är, igår proppade jag i mig 3 seroquel bara för att få sova och slippa känna den oändliga smärtan i själen. Den smärtan är värre än all fysisk smärta jag har känt. Många förstår inte och tycker att jag ska skärpa mig. De är personer som jag väljer bort i mitt liv.

Jag står och lagar min mat när det plötsligt slår mig. Någon gång, när som helst kan livet rinna ur mig. Jag står här, tittar ner på golvet och tänker att det kan ske nu, om två minuter, om en timma, om två år, om 80 år. Jag blir livrädd, som jag alltid blir av den här tanken. Bortsett från när jag mår sämre, då bryr jag mig inte så mycket om det. Då kan jag lika gärna bli överkörd av en lastbil bara för att jag struntar i att se mig för innan jag går över vägen. 

Vad händer när man dör? Jag tror att man föds om på nytt, till en helt ny människa. Men jag skulle föredra att få bli en liten undulat i mitt nästa liv. Fast det måste vara jobbigt att sova på ett ben, men de är ju vana. Min pip tränade som fasen på balansen ett tag. Nu är han nog full-lärd när det gäller den biten. Mattes lilla akrobat.

Vad skulle han säga om jag dog? Skulle han tro att jag övergav honom eller skulle han förstå, känna det på sig? 

Varje gång jag går förbi våran vackra kyrkogård tänker jag att det är där min kropp ska vila när tiden är inne. Jag döptes i den kyrkan, då ska jag också ha min begravning där. Men inte nu. Än är tiden inte inne, inte på långa vägar. Ändå kan jag inte låta bli att känna rädslan över att det ska ske väldigt snart bara för att jag nu har skrivit om det.

Jag känner mig tjock idag, på riktigt väldigt tjock. Uppsvällt och fet. Jag hatar verkligen den känslan. Illamåendet i samband med måltiderna kom tillbaka idag och jag skakade när jag såg hur mycket mat den fanns i den "lilla" folieformen jag tog fram ur frysen på fontänen. Hjärtat dunkade och jag undrade under en väldig lång tid varför jag lade maten på tallriken i stället för att stoppa tillbaka den i frysen. Det var längesedan jag kände så stark ångest i samband med en måltid. När jag hade värmt den micron satte jag mig bredvid underbara H. Jag förklarade för henne om min känsla och hon kom med den fenomenala idén att dela upp den. Vilket jag gjorde och tog sedan med mig resten hem. Till middag tänker jag äta flundra och wookade grönsaker. Ingen potatis, ingen sås. Bara idag. Jag känner min så äcklig.

Måste sluta.

Jag har varit nere i ungefär en veckas tid. Det börjar bli lite bättre och jag har varit på fontänen som jag ska. Tyvärr har jag hetsätit tre gånger de här dagarna och det måste bli ett stopp på det. Jag tvingar mig att träna i alla fall och jag ska se om det kan bli 1,5 timma idag. I morse lämnade jag lite blod åt forskningen för bipolär sjukdom sedan handlae jag och för en stund sedan avnjöt jag en god räksallad som jag slängde ihop.

Min hjärna vill inte tänka just ju. Uppdaterar när jag har något att komma med.

Jag orkar inte. Jag har alla tecken på att vara på väg in i en depression nu. Ändå klamrar jag mig fast och det är jäkligt tungt att hålla mig ovanför ytan.

Har varit och handlat med min fina mamma idag. Der var mysigt! Men jag var såklart sådär fruktansvärt irritetrad när jag kom innanför dörren. Lagade lunch i alla fall och tvingade mig att träna 1,5 timma. Usch vad tungt det var både fysiskt och psykiskt. Efter middagen slocknade jag och vaknade... nu. Vill sova mer men jag får vänta till kvällen.

I morgon ska jag verkligen kämpa mig iväg till fontänen. Det känns tungt redan nu.

Om jag tänker efter så har jag nog varit nere ett par dagar, kanske tre. Bristen på motivationen och det ökade sömnbehovet gör sig till känna och jag vill helst bara vara ifred och stänga in mig i min lilla bubbla. Det går inte, då tar det ännu längre tid innan jag blir bra igen. Jag kan fortfarande vara glad och trevlig mot människor om än väldigt korta stunder. Allt tar på mina krafter, precis allt. Ibland kan jag stå och laga världens godaste middag för att sedan inte orka ta tag i disken, vilket bara innebär att tömma och fylla diskmaskinen. Städningen är det inte tal om över huvud taget och bloggandet går segt.

Jag är lite rädd att det här ska hålla i sig då jag ska sluta med mina antidepressiva den 1:a februari men och andra sidan ska jag nog inte ens tänka på det så jag nog skulle vinna VM i oro.

Jag är också besviken på att vissa människor tar så lätt på det jag säger, att de "känner igen sig" i det jag säger. Men NEJ, ni kan omöjligt känna igen er för ni har ingen sjukdom som gång på gång ger sig till känna. NI kanske kan ta er upp ur en svacka på en timma genom att tänka "roliga tankar" men det är inte så lätt för mig. Och nej, det känns inte bättre för mig när ni säger att ni förstår, för det gör ni inte och jag märker det. Jag menar inte att låta arg, men ibland orkar jag bara inte. Nej, jag har ingen fysisk sjukdom. Men det kan väl vara nog så illa ändå. Jag menar heller inte att det är synd om mig, jag menar bara att man inte heller kan ta så lätt på psykiska sjukdomar för det är ett rent helvete att leva med. Det känns inte som om det är någon idé att föklara mer då det mest känns som att jag klagar.

Det går över. När jag har varit på fontänen på fredag kommer jag att känna mig så nöjd. Då har jag varit där som jag ska vid varje tillfälle det är meningen att vara där den här veckan. Det gör gott för självkänslan.

Herregud, jag var vaken till 01:30 igår och det är inte ofta det händer ska jag be om att få tala om. Jag hade kul, spelade Wii vilket resulterade i en hemsk träningsvärk idag. (Ändå körde jag ett förmiddagspass idag också) Nattmedicinen sköt jag upp till 00 ungefär och jag visste, VISSTE att jag skulle vara helt slut idag. Men det sket jag fullständigt i. 

När förmiddagsträningen var klar idag så låg jag mest i soffan hela dagen om man bortser från den gången jag lagade mat och den lilla promenaden till och från affären nu ikväll. 

I morgon startar vardagen igen och jag hatar det lika mycket som jag ser fram emot det. Jag hatar det för att jag för det mesta kan ta en paus från alla utmaningar på helgerna och då önskar jag att det kunde vara så här för alltid eftersom att humöret håller så bra när jag slipper känna mig värdelös. Jag vill ändå ut i det sociala, känna att jag ändå duger till något när jag gör något vettigt. Jag är spänd. För i morgon flyttar jag upp från kontoret till köket, någonting som jag ändå ser fram emot då jag efter att ha varit där ett tag kommer att göra rätt bra ifrån mig. Om jag bara tillåter mig själv att göra fel ibland och att ta emot kritik. Jag HATAR att göra fel, och jag HATAR när någon påpekar det. Jag känner mig sämst i världen. Det spelar ingen roll om det så handlar om att skära upp grönsaker. Jag måste först få veta hur alla andra gör, annars står jag där med gråten i halsen utan att kunna ta initiativet till att börja. TÄNK OM DET BLIR FEL! Jag får inte fly, JAG FÅR INTE FLY om det känns jobbigt i morgon.

Efter fontänen ska jag till min underbara sjuksköterska. Hon är. Helt fantastisk och jag önskar att jag en dag kan bli som hon, fast på mitt egna lilla vis. Jag antar att vi ska fortsätta att jobba med min ätstörning. Då kan jag stolt meddela att det får framåt för mig. Hon kommer att bli så glad. Då blir jag också det.

Nu ska jag lägga mig under täcket. Kanske äter jag en till blodapelsin innan jag somnar. Nattmedicinen ska ner och jag tror att jag somnar tidigt idag. Jag nattade pipen tidigt idag, för han var så sur. Inte konstigt. Stackarn var nog vaken till efter 00 igår, precis som sin matte. Jag hör hur han sitter och pip-pratar sig själv till sömns. Jag ska nog somna till det.