Egentligen ska jag inte ens tänka tanken, för det löser sig säkert även om det inte känns så just nu. Jag gick motvilligt till fontänen idag med brist på motivation och självkänsla. Med en inre stress som gör att jag aldrig kan ta initiativ, med skyhöga krav på mig själv som leder till att ångesten kommer och jag rusar ut utan att säga hej då. Jag flyr, som jag alltid har gjort och som jag kanske alltid kommer att göra. "Möt ångesten" - säger min kloka älskade mamma, men mamma. Det är så svårt, nej det är jobbigt för jag är rädd. Feg och ibland chanslös mot mina egna känslor. Jag vill vara frisk, må bra, ha ett jobb med en bra inkomst. Men för att komma dit så måste jag gå igenom det här först. För även om jag bara vill slänga mig in i arbetslivet så inser jag att det inte fungerar. Varje gång har jag misslyckats hittills, det är döden för en döende självkänsla.

Jag försöker få mig själv att strukturera upp min träning också. Att bara jogga/powerwalka 2-3 gånger i veckan och träna musklerna lika många gånger, dock utspritt så att muskelgrupperna får vila. Jag får inte träna för mycket och jag måste äta mer egentligen. Fast maten går faktiskt framåt för de senaste dagarna har jag ätit varje mål och mellanmål. Kalorisnålt, men jag har ätit i alla fall. Jag vill ha en fin kropp till sommaren och det ska jag se till att få.

Och tanken då. Vad var den? Det är den eviga "jag-orkar-inte-jag-vill-bara-ge-upp" känslan. Jag vill bara lägga mig ner och blunda bort allt, eller ta en eventuell överdos. Ja, det hände att tanken dyker upp när det blir för mycket. Men det är egentligen ingen utväg. För jag ska kämpa. Måndag, onsdag och fredag är det fontänen som gäller. I alla fall att ta mig dit, och INTE stanna mer än två timmar. 

Höjdpunkten på dagen var när jag visade min lilla undulat att rinnande vatten existerade, han blev helt till sig när han kom på att han kunde bada/duscha. Åh, min älskling. Vad jag älskar dig!