Idag kom jag på det. Att "ge upp" inte längre är ett alternativ. Jag tog mig tillbaka, den här gången på bara några dagar. Om det är maten, att jag tillåter mig att vila, min nya aktivitet på Göteborgsfontänen, viljan att hjälpa andra eller bara en kombinationen av allt har jag ingen aning om. Det slog mig bara att, när jag tvingade mig ut på en lång promenad, jag ska klara det här. Inga motgångar i världen ska stoppa mig. Jag har lyckats vända nästan varenda en negativ tanke till något positivt de senaste dagarna och det är en STOR bedrift då jag de senaste åren nästan enbart har haft destruktiva tankar när jag varit deprimerad. Jag vet att jag kommer falla många gånger i mitt liv, men jag vet också att jag kan klättra upp igen och även om dalarna blir djupare för varje depression, så blir jag starkare för varje gång jag tvingas brottas med mörkret. 

Jag ska, i framtiden använda min 100.000-kroners utbildning till något bra, inte kasta bort den som jag har tänkt rätt länge. Jag ska ta mig dit och bli den undersköterskan jag en gång hoppades på att bli, förhoppningsvis inom psykiatrin för där är det inte många som kan säga: "Du vet inte hur det känns!". Jag ska göra allt för att samhället ska kunna lära sig mer om den psykiska ohälsan som vem som helst kan drabbas av. Hur? Det vet jag inte än, jag vet bara att jag ska kämpa mig dit. Allt får ta den tid det tar. Jag är ung och har många år på mig att rehabiliteras så att jag kan nå mina mål och drömmar som inte bara består av jobb. 

Jag ska stärka mig själv mer och mer, för varje dag som går. Jag ska visa den där bipolära sjukdomen var skåpet ska stå och fajtas för att bli så stabil det går genom medicinering, rehabilitering, terapi och rutiner. Jag ska visa att jag vill, kan och vågar stå upp för mig själv och bli sjävständig! För, gott folk, självständig kan man vara på flera sätt och det kan man vara även om man har en partner, är sambo eller gift. 

Idag känner jag mig ganska dyster. Har egentligen haft underbara dagar i en veckas tid, men jag vet ju också att det går upp och ner. Därför tänker jag försöka göra det bästa av situationen, dvs att INTE ställa in planerade möten med vänner. Kämpa, kämpa, kämpa och åter KÄMPA! Tvingade mig själv att plocka in disken, handtvätta en tröja och jag fick även, hur konstigt det än låter, TVINGA mig själv att byta tidningspapper för min lilla flax. Det som egentligen borde vara det mest naturliga i världen, att ta hand om ett litet djur gick till att helt plötsligt bli jobbigt. Okej. Det här är bara en liten period, det vet jag ju. Snart kommer jag att vara glad igen och riktigt så illa är det inte än så att jag bara sitter helt apatisk och inte gör någonting. 

I eftermiddag ska jag träffa en kompis. Vi ska gå på Sköfartsmuseet eftersom att vi ändå går in gratis! Sedan ska jag hem och njuta av alla lampor som förhoppningsvis fungerar ikväll, haha! Det var ju strömavbrott igår från 14:30 till 01:45 så mamma och pappa fick låna ut spisen, vilket var mysigt! <3

I onsdags hade jag en upp och ner dag då jag svängde ganska mycket, efter det har dagarna varit bra. Fram till nu. Jag förstår inte hur min hjärna fungerar, men jag antar att mycket är på grund av medicinändringen. Igår vilade jag upp mig totalt, låg i soffan hela dagen och när jag vaknade i morse kände jag att jag hade fått ny energi. Jag bakade ut frallorna som fått jäsa över natten, åt frukost och åkte sedan in till stan. Orkade inte sitta på bussen hela vägen utan hoppade av vid Avenyn för att sedan gå till Nordstan i stället för att åka ända till Brunnsparken. Hittade en väska för 149:- som jag köpte. (Har ju ändå letat länge...!) Sedan kände jag hur tröttheten började bli allt mer påtaglig. Hem, laga mat som bestod av Bulgursallad (bulgur, kikärtor, salladsblad, gurka, avokado och rödbetor) och sedan blev jag så trött och omotiverad att jag bara vill spy på mig själv. Nu har jag funderat på att spela i över 2 timmar men har inte ens loggat in, jag orkar inte ens sätta på tv:n. VAD hände där? 

Nej. Jag får väl acceptera läget och lägga mig under en filt/ett täcke, slå på tv:n och bara vara. Det hjälper inte att pressa sig själv till det yttersta utan ibland får man bara stå ut. Hej bipolär sjukdom! Hade du tänkt att stanna och göra resten av mitt liv surt för mig? Kom an då! För jag har vapen, LITHIONIT och ERGENYL. Fuck you, du ska inte få sätta stopp för mig!

Det gör lite ont faktiskt. Även om det här är någonting alla läkare har misstänkt i snart 6 års tid så kändes det som ett slag i ansiktet när jag läste orden på min medicinförpackning. "Mot bipolär sjukdom". Jag har suttit och tittat på bilden jag tog på förpackningen, försökt att ta in det. Nu är inte utredningen klar än men läkaren sa igår att det mesta tyder på att jag har en bipolär sjukdom typ 2. Allt det här med ätstörningen (Bulimi, som ha sa), svårt med kontrollen när jag dricker alkohol, ångesten, agora fobi och social fobi är väldigt vanlig bland personer som är bipolära (typ 2). 

Ibland undrar jag om allt det här bara är ett stort missförstånd, att jag kan sluta med alla tabletter och må bra. Samtidigt vet jag att jag faktiskt har haft hypomana och många depressiva perioder, även så kallad rapid cycling då det svänger fort, fort. Jag har, ända sedan tonåren haft snabba humörsvängningar. Det är skitjobbigt, rent ut sagt.

Jag försöker se det positivt, fast just idag känns det lite tungt. Men jag kämpar på för att inte hamna nere i mörkret med de där hemska självmordstankarna som blir värre och värre för varje gång jag faller ner. 

Lite medicinändringar då: 

Litionit - 42mg, 1 på morgonen och 2 på kvällen

Ergenyl - 300mg, 1 på morgonen och 2 på kvällen

Fluoxetin - 20mg, 1 på morgonen

Seroquel - 100mg, 1 till natten

Minskat på en antidepp och ökat en stämningsstabiliserande. 

Fick stränga uppmaningar till att planera en graviditet om jag nu vill ha barn då Ergenyl kan ge stora skador på fostret. Jag sa till honom att jag inte vill ha barn, i alla fall inte som läget är nu men att jag är medveten om riskerna.

Åh, vad jag vill att mitt liv ska bli normalt!