Det gör lite ont faktiskt. Även om det här är någonting alla läkare har misstänkt i snart 6 års tid så kändes det som ett slag i ansiktet när jag läste orden på min medicinförpackning. "Mot bipolär sjukdom". Jag har suttit och tittat på bilden jag tog på förpackningen, försökt att ta in det. Nu är inte utredningen klar än men läkaren sa igår att det mesta tyder på att jag har en bipolär sjukdom typ 2. Allt det här med ätstörningen (Bulimi, som ha sa), svårt med kontrollen när jag dricker alkohol, ångesten, agora fobi och social fobi är väldigt vanlig bland personer som är bipolära (typ 2). 

Ibland undrar jag om allt det här bara är ett stort missförstånd, att jag kan sluta med alla tabletter och må bra. Samtidigt vet jag att jag faktiskt har haft hypomana och många depressiva perioder, även så kallad rapid cycling då det svänger fort, fort. Jag har, ända sedan tonåren haft snabba humörsvängningar. Det är skitjobbigt, rent ut sagt.

Jag försöker se det positivt, fast just idag känns det lite tungt. Men jag kämpar på för att inte hamna nere i mörkret med de där hemska självmordstankarna som blir värre och värre för varje gång jag faller ner. 

Lite medicinändringar då: 

Litionit - 42mg, 1 på morgonen och 2 på kvällen

Ergenyl - 300mg, 1 på morgonen och 2 på kvällen

Fluoxetin - 20mg, 1 på morgonen

Seroquel - 100mg, 1 till natten

Minskat på en antidepp och ökat en stämningsstabiliserande. 

Fick stränga uppmaningar till att planera en graviditet om jag nu vill ha barn då Ergenyl kan ge stora skador på fostret. Jag sa till honom att jag inte vill ha barn, i alla fall inte som läget är nu men att jag är medveten om riskerna.

Åh, vad jag vill att mitt liv ska bli normalt!