Idag är det nyårsafton och då pratas det mycket om nyårslöften hit och dit. Jag har inga. Däremot lovar jag hela tiden mig själv att aldrig, aldrig sluta kämpa. I år blir det mitt år, det ska bli mitt år. Och min älsklings. Jag kan ärligt säga att 2012 var ett av de mest lärorika åren i mitt liv. Året började på botten och mitt liv var verkligen svart. Kolsvart. Många gånger undrar jag om jag verkligen skulle sitta här nu om jag inte hade tagit kontakt med akutpsykiatrin. För det var inte lätt att gå emot min envishet om att aldrig mer bli inlagd. De valen som påverkade mitt liv mest positivt var; Jag lade in mig på en sluten psykiatrisk avdelning i våras och därefter började jag med mina livsviktiga mediciner igen. Desstom bytte jag öppenvårdsmottagning vilket visade sig vara det bästa som kunde hända.

2012 har varit ett år fullt av sorg, ilska, överglädje, raseriutbrott, dödslängtan, glädje, lycka och utmaningar. Jag har verkligen fått lära känna mig själv för första gången i hela mitt liv. Jag har kommit en bra bit på vägen även om jag är långt ifrån färdig med mig själv. Jag känner riktig lycka över att ha en sådan fin familj och sådana fina vänner. De har alltid funnits där, men det har varit för mörkt för mig att se. Om jag ska gå in på det medicinska mer så är ju höjdpunkten att jag äntligen, efter många års tjat, fick komma till Affektiva och göra min utredning som visade på att jag har en bipolär sjukdom typ 2, GAD och bulimi. Medicinerna ändras fortfarande och snart ska jag få veta vilken terapi förutom ljusterapi som jag kommer att få ta del av. Jag fick även veta att en läkare hade misstänkt bipolär sjukdom redan då jag var tonåring men i stället fick jag diagnosen ADHD, som nu är bortplockad. (Tror jag) Min läkare förklarade att många som får diagnosen bipolär i vuxen ålder faktiskt har haft barn-adhd. Som jag. 2013 kommer att bli mitt år på det personliga och det medicinska planet.

I år kommer jag att jobba mycket på det sociala och på min självkänsla, som enligt mig hör ihop ganska bra. Jag fortsätter att vara så glad och trevlig jag kan mot människor och ligga lite lågt med kontakterna i samband med att jag är i en svacka. För svackorna kommer alltid att finnas där. Jag ska bara lära mig att tackla dem. Det klarar jag! Självkänslan bygger jag upp genom att leva ett hälsosamt liv med mat, motion och styrketräning. I det sociala där självkänslan spelar stor roll vill jag försöka våga mer. GAD:en ska inte få stoppa mig och jag måste försöka ta för mig även om det är mycket folk som jag inte känner. Perfekt att öva på där jag arbetstränar! 

Ekonomiskt tror jag inte att jag kan göra så mycket mer än att sluta småhandla och spara mer pengar. Mitt mål 2013 är inte att få ett jobb utan det är att bli så bra som möjligt. Om det gör att jag kan börja jobba så är det bara ett stort jäkla PLUS! Strukturen måste bli bättre först, men det är ju ännu en sak att arbeta med i år.

I kärlek har jag allt jag kan önska, vi har det bra tillsammans jag och min älskling. Min familj mår bra och kärleken till er alla är oändlig. Mer behöver jag inte säga.

2013 blir mitt år. Jag känner det. Jag är redo för nya utmaningar!

Jag har inga nyårslöften, bara önskningar.

Ett löfte är såklart att ALDRIG MER sluta med mina mediciner om jag vill fortsätta leva! (Men det är ju inget nyårslöfte, utan ett evigt löfte...)

Jag vågar knappt säga det, men det verkar som att det går framåt igen. Jag måste bara vara beredd på att jag garanterat kommer att ta några steg bakåt igen, flera gånger. Men jag reser mig tydligen alltid upp, hur jobbigt det än är. I fredags var jag hos läkaren och fick höjt min Ergenyl ytterligare. Oj, vad jag längtar tills jag har de perfekta doserna så att jag kan vara den glada, spralliga J hela tiden! Herregud, jag är snart 26 år och har precis hittat mig själv och min personlighet. Självförtoendet blir faktiskt bättre och bättre! Jag kan förstå er som blir lite lätt förvirrade när ni ena stunden läser att jag mår utmärkt för att några dagar senare klaga över en depression som aldrig går över. Det är okej, jag blir lika förvirrad själv för jag VILL må bra hela tiden. Svägningarna är en del av min sjukdom och kommer gå över eller bli mildare med tiden i takt med att jag får lära känna mig själv mer, justera medicinerna och skapa mig ett ännu starkare socialt närverk. Tills dess kommer det gå upp och ner!

Jag hade en förträffligt bra helg i Dalarna tillsammans med killens familj. Dagarna innan var jag lite nere och funderade på om jag skulle stanna hemma eftersom jag absolut inte vill förstöra någonting, men att åka upp var det bästa beslutet jag kunde ta. Mitt humör var STABILT hela tiden, även om jag var jätte trött sista dagen. Jag var social och glad på riktigt. Maten gick också bra! Har gått upp 2kg, men det är bara lite semesterhull och det går jag snabbt ner på några dagar. Idag tog jag en 5km lång promenad och sedan åt jag pyttipanna och ägg I STÄLLET för ett knäckebröd. Vi får se hur länge det håller, men jag ska kämpa. 

Sådana här dagar älskar jag livet. Jag gjorde verkligen rätt i att stanna hemma idag för min kropp behövde det. Jag längar tills den orkar så mycket mer och det kommer. Tänk så här: På snart 10 år har min kropp kämpat och på något sätt överbelastats psykiskt: Utredningshem, behandlingshem, HVB-hem, alkohol, droger, självskada i många olika former. Är det då konstigt att det tar tid att komma tillbaka? Dessutom skötte jag inte min medicinering på ett bra sätt förrän i våras. Fan, jag har klättrat upp från botten. Har jag klarat det så här långt så klarar jag lite till. Jag klarar ta mig fan ALLT! Ingenting är försent, de flesta som möter mig idag inom rehab och vård klargör för mig att de verkligen tror på mig, till och med min pojkvän sa helt allvarligt till mig igår att han är övertygad om att jag kommer att kunna fungera som alla andra i livet. Och vet ni vad? Jag börjar tro på det själv, jag känner en inre styrka som jag inte riktigt kan förklara. 2013 blir mitt år, jag vet det. I behandlingssyfte har slutet av 2012 varit på min sida. Jag är på rätt spår. Nästa år ska jag få ljusterapi, förhoppningsvis annan terapi och den 1:a februari ska jag sluta med min antidepressiva! Jag ska få fortsätta på affektiva, som är den bästa enhet jag någonsin har varit på och jag ska kämpa mig upp så långt jag kan komma.

Sakta går det mot bättre tider igen. *Peppar peppar* Efter många om och men tog jag mig till fontänen. Deprimerad och nära till gråten många gånger. Jag tänkte stanna 1 timma, men det slutade med att jag gick efter 3 timmar i stället. Det här stället är verkligen guld värt för mig. Jag får träffa människor varje dag, jobba i min egen takt och utvecklas. Min sjuksköterska ringde upp mig, jag fick en tid till henne på torsdag och tills dess äter jag Seroquel 200mg i stället för 100mg. Jag har även en läkartid på fredag så det känns rätt skönt att inte vara bortglömd.

Efter jobbet tog jag mig till min vän i Mölndal. Vi handlade och spenderade 3 timmar i mitt kök med att baka julgodis. Herregud vad mycket sötsaker jag har hemma nu. Men jag har bestämt mig för att motionera varje dag samt försöka äta mat. På fredag åker jag och min fina älskling iväg över helgen och då vill jag känna mig någorlunda fin samt kanske kunna äta en pizza...

Måste sova nu. Måste, måste, måste!