Jag har en dag då jag bara vill svälja alla seroquel jag har, svälja ner alla tabletter som finns i min medicinlåda för att få ro. Kroppen orkar inte, den säger ifrån. Ändå har jag ingen lust att sova för jag kan inte slappna av. Med 100g seroquel i kroppen borde det kännas lättare, men det gör det inte. Just nu önskar jag att jag låg under jorden på kyrkogården där jag bor, det hade nog varit mer rogivande än vad det känns för tillfället. Jag står inte ut. Oron i kroppen är konstant och jag mår illa. Jag kan varken koncentrera mig eller sitta still och jag har inte lust att göra någonting. 

I morgon kanske blir bättre. Ska jag stå ut och undersöka det så som jag brukar göra? Eller ska jag bara göra slut på allt här och nu? Jag orkar inte. jag orkar inte ha det så här och jag orkar inte vänta på att min läkare ska vilja träffa mig innan han _kanske_ föreslår en medicinändring. Tycker han att jag ska ha det så här? Onsdag. Det är dagen då jag ska till honom. Lever jag då? Eller har min kropp lagt av? 

Jag vill inte ha något puttinuttande så som "åh vad synd det är om dig" och en klapp på axeln. Jag vet inte vad jag vill. Jag förstår inte vad andra ser hos mig som jag inte kan se, som jag aldrig har sett. Jag vill inte se folk i ögonen, jag vill inte kramas, jag vill inte prata med någon. Jag vill bara stänga in mig och ge upp. Ger jag upp så är det mitt val, mitt eget val. Ingen annans. och om jag bestämmer mig så ska ingen ta på sig skulden för det finns ingenting ni kan och kunde ha gjort. Ingenting. Hör ni det? Ingenting.

Mina önskningar har en tendens att aldrig slå in. I hela mitt liv har jag misslyckats med allt jag har tagit mig för. Så jag undrar varför jag ens ska tro på att jag kommer att lyckas med drömmarna jag har. Ni vet dom som försvinner längre och längre bort ju mer man sträcker ut handen. Jag ser dom knappt längre. Jag kan visa mig obrydd. "Det kommer fler chanser, nu kämpar jag, klart jag klarar detta". I själen är sorgen över att jag är dålig så stor. Det tynger mig.

Det är så komiskt att jag till och med funderar på om jag ens kommer lyckas ta mitt liv om jag bestämmer mig för det.

När jag bloggade igår upptäckte jag en viktig sak om mig själv. Jag känner inte mer ångest nu än vad jag har gjort tidigare år, skillnaden mellan då och nu är att jag hanterar ångesten med tankens kraft i stället för självskadebeteende. För många år sedan var rakbladet i närheten hela tiden, sedan kom alkoholen, drogerna och därefter var kombinationen ett faktum. Den farliga kombinationen av Xanor/Stilnoct/Imovane blandat med alkohol, då slapp jag känna. Jag kunde låtsas att allt var bra, att jag hade kul, att mitt liv var bra. Att fly från verkligheten har länge varit min medicin och det är det fortfarande, fast kanske på ett bättre sätt. Det jobbiga nu är att jag i min ensamhet inte ens kan låtsas att allt är bra. Men jag vill vara ensam när det är som värst, jag vill stänga in mig, jag vill inte prata med någon. Jag vill bearbeta på mitt egna lilla vis och så länge det inte skadar mig så måste det väl få vara okej?

Kanske reagerar folk på att jag försvinner titt som tätt, att jag uppdaterar min facebookstatus och meddelar att jag vill vara ensam. Ni har rätt att reagera hur ni vill men att jag skulle sluta vara era vänner eller sluta bry mig om er är helt fel. Jag har förändrats, alla förändras. Jag har mognat, jag har tagit tag i mina problem. Det kommer inte att vara så här för alltid, i alla fall inte lika mycket. 

Jag äter inte ens ångestdämpande längre. Efter överdosen och efter att jag kom hem valde jag att ta så lite Seroquel som möjligt. Sömnen är bättre nu och jag har fortfarande tabletterna nära till hands för jag vet att det kan komma dagar då jag inte sover alls, då måste jag ta en för att undvika att min bipolära sjukdom blir instabil igen.

Att ha konstant ångest är krävande för kroppen, jag har min GAD (generell ångest) som för mig innebär en ständig oro, social fobi och agora fobi bland annat. Jag har katastroftankar i princip hela tiden och ibland kan jag bli så paranoid att jag är helt säker på att min tid är kommen. Jag får för mig saker som egentligen är helt fel och sedan förstoras känslan upp till det dubbla.

Ni ser det inte på mig, ni märker det inte alltid. Mina diagnoser sitter djupt inne i mitt huvud och mitt psyke har kraschat totalt efter allt som har hänt i mitt liv. Jag är så osäker på mig själv och osäker på andra människor. Jag är osäker på livet över huvud taget. Jag klarar inte av för mycket fysisk kontakt längre och jag klarar definitivt inte av intensivt umgänge. Det är me, myself and I för tillfället och jag vet inte hur länge jag kommer att känna så. Kanske livet ut, kanske några månader, kanske år eller veckor.

Enligt min mening finns det ingenting som varar för evigt. Nothing lasts forever, det har jag lärt mig under åren som gått. 

Jag var 13-14 år när rykten gick om att jag prostituerade mig, jag var 16år när rykten om att jag skulle ha hamnat på behandlingshem för att ha brukat droger. Vilka mer rykten har cirkulerat runt i Rävandaskolan? Sanningen är brutal och tragisk, beroende på vem man jämför med. Nej, jag har aldrig sålt sex och jag vill inte göra er besvikna, men jag provade inte droger förrän jag var 18 år. Jag ska tala om för er vad jag har gjort, vad andra har gjort mot mig och vad jag har gjort mot andra. Sanningen är den att jag började må dåligt när jag var 13 år, jag började självsakada något år senare, rymma hemifrån och träffa människor från internet. Jag fick raseriutbrott utan dess like, tavlor, glas, cd-skivor prydnadssaker och mycket mer gick i golvet. Jag kastade yoghurt och böcker på mamma och jag har även slagit till henne.

Behandligshemmen har jag skrivit om innan. Jag började röka på Lilla Torp och jag stack därifrån så många gånger att jag fick förflyttas till Margretelunds utredninghem i Lidköping för att det var mer låst. Jag rymde därifrån också, men lyckades hålla mig hyfsat lugn om man bortser från självskadandet. Jag fick flytta från Villa Sunnerö efter något år för att jag var med och mobbade en annan elev och jag fick även flytta från Vintergatan för att jag inte skötte mig. 

Jag var 16 år när oskulden rycktes bort från mig utan att jag egentligen ville det, jag var 18 år när jag provade amfetamin första gången, då tog jag även andra piller. Tabletter och alkohol förekom ofta och många gånger har jag minnesluckor för flera timmar då jag har varit aggressiv i samband med detta. Jag har tagit hem okända killar på grund av bekräftelsebehov och självskada, jag har skurit mig i benet med en kökskniv under en fest. På samma fest slog jag till en kille för att han inte hade samma åsikt som jag. Jag har varit nära att hoppa ut från 17:e våningen med piller i kroppen, jag har åkt ambulans 3 gånger på grund av tabletter och alkohol. Jag vill dö varenda dag men försöker mota bort tankarna. Jag har haft psykiska diagnoser från tonåren och jag har legat inne på psyket på 5 olika sjukhus i landet.

Jag har haft självmordstankar under 12 års tid, jag tror alltid att alla tycker illa om mig, mina ex har alltid försökt förändra mig, jag har blivit gripen av polisen 2 gånger för att jag har varit påverkad av narkotika, jag har aldrig brytt mig om vad som händer mig. Alla mina förhållanden har varit mer eller mindre destruktiva (minus 1), jag slutade skära mig när jag var 21-22 med några återfall. Jag kan inte dricka alkohol och ska få kontakt med en alkoholrådgivare, jag är sugen på droger men står ändå över. Min självkänsla har vait låg så länge att jag inte minns hur det är att acceptera sig själv, jag är säker på att jag aldig kommer att klara någonting i mitt liv och varje morgon när jag vaknar kommer ångesten över att jag lever. En dag till.

Jag har alltid dövat min psykiska smärta på något vis. Alkohol, droger, sex, tabletter av olika slag och sår på hela underarmarna. Nu för tiden när allt blir jobbigt så går jag in i mig själv och vägrar prata med någon.

Jag hamnar alltid i trubbel och på något sätt blir allt mitt fel fast att det inte var det från början, ibland måste jag lära mig att hålla truten.

Jag blir ledsen av rykten och jag blir ledsen när jag tänker på hur mitt liv kom att bli. Det går fortfarande att förändra och jag kämpar varje dag för att göra vardagen lättare.

Jag orkar inte tänka mer och det finns saker som jag trodde att jag kunde ta upp här men som smärtar allt för mycket att skriva om. Jag är trött och ska nu sova. I morgon blir det mys hos N med tv-spel och god mat.   

Jag känner mig lite låg. Varför det? Helgen och fram till igår har ju varit bra. Fåglarna går mig på nerverna fast att de är så söta, huvudvärken kom idag också, orkeslösheten tär på mig. Jag orkar ingenting. Jag vet att jag måste tvinga ut mig själv, tvinga mig in i duschen, tvinga mig själv att äta. Ändå vill jag bara dra täcket över huvudet och försvinna för en stund. Jag håller mig uppe genom att se fram emot den här helgen. Åka hem till föräldrarna en dag och gå över till N den andra dagen för lite tv-spel och god mat. Jag kommer att gödas i helgen. Gå upp i vikt. Men jag orkar inte bry mig så mycket. 

Den här veckan har jag varit på Fontänen två dagar i rad och jag är faktiskt lite stolt över mig själv även om det var viktigt att dyka upp igår. Det gick bara inte. Och under dagen började det kännas som rätt beslut ändå. På måndag ska jag och fina tjejen planera inför vår resa till Kiel! Hon frågade mig om jag ville följa med och jag har nog aldrig varit gladare. Jag kände mig så speciell och vi kommer väldigt bra överrens så det kommer att bli roligt! Vi har ju varit i Stockholm tillsammans innan, då tillsammans med några andra, och det fugerade bra. Äntligen har jag lite mer att se fram emot. 

Nu sitter mina dunbollar helt tysta och putsar fjäderdräkten i takt. Jag tänker på Kiel och livet känns plötsligt lite lättare. Vänta nu. Var det så enkelt? Ja. Det var det.

Just det. Träffade boendestödet igår också. Jag fick de två jag hade förra gången så onsdagar och torsdagar har jag stöd. Vi ska prata mer om det nästa vecka. 

Nu har jag en liten undulatkille på axeln och en liten undulattjej inne i buren som ropar på honom. Han svarar. Rätt in i mitt öra. Ska ägna lite tid åt dem nu.

Idag är en dag då jag nog är i något förbannat mixed state, blandtillstånd. Det är inget nytt för mig, jag har varit där många gånger under min sjukdomstid. Det är ett av de jobbigaste tillstånden enligt mig. Jag är glad men ändå så nere. I mitt huvud går tankar om att jag aldrig kommer att klara någonting. Ena stunden tror jag att jag kan söka vilket jobb som helst, flytta utomlands och klara mig helt själv. För att sedan inse att det faktiskt inte alls går. Jag går in på platsbanken, tittar på alla möjliga olika jobb för att sedan stänga ner flikarna och tänka: "Vad lever jag för liv? Vem är jag? Varför finns jag över huvud taget?"

Jag vill jobba och tjäna pengar. Jag vill jobba och känna att jag gör någon nytta. Jag vill jobba och känna stolthet över att jag har lyckats Jag vill kunna betala mina räkningar utan att få ångest över hur lite pengar jag har kvar. Jag vill kunna betala räkningar utan en massa avbetalningsplaner, jag vill kunna spara pengar och jag vill kunna slösa lite utan att få dåligt samvete.

Jag vet inte om jag kommer att komma dit, jag vet inte hur jag ska göra för att ens nå halvvägs. Det känns som om jag står och stampar på samma plats även om jag faktiskt vet att jag har kommit en bra bit på vägen på bara ett år.

Nej, i stället ler jag. Låter glad. Ibland är jag glad, ibland ledsen. Ibland både och. Jag vill dö, men ändå kämpa för mitt liv och aldrig ge upp. Jag vill lägga mig i sängen och aldrig mer vakna upp samtidigt som min hjärna översvämmas av drömmar och förhoppningar för att i nästa sekund känna totalt mörker och misslyckande. Jag vill hoppa från en bro, lägga mig framför ett tåg, ta hundratals tabletter. Jag vill träffa den stora kärleken, brinna för mitt jobb och ha ett aktivt privatliv. Allt på samma gång. Jag vill älska mig själv, till fullo.

Efter ungefär 2 veckor utan att äta riktigt känner jag mig så himla trött. Snittet per dag har legat på ca 800 kalorier, ibland mer och ibland mindre. Mina måltider har mest bestått av kvarg, bär, gröt, frukt, kaffe och vatten. Jag har ätit lite godis 2 gånger varav en har jag hetsätit. Nu räcker det att drömma om sötsaker och vakna upp helt spyfärdig för att jag ska låta bli. Ja, mina vänner, det har hänt. 

Idag var jag tvungen att åka in till stan och köpa en ny kula till ett av mina piercingsmycken. Jag höll på att svimma under bussfärden dit, promenaden i stan och bussfärden hem. Mina ben ville vika sig under mig och i stället för att köpa något att äta så fick det bli två Celcius. Som jag egentligen INTE får dricka på grund av den bipolära sjukdomen. 

Jag vill äta, men samtidigt inte. Idag gjorde jag en tonfisksallad och jag blev proppmätt. 700 kalorier idag. Hade funderingar på att köpa godis, men det räcker med att tänka på siffrorna på vågen för att jag ska låta bli. Jag får faktiskt ångest bara av att tänka på kalorier.

Men jag VET att jag MÅSTE äta. Okej att kroppen är trött, men när inte hjärnan fungerar så blir jag galen. Tänka, vad är det? Koordination, vad är det? Minne, vad är det nu igen? Jag vet vad jag gör, jag vet precis vad jag håller på med. Ändå fortsätter jag. Det började med att matlusten var borta och nu fortsätter det bara. Jag utnyttjar den förlorade aptiten till fullo. Och vikten? Ja, den går ner. (JIPPIIII)

Kanske man skulle gå och köpa lite godis ändå?

Jag var hos min SSK idag på Bipolärcentrum. Hon sa att det var längesedan hon sett mig så nere, att hon ser hur jag kämpar, att jag aldrig blir sådär glad en längre tid utan att alltid falla tillbaka under ytan. Det känns inte som att jag kämpar men tydligen så gör jag det. Ingen annan än hon ser det, ingen annan. Jag fick fylla i lite papper, om hur jag känner mig. Jag visade tydliga tecken på hög ångest och depression igen. Och visst känns det så. Visst känns det så varje gång jag ska somna, varje gång jag ska göra någonting, varje gång, hela tiden, känner jag rastlöshetskänslan i kroppen och oron i magen. Matlusten och initiativförmågan är borta. Jag sover inte på nätterna. Jag känner mig sämst som aldrig lyckas med någonting, som har börjat tänka i dumma banor igen. För det skulle ju inte göra någon skillnad. Eller hur? Jag skulle bara må bättre för stunden. Det är dyrt i längden och jag vet ingen som säljer. Döden känns också lockande. För vad har jag att leva för egentligen? Alla skulle kunna gå vidare utan mig. Fåglarna skulle få det bra hos mina föräldrar. Men ärlig talat så är det mina små dunbollar som håller mig levande. Men bara levande. Jag lever, mer än så är det inte. Jag existerar.

Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna att må så som jag gör. Så elak har jag vär inte varit? Förtjänar någon att må så här? Mina tårar är slut, det finns inga mer. Jag kan inte gråta och jag ler bara på mina egna kommandon. Ler för att inte visa hur dåligt det egentligen är, för det känns som att jag bara klagar. Ingen tycks riktigt förstå. När någon frågar mig hur jag mår så blir det automatiska svaret "Bra!" och ett påklistrat leende. Om ni bara visste vad som döljer sig bakom min mask.

Jag misslyckas med relationer, jag misslyckas med jobb, jag misslyckas med att leva, jag misslyckas med allt. Det har gått så långt att jag inte ens vill försöka nya saker just för att jag är rädd för att misslyckas. För när jag misslyckas så skäms jag och känner mig ännu mindre än vad jag redan är. Jag kan inte dejta, för hela tiden måste jag förklara min situation. Om varför jag inte jobbar, om hur sjukdomarna fungerar, om varför jag inte klarar av att vara uppe länge på kvällen, om varför det är så viktigt att ta mina mediciner, om att jag inte är ett dugg farlig, om att jag faktiskt är som alla andra. Om och om igen. Jag orkar inte med den biten.

Min SSK berömde mig för att jag alltid tog mig till Bipolärcentrum hur dåligt jag är mår. Jag förklarade inte det för henne då men det är för att de är min sista chans till att få ett hyfsat liv. Fungerar inte det här så ger jag upp. Jag har nästan gett upp. Jag har inte mycket krafter kvar. Jag vill ju egentligen leva, men inte så som det är och känns nu. En till medicinändring är på gång och jag hoppas gudars att det hjälper, för jag är så trött på att leva som jag gör nu. Jag är så trött på att ständigt falla tillbaka. Jag är så trött på att känna mig misslyckad och dålig. "Men gör något åt ditt liv då!" Snälla nån, det är ju det jag gör. En person som aldrig har varit sjuk eller inte har kunskap inom området har ingenting att säga till om. För dessa människor är vi lata jävlar som bara vill gå hemma på bidrag. Nej lilla människa. Min önskan är att orka och kunna arbeta. Jag har inte valt att leva så här, lika lite som någon väljer att få cancer, diabetes, reumatism m.m

I morgon har jag möte med en handläggare i kommunhuset. Jag har ansökt om boendestödjare igen. Man känner sig så liten när man måste ta till sådana saker, men det måste göras. Det och medicinändringen är mina sista chanser. Sedan ger jag upp. Då vill jag inte mer.

Det har varit dåligt med sömn de senaste nätterna. Kanske är det därför min ångest så plötsligt dök upp idag? Jag vill så gärna sova men jag kan verkligen inte slappna av, det bara trycker i bröstet på mig. Det går över, det vet jag men sär det väl händer är det så himla obehagligt. 

Snart kommer K och M hit med en soffa. Jag vill verkligen bara få det överstökat med tanke på hur trött jag är och det är så snällt att de hjälper mig och att jag fick den här soffan.

Jag ska kämpa på. Visa att jag vill och kan. Inte vika mig för mina diagnoser så gott det går. Alla har sämre dagar, även "friska" människor.

God natt.