Jag känner mig lite låg. Varför det? Helgen och fram till igår har ju varit bra. Fåglarna går mig på nerverna fast att de är så söta, huvudvärken kom idag också, orkeslösheten tär på mig. Jag orkar ingenting. Jag vet att jag måste tvinga ut mig själv, tvinga mig in i duschen, tvinga mig själv att äta. Ändå vill jag bara dra täcket över huvudet och försvinna för en stund. Jag håller mig uppe genom att se fram emot den här helgen. Åka hem till föräldrarna en dag och gå över till N den andra dagen för lite tv-spel och god mat. Jag kommer att gödas i helgen. Gå upp i vikt. Men jag orkar inte bry mig så mycket. 

Den här veckan har jag varit på Fontänen två dagar i rad och jag är faktiskt lite stolt över mig själv även om det var viktigt att dyka upp igår. Det gick bara inte. Och under dagen började det kännas som rätt beslut ändå. På måndag ska jag och fina tjejen planera inför vår resa till Kiel! Hon frågade mig om jag ville följa med och jag har nog aldrig varit gladare. Jag kände mig så speciell och vi kommer väldigt bra överrens så det kommer att bli roligt! Vi har ju varit i Stockholm tillsammans innan, då tillsammans med några andra, och det fugerade bra. Äntligen har jag lite mer att se fram emot. 

Nu sitter mina dunbollar helt tysta och putsar fjäderdräkten i takt. Jag tänker på Kiel och livet känns plötsligt lite lättare. Vänta nu. Var det så enkelt? Ja. Det var det.

Just det. Träffade boendestödet igår också. Jag fick de två jag hade förra gången så onsdagar och torsdagar har jag stöd. Vi ska prata mer om det nästa vecka. 

Nu har jag en liten undulatkille på axeln och en liten undulattjej inne i buren som ropar på honom. Han svarar. Rätt in i mitt öra. Ska ägna lite tid åt dem nu.