"Du var ju väldigt sjuk under en längre tid i somras."

Jag tittar på mamma, håller med på ytan men på insidan kan jag inte riktigt ta in det. Jag förtränger, det har jag alltid gjort och det är för det mesta en bra lösning för stunden. När depressionen kommer igen så blir jag lika förvånad och negativ som alla de andra gångerna. Man tänker inte rationellt. Man har bara det negativa i hjärnan och döden som sträcker ut sin hjälpande hand och lurar en att det är den bästa vägen. För självmordstankarna kommer verkligen som ett brev på posten. Jag kommer inte undan.

Jag kommer ihåg hur smärtan känns, men ändå inte. Jag tänker att nästa gång ska depressionen inte få kväva mig. Varje gång blir jag lika ledsen när styrkan har lämnat mig. Varje gång känner jag mig lika misslyckad och skäms när tänker på att soporna luktar, den smutsiga disken hopar dig på diskbänken, jag har slut på kläder för att jag inte har orkat tvätta, det ser ut som en svinstia i hela lägenheten. Många som inte kan acceptera att depressionen är en sjukdom och att man inte kan "rycka upp" sig bara sådär, kan tycka att man är lat. "Det är väl bara att göra det?" Gud, den meningen hörde jag många gånger ett tag. Jag kände mig ännu mer misslyckad.

Jag kommer alltid upp ur sängen, men inte mer än så. Kanske går jag och lägger mig igen eller slötittar på tv. Jag kan inte spela, inte läsa, inte koncentrera mig på en hel film. Bara ligga där och glo. Hade jag inte haft Pipen och Mini hade jag gått under för länge sedan. Det är dom som får upp mig på morgonen, de ska ju ha mat och de vill ha ljus och uppmärksamhet, de vill ha ren bur. Aldrig har jag skitit i dom. Aldrig. 

Återigen så förtränger jag. Jag förtränger att jag varit sjuk och jag förtränger att jag kan bli sjuk igen. Jag tror det är därför jag inte riktigt kan ta till mig den hjälpen som erbjuds. Andningsövningar? Jag har ju inte ångest nu. Schema? Vad ska jag med det till? Innerst inne vet jag att allt är förebyggande. Jag SKA kunna andas bort ångesten och jag MÅSTE ha ett schema så att jag lättare kan jobba/praktisera i framtiden. Men jag skiter i det, tror att jag kan klara det ändå.

När jag är nere är jag inte ett dugg rädd för döden. Jag bryr mig inte om ifall jag skulle råka ut för en olycka och dö. Det är väl lika bra, då slipper jag ta tag i det själv. - Tänker jag.

Men när jag är stabil, som nu, är jag riktigt rädd för att dö. Jag kan ju inte dö när jag mår bra och missa alla roliga saker. Tänk att tankarna kan ändras så himla snabbt, det är så man blir skräckslagen.

Hypomanin välkomnar jag även om jag vet att det är nyckeln in till en djup depression. Jag kan nästan längta efter den ibland. Men jag har inte haft så många, bara några enstaka när jag var medicinfri. För ett eller två år sedan kom den sista. Då tänkte jag att nu blir jag manisk. Allt var så himla bra, jag sov inte mycket, jag var på topp! Jag såg hur soffans trådar rörde på sig och skrattade åt det. Jag sa åt min fd att han skulle ringa till psykakuten om jag blev sämre och hamnande riktigt långt upp i det blå men han bara tittade på mig och utbrast: "Men det är ju jättebra att du mår bra!" - Han förstod inte min sjukdom, därför kunde jag inte leva med honom. Jag kan inte leva med någon just nu. Bara mina små fjäderfän. På något sätt måste jag läka, jag måste kunna leva med min sjukdom, lära mig att hantera den. Inte vara så naiv och tro att jag är helt frisk när jag har ett normalt stämningsläge.

När som helst kan det slå över. På en minut, en timma, en natt. Och vet ni vad? Alla kan drabbas. ALLA. Och vet ni en sak till? Det är inget att skämmas för. Man ska aldrig skämmas över den man är, vilken sjukdom man har, eller något annat man inte kan hjälpa. Jag är inte en dålig människa bara för att jag har en diagnos. Ingen är. Vilken diagnos man än har.

Jag har snart varit (hyfsat) stabil och pigg i 3 veckor. *Peppar peppar*

Det är helt underbart att vakna upp i princip varenda morgon utan ångest och utan att känna de där värdelöshetskänslorna i kroppen. Förra veckan var jag hos min arbetsterapeut, jag sade att jag ville börja praktisera så smått men hon tittade på mig och talade snällt men bestämt om för mig att jag bara har varit stabil i 2 veckor. Jag får vänta med andra ord. Vi kom i alla fall överrens om att jag skulle göra ett schema med en viktig sak jag skulle tvinga mig till att göra varje dag, utan att skita i det för att jag inte har lust för stunden. Har det fungerat? Nej. Jag har inte ens börjat på schemat. Men vadå? Jag har haft så mycket annat för mig! Faster som snart åker iväg, ta igen alla dagar jag har missat med mina vänner och.... Hrm... World of Warcraft såklart. Fast jag spelar faktiskt inte så mycket, vilket är en fördel. Sedan bestämde vi att jag skulle göra andningsövningar varje dag som jag kan använda om jag får ångest. Hur många gånger har jag gjort det? 1 ½.... Jag borde verkligen skärpa till mig om jag vill bli friskare.

SÅ, äntligen kan jag hämta min första apodos i morgon. Samtidigt ska jag vara duktig och lämna in ALLA piller jag har så att det inte kan hända samma sak igen, det är ju trots allt därför jag ska ha en apodos att hämta ut 1 gång i veckan. Så att jag inte har så mycket mediciner hemma. Säkerhetsåtgärd så att säga. 

Allt som allt så måste jag säga att jag är gladare och det är nog tack vare kombinationen av ECT och medicinändringarna. Såklart har jag mängder av saker att jobba på, för det är ju omöjligt att ha bra dagar varje dag även om det hade varit skönt. Mamma säger att jag är mig själv igen, det är bra.