Jag trodde att jag skulle få min/a diagnos/er i morgon men min läkare bestämde sig för att något annat var viktigare, vilket jag faktiskt förstår samtidigt som jag ändå har väntat på det här mötet. Min sjuksköterska ringde förut och ville ändå att jag och hon skulle träffas vilket jag verkligen behöver. Jag tjatade lite på henne om att hon kan ge mig dem, men jag vet ju att det är en läkare som måste meddela. "Men vi vet ju att det är en bipolär sjukdom och om du kommer att få en inbakad diagnos eller några stycken, det vet vi inte än." -sa hon. Så jag får nöja mig med det svaret och vänta över en månad på nästa inbokade möte.

Träningen har kommit igång och jag ska ha 3 vilodagar nu. Jag har ändå tränat tre gånger den här veckan och mitt kort gäller inte på helgerna. Dessutom hinner jag inte i morgon. Jag började dagen med 30 minuter PW efter frukosten, sedan åkte jag till gymmet eftet en god lunch. Jag körde 20 minuter på crosstrainern och 50 minuter på löpbandet. Jag har bränt en hel del kalorier och slagit PB på löpbandet. Trodde aldrig att jag skulle orka så snabbt och intensivt. Jag är otroligt chockad och nöjd. Mycket träning innebär att jag belönar mig med mycket mat så att kroppen inte hamnar i svältläge och så att jag orkar. Jag tycker också att jag fördelar maten bra under dagen och planerar bra i förväg, helst på morgonen.

Ska styrketräna någon dag också, men jag gillar konditionspassen så himla mycket och tar ut mig så att jag inte orkar fast att jag egentligen planerade in det. ;)

Uppdaterade via mobilen och få blir det tyvärr inga styckeindelningar vilket jag ogillar.

Igår hittade jag en ny app som heter ShapeUp. Klicka på länken så hittar ni den även på internet. Jag använder de främst för att bokföra exakt kaloriintag och kontrollera så att jag får i mig tillräckligt mycket proteiner, kolhydrater samt fett. Enligt den ska jag äta 1594 kalorier om dagen för att nå mitt viktmål. (Det jag vägde innan jul) Det kommer att ta ungefär 12 veckor, men då får jag också i mig det jag behöver (UTAN ATT SVÄLTA MIG SJÄLV) i rätt mängder samt rätt fördelat under dagen. Självklart ökas ju kaloriintaget ju mer jag tränar och ikväll känns det som att jag har rätt bra med kalorier kvar så att jag kan få mig en stadig kvällsmat. Jag har ätit bra med protein, bättre mängder fett men lite för lite kolhydrater så det blir naturell müsli, lättfil och havregrynsgröt för min del. Klart bättre än igår!

Det som är väldigt bra med den här appen är att jag bara behöver skanna in streck-koden på produkten och skriva in hur mycket (för det mesta i gram) jag har ätit så får man upp hur många kalorier man får i sig. Den räknar då även ut hur mycket protein, kolhydrater och fett just det innehåller. Perfekt! Dessutom kan man skapa egna recept. Alltså, jag är i himlen. Jag älskar den här appen!!

Idag förnyade jag mitt träningskort på Fitness24Seven, fast den här gången köpte jag dagpass, 06-16, i stället för dygnet runt. 100:- billigare och jag tränar ändå inte på kvällar/nätter. Jag kommer kanske sakna att kunna träna på helger, men och andra sidan kan jag inte träna jämt. Vilodagar är ju faktiskt ett måste. Det var riktigt skönt att komma igång även om luftkonditioneringen var paj och tjejgymmet svämmade över av folk. Jag fixade ett personbästa och blev väldigt förvånad över det. Och väldigt glad såklart. 

Annars har dagen varit skit. Kändes väldigt förvirrande på fontänen idag. Kanske är det jag som inte tål vanlig stress, men nog var folk lite irriterade och uppstirrade. Jag gick tidigare i alla fall. Kände mig värdelös som vanligt. Funderar på att komma in en sväng i morgon också, alltså varje dag så jag kommer upp på morgonen. Och efter det väntas träning.

Nu ska jag vika tvätt och sedan äta kvällsmat. Omnom. 

När är det okej att skylla ("skylla") på sina sjukdomar? Jag är ostabil för tillfället och då jag är det försöker jag hela tiden hitta orsaken till det. Jag vet med mig att jag inte alls har skött min sömn på senaste tiden, igår drack jag massor av vin, och idag har jag hetsätit som tusan. Faktiskt till den grad att jag böjde mig över toaletten och försökte spy. Med andra ord: Får jag skylla min irritation på saker jag faktiskt kunde ha stoppat innan det hände? Jag hade aldrig behövt köpa det där vinet, och andra sidan är jag jävligt impulsiv för tillfället och har riktigt svårt att kontrollera mina handlingar vilket är väldigt svårt för andra att förstå. "Det är väl bara att....." Nej, det är det inte.

Jag kunde ha tagit mina seroquel tidigare så att jag däckade i tid, men det gjorde jag inte så jag får skylla mig själv att jag är ostabil. Jag VET vad som händer. Anledningen till att jag inte vill sova? Jag är rädd för att det ska bli i morgon. Jag vill inte att dagen ska ta slut för det känns som om tiden bara rinner iväg från mig. Från mitt ouppklarade liv. Jag hinner inte med längre. 

Och alla de här hetsätningarna som slutar med total ångest och ändlösa tårar. Jag behöver ju inte köpa allt onyttigt, men åter igen så är jag impulsiv. När jag väl börjar kan jag inte sluta, det är så fruktansvärt jobbigt att inte kunna ta tillbaka den där kontrollen. Jag rasar inte längre i vikt. Det är som om jag har slutat bry mig fast att jag egentligen ständigt tänker på det. Jag går upp i vikt. Och det är inte roligt. 

Jag vill bara göra något av mig själv och mitt liv. Jag orkar inte. Ärlig talat så kommer de äckliga suicidtankarna allt oftare, allt fler gånger om dagen. Tänk om jag en dag gör slag i saken? Tänk om jag faktiskt kommer till den punkten då jag faktiskt bestämmer mig för att inte orka leva mer? Jag försöker vara glad, jag försöker vara duktig, jag försöker vara omtyckt. Jag gör hela tiden mitt bästa, men det är som om det inte är bra nog. Det känns som om mina misslyckanden kommer gång på gång. Jag vill jobba, plugga, träna. Ingenting går. Och det är fruktansvärt frustrerande, speciellt när jag ständigt får höra att jag måste kämpa mer. MEN JAG GÖR INGET ANNAT ÄN ATT KÄMPA! Varje dag, varje timma, varje minut och sekund. Men INGENTING ÄR BRA NOG.

Jag vill inte ha det så här. Jag vill leva och ändå vill jag bara dö. VARFÖR kan ingen bara döda mig så att jag slipper göra det själv? Jag vill inte. För jag kommer aldrig att bli frisk nog att leva ett "normalt" liv. Jag vet det och det gör mig så satans jävla frustrerad. Jag vill bara riva av allt hår och göra mig så ful som möjligt. För ärlig talat, ingen hade sett någon skillnad ändå? Vet ni varför? FÖR JAG SYNS INTE, och har aldrig gjort det heller. Aldrig någonsin, aldrig i framtiden. För jag har ingen jävla framtid.

Jag vet inte hur det är med er, men jag strävar alltid efter att vara och göra saker perfekt. I och med att mitt självförtroende är i botten så är ju det en rätt korkad grej men det har liksom hängt med i alla år. Vad jag än gör så blir det enligt mig aldrig bra nog. Problemet är att jag inte kan hantera "aldrig bra nog". Jag blir förtvivlad, ledsen och stött. Jag ger upp. Jag har ett exempel från när jag gick på IV i Alingsås. En dag i veckan var jag i köket tillsammans med några andra elever och vi hade någon form av hemkunskap, fast vi ägnade oss mest åt det praktiska. Jag och läraren gick inte riktigt ihop och jag tog alltid hennes kritik personligt. En lektion skulle vi steka pannkakor och jag var på riktigt bra humör. Jag började steka och blev för en gång skull väldigt nöjd med det jag gjorde. Läraren kommer fram till mig och utbrister: "Men de här pannkakorna är alldeles för tjocka!" Och hade hon nöjt sig med de orden och sedan förklarat lite snällt och försiktigt hur jag i stället kunde göra så hade det nog varit lugnt. Men hon tog över helt. Hon tog alltså mina redskap och visade precis exakt hur HON gör och så SKA det vara. När jag blir ledsen kan jag ofta visa det genom ilska och det gör jag än idag. Den där gången blev jag så arg så jag trodde att jag skulle spricka. Jag minns inte vad jag sa till henne, men jag stormade ut ur köket, satte mig på bänken utanför ett klassrum och försökte hålla tårarna tillbaka. Jag minns att jag vägrade prata med henne resten av dagen.

För det mesta pressar jag mig till max och ställer alldeles för höga krav på mig själv. Det här med träningen till exempel. Min hjärna tror att jag är en riktig jäkla athlet och får alltid för mig att försöka mig på omöjliga träningsformer. Kan jag inte göra 10 armhävningar på första försöket någonsin så ger jag hellre upp än att skynda långsamt och faktiskt träna upp musklerna som krävs för att kunna utföra just det. Okej, nu vet jag att det inte går på en gång för jag har testat så just där har jag fått tvinga ner mig själv på jorden lite. Men jag hoppas ni fattar poängen.

En gång när jag gick på gymnasiet och hade idrott ställde sig jag och min kompis på löpbandet. Vi båda var lika jäkla envisa och tävlingsinriktade. Hon hade nog också rätt höga krav på sig själv. Jag minns att vi sneglade på varandras nivå och båda två ville helst vara lite bättre än den andra så vi höjde, höjde, höjde och höjde tills någon av oss gav upp. Det märker jag även när jag är på ett gym idag. Jag vill gärna vara bättre än alla i hela lokalen. Och är jag inte det så får jag för mig att alla tänker: "Usch, vad kass hon är!"

Om jag tänker efter så vill jag nog bara höra: "Vad duktig du är!" "Du har ju talang!"

För mig spelar det ingen roll vad det handlar om, det behöver inte alls ha med träning att göra. Jag vill göra rätt och noga. När jag städar ska det vara perfekt. När jag ska "göra mig fin" ska det vara perfekt. (Jag blir aldrig tillräckligt fin.) När jag skriver ska det absolut inte vara några stav- eller slarvfel. Ja, egentligen ska allt i mitt liv vara perfekt, och det är det inte. Långt ifrån. Det gör mig galen.

Anledningen till att jag inte spelar WoW längre är inte bara att jag inte har råd för tillfället, det är också att jag vet hur kass jag är när jag kommer upp i level 85. På grund av det här så struntade jag i att levla upp mina karaktärer till level 90 för jag visste hur det skulle gå. Jag har svårt att ta instruktioner, speciellt på Engelska. Jag har svårt att ta kritik och jag har väldigt svårt för när människor säger att jag gör fel. Och i det spelet kan de vara förjävliga mot varandra och man har fått höra både det ena och det andra skällsordet. Är man då dålig på så hög nivå är det inte ens någon idé att spela.

Nog om det. Snart ska jag ge mig ut på min promenad. I huvudet vill jag gå en mil, men kroppen säger nog ifrån långt innan det. 

Jag kan inte låta bli att tänka på andra i min ålder, hur långt de har kommit i livet. Herregud, jag är 26 år och hoppar upp och ner på samma jädra ställe. Ibland får jag till och med börja om, och inte fan går det framåt mer än när jag tar mig upp från ett bakslag. När ska jag jobba? När kommer jag att KUNNA jobba? Hur ser mitt liv ut om 2 år? Står jag fortfarande och stampar på samma plats? Eller har jag gått ner mig totalt? Jag kan verka ointresserad av saker och ting, men så är det inte. Jag har bara inte modet att ta initiativen som behövs. Jag är så himla rädd för att misslyckas så det finns inte. Rädslan är nog min största fiende i livet, kanske är det också den som har fått mig att överleva all skit jag gått igenom. Hade jag inte varit rädd för att förlora mitt ex och bli gripen igen så hade jag kanske inte spolat ner det sista amfetaminet i toaletten och tagit det avstånd från skiten som jag faktiskt har gjort. Jag inser hur annorlunda mitt liv antagligen sett ut då, om jag ens hade levt idag.

Jag vill engagera mig i saker och ting, men jag kan inte. Kanske är jag inte redo. Kanske är jag så rädd för att andra ska tycka det jag gör och säger är konstigt, fult och förvirrande. Är det självförtroendet som sviker? Hänger självförtroende och rädsla ihop? Är det samma sak? Varför kan jag inte prata inför en grupp människor? Och varför har jag aldrig tagit tag i den här rädslan? Jag vill så gärna brinna för någonting. Jag vill att det ska synas på hela mig att jag älskar det jag gör, vad det nu kan vara. Jag vill kunna diskutera, hålla i diskussioner. Jag vill finnas där för människor som behöver en hjälpande hand, visa att jag är mänsklig. Men jag kan inte. Någonting håller mig tillbaka. Rädslan för att misslyckas, att inte vara omtyckt.

Jag vill bara att människor ska se mig, samtidigt som att jag vill vara osynlig. Jag vill känna mig behövd. Jag vill ha ett liv. Jag vill hitta den där livsgnistan som jag ser hos så många andra. Jag vill bara.. Jag vet inte vad jag vill.

Det finns några bra anledningar till att jag ska hålla mig på min kant i sociala sammanhang. Jag vet inte när jag kan slinka in i ett samtal utan att avbryta de som pratar. Och ofta när jag försöker så känner jag mig inte hörd. Jag kanske hinner säga ett halft ord innan jag blir avbruten. Efter det försöker jag att höja rösten och om jag åter igen blir avbruten så blir jag riktigt sårad och ledsen. Frustrerad är också ett bra ord. "Vad var det du ville säga?" -kanske de undrar efter ett tag. "Jag minns inte, det var nog inget viktigt." -får jag ur mig.

Det här har följt med mig sedan skoltiden så jag undrar ju varför jag inte har lärt mig att föra ett samtal med någon. När jag väl får chansen så pratar jag mest om mig själv, säger fel saker och stammar. Sannorlikheten att mitt ansikte liknar en gigantisk tomat är väldigt stor.

För övrigt har jag haft en konstig känsla i kroppen i flera dagar. Känslan är så svår att beskriva och jag vet inte om den är dålig eller bra. Vill jag sova? Vill jag vara vaken? Vill jag leva? Vill jag dö?

Dessutom har jag börjat tänka mer på vad jag stoppar i mig. Den här gången kan jag dock inte se något problem med det. Jag ser det som att jag tar tillbaka den kontrollen jag förlorade innan jul. Jag försöker träna så mycket som möjligt och dra ner på det jag anser är onyttigt för mig. Socker är big no, no! Vågen har jag slängt åt helvete och försöker tänka att siffrorna inte ändras drastiskt på ett par dagar.

God natt.

Jodå, visst tog jag mig till fontänen igår. Jag kände redan när jag kom dit att hjärtklappningen började ge sig till känna. Jag fick vänta i flera minuter innan jag vågade mig upp för trapporna, in i matsalen. Eller nej. Matsalen undvek jag då jag kände att jag absolut inte klarade av alla människor på en gång, så jag satte mig lite avsides med näsan pekandes på mobilen. I 2,5 timmar var jag där. Jag skulle ha stannat till 12, men tillslut gick det inte mer. Det tryckte förfärligt i bröstet och jag ville bara ut. Herregud, sådan ångest har jag inte haft på riktigt länge. Det var så jobbigt att jag till och med längtade efter något riktigt starkt att döva med. Som tur är har jag inget annat än Theralen och Seroquel hemma, då jag egentligen vägrar annat.

Inte ens hemma ville den lägga sig, så jag satte igång musik för att överrösta tankarna som inte ville försvinna. Tillslut tog jag även en Seroquel för att få sova lite. Och så lite blev det inte heller. Jag sov till middagstid, efter middagen sov jag till 19:30 och sedan slängde jag i mig nattmedicinen vid 21 för att sova näst intill hela natten. Idag känns det bättre och  jag är lite piggare.

Jag tog mig ett träningspass i förmiddags, 1 timma cardio via "My fitness coach". Det kändes, om man säger så. Hade egentligen tänkt att ta ett pass efter lunch också, men besämde mig för att följa med min brors flickvän in till stan och leta födelsedagspresent. Kan vara bra att ha henne som smakråd! :) (Och roligt att umgås också!)

Har precis avnjutit en lunch bestående av 2 rågbröd, 2 ägg, en mumsig sallad och 2 kokta fiskfiléer. Gott, gott och nyttigare än den stora vita baguetten jag åt till lunch igår. Funderar på att göra en viltgryta ikväll när jag kommer hem, om det inte blir för sent. Hatar att äta middag på kvällen då jag är van vid en lättare kvällsmat.

Och just det! Vågutmaningen gick ganska bra. Vägde mig en gång på en vecka. (eller var det två?) Dock halkade jag tillbaka i gamla vanor när jag kom hem från Stockholm. Jag väger mig i och för sig "bara" två gånger/dag i stället för typ.... 5-6? Alltid något, men jag måste ändå försöka sluta med det.

Idag har en stor tomhetskänsla infunnit sig i min kropp. Det mesta känns rätt hopplöst och jag förstår inte varför jag blev som jag blev. Jag skrämmer bort människor, jag märker det och jag ser hur de reagerar på mitt ibland omogna sätt att beté mig mot andra. Jag försöker så mycket att det blir överdrivet. Men jag vill ju bara bli omtyckt, inget annat.

Framtidsplanerna ligger dessutom på is. Hur ska jag klara av att jobba heltid när jag måste vila flera dagar efter en liten resa? Att jag dessutom får höra att jag "borde" ha tagit mig i kragen och åkt iväg idag till både SSK och fontänen idag gör mig väldigt ledsen och jag känner mig misslyckad. Jag vill inte vara jag. Jag vill vara en människa utan en jäkla massa besvär, en vanlig "Svensson".

Jag har också gått upp 3kg och det är ju knappast muskler vi talar om då jag vräkt i mig godsaker i flera veckor. Det får vara nog nu!!

Någon som vill strypa mig, så jag slipper lida?