Jag vet inte hur det är med er, men jag strävar alltid efter att vara och göra saker perfekt. I och med att mitt självförtroende är i botten så är ju det en rätt korkad grej men det har liksom hängt med i alla år. Vad jag än gör så blir det enligt mig aldrig bra nog. Problemet är att jag inte kan hantera "aldrig bra nog". Jag blir förtvivlad, ledsen och stött. Jag ger upp. Jag har ett exempel från när jag gick på IV i Alingsås. En dag i veckan var jag i köket tillsammans med några andra elever och vi hade någon form av hemkunskap, fast vi ägnade oss mest åt det praktiska. Jag och läraren gick inte riktigt ihop och jag tog alltid hennes kritik personligt. En lektion skulle vi steka pannkakor och jag var på riktigt bra humör. Jag började steka och blev för en gång skull väldigt nöjd med det jag gjorde. Läraren kommer fram till mig och utbrister: "Men de här pannkakorna är alldeles för tjocka!" Och hade hon nöjt sig med de orden och sedan förklarat lite snällt och försiktigt hur jag i stället kunde göra så hade det nog varit lugnt. Men hon tog över helt. Hon tog alltså mina redskap och visade precis exakt hur HON gör och så SKA det vara. När jag blir ledsen kan jag ofta visa det genom ilska och det gör jag än idag. Den där gången blev jag så arg så jag trodde att jag skulle spricka. Jag minns inte vad jag sa till henne, men jag stormade ut ur köket, satte mig på bänken utanför ett klassrum och försökte hålla tårarna tillbaka. Jag minns att jag vägrade prata med henne resten av dagen.

För det mesta pressar jag mig till max och ställer alldeles för höga krav på mig själv. Det här med träningen till exempel. Min hjärna tror att jag är en riktig jäkla athlet och får alltid för mig att försöka mig på omöjliga träningsformer. Kan jag inte göra 10 armhävningar på första försöket någonsin så ger jag hellre upp än att skynda långsamt och faktiskt träna upp musklerna som krävs för att kunna utföra just det. Okej, nu vet jag att det inte går på en gång för jag har testat så just där har jag fått tvinga ner mig själv på jorden lite. Men jag hoppas ni fattar poängen.

En gång när jag gick på gymnasiet och hade idrott ställde sig jag och min kompis på löpbandet. Vi båda var lika jäkla envisa och tävlingsinriktade. Hon hade nog också rätt höga krav på sig själv. Jag minns att vi sneglade på varandras nivå och båda två ville helst vara lite bättre än den andra så vi höjde, höjde, höjde och höjde tills någon av oss gav upp. Det märker jag även när jag är på ett gym idag. Jag vill gärna vara bättre än alla i hela lokalen. Och är jag inte det så får jag för mig att alla tänker: "Usch, vad kass hon är!"

Om jag tänker efter så vill jag nog bara höra: "Vad duktig du är!" "Du har ju talang!"

För mig spelar det ingen roll vad det handlar om, det behöver inte alls ha med träning att göra. Jag vill göra rätt och noga. När jag städar ska det vara perfekt. När jag ska "göra mig fin" ska det vara perfekt. (Jag blir aldrig tillräckligt fin.) När jag skriver ska det absolut inte vara några stav- eller slarvfel. Ja, egentligen ska allt i mitt liv vara perfekt, och det är det inte. Långt ifrån. Det gör mig galen.

Anledningen till att jag inte spelar WoW längre är inte bara att jag inte har råd för tillfället, det är också att jag vet hur kass jag är när jag kommer upp i level 85. På grund av det här så struntade jag i att levla upp mina karaktärer till level 90 för jag visste hur det skulle gå. Jag har svårt att ta instruktioner, speciellt på Engelska. Jag har svårt att ta kritik och jag har väldigt svårt för när människor säger att jag gör fel. Och i det spelet kan de vara förjävliga mot varandra och man har fått höra både det ena och det andra skällsordet. Är man då dålig på så hög nivå är det inte ens någon idé att spela.

Nog om det. Snart ska jag ge mig ut på min promenad. I huvudet vill jag gå en mil, men kroppen säger nog ifrån långt innan det. 

 

Nathalie

21 februari 2013 12:55

Hej vännen!
Ååh det var jobbigt att läsa dig text, men jag kunde ändå inte sluta. Dels för att jag känner igen mig i nästan allt det du skriver, men även att du mår och känner såhär. Tråkigt... :/
Hur gammal är du?
Hur länge har det varit såhär för dig??

http://www.nattstad.se/nathalieskog

tantilutta

21 februari 2013 13:12

Hej!
Det har blivit lite som en vardag, men jag försöker att jobba bort det.

Jag är 26 år och ja, mitt psyke har krånglat sedan jag var 12 år ungefär. Dock är det nu på senare år som jag har accepterat det och tar till mig hjälpen som jag får. De höga kraven har funnits där så länge jag kan minnas..

Var inne på din blogg lite snabbt och finner den intressant. Ska läsa igenom några inlägg bättre än att bara skumma igenom när jag har kommit hem igen! Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är dags för mig att gå vidare, här finns inte lägre något att hämta. Jag är i en tillfrisknandefas och jag känner det med hela hjärtat. Det som står i den här bloggen är inte längre jag, den här bloggen tillhör mitt förflutna och dit vill jag ald...

Okej. Så här är det: Jag har ingen aning om hur jag ska lägga upp bloggen längre så det får väl bli att jag skriver då och då i stället tills jag har en aning om hur jag vill göra. Jag fick ett förslag om att starta en bak/mat-blogg, vilket jag for...

"Du var ju väldigt sjuk under en längre tid i somras." Jag tittar på mamma, håller med på ytan men på insidan kan jag inte riktigt ta in det. Jag förtränger, det har jag alltid gjort och det är för det mesta en bra lösning för stunden. När depressi...

Jag har snart varit (hyfsat) stabil och pigg i 3 veckor. *Peppar peppar* Det är helt underbart att vakna upp i princip varenda morgon utan ångest och utan att känna de där värdelöshetskänslorna i kroppen. Förra veckan var jag hos min arbetsterapeut...

Jag lever! Lite mycket just nu bara. Vänner, boendestödjare, Bipolärcentrum, IKEA, vänner, vänner, boendestödjare, WoW, läka mig själv, m.m   Återkommer kanske i morgon.      ...