Det är dags för mig att gå vidare, här finns inte lägre något att hämta. Jag är i en tillfrisknandefas och jag känner det med hela hjärtat. Det som står i den här bloggen är inte längre jag, den här bloggen tillhör mitt förflutna och dit vill jag aldrig igen.

Här hittar ni mig nu: Tanten som hittade livet. <--- Länk

Okej. Så här är det:

Jag har ingen aning om hur jag ska lägga upp bloggen längre så det får väl bli att jag skriver då och då i stället tills jag har en aning om hur jag vill göra. Jag fick ett förslag om att starta en bak/mat-blogg, vilket jag fortfarande har funderingar på. Planen är då att ta bort fokus från psyket helt enkelt.

Jag mår inte bra än, inte på långa vägar. Däremot har jag fler bra dagar nu och jag har varit inne i en period av glädje som höll i sig i ca 6 veckor. Eller räknade jag fel nu? Något sådant i alla fall. Det verkar lite som om jag har tappat livslusten igen, men ändå inte. Ibland tror jag seriöst att jag kommer att lägga mig på spåret och i mitt huvud har jag knåpat ihop några självmordsbrev. Jag tänker streta emot så länge som det går, försöka hålla kvar den där lilla positiva gnistan som ändå finns där inne någonstans. Utåt är det inte många som förstår vad som pågår i min hjärna vilket gör det lite mer komplicerat när jag skrattar och säger att jag vill dö. "Men jag hör ju på dig att du är glad, gud vad bra!" - Där orkar jag inte längre kämpa för att få folk att förstå, där ger jag upp och klistrar på ett leende och lägger på mig en positiv energi som faktiskt inte alltid är äkta. Men jag orkar inte. Jag orkar inte gnälla längre, jag tar bara dag för dag och ser vad som händer. Lägger jag mig på spåret så gör jag väl det och gör jag det inte så kan jag bara vara stolt över att ha lyckats övervinna ännu en dag i det trista men ack så mysiga mörker.

För övrigt har Sverige börjat ta upp detta tabubelagda ämne, i tv till och med. Framsteg.

"Du måste kämpa mer, att tänka på att svälja piller kallar jag inte kämpa. Det är egoistiskt tänkande. Upp ur sängen, ut och gå, gör si och gör så." - Du förstår inte, du förstår inte hur det är att vara så trött att du inte kan röra dig. Du förstår inte hur det är att ha känslan om att vilja ge upp här och nu för att misslyckandekänslorna har tagit över huvudet. Gråten är så nära, att vilja avsluta livet känns som en bra idé nu. Jag orkar inte mycket mer. Jag orkar inte ta mer, jag orkar inte höra att jag inte kämpar tillräckligt och jag orkar inte se blickarna som så tydligt talar om att "jag klarar mer än vad jag tror". Jag hör också på era tonlägen vad ni egentligen menar. Jag vet vad ni tycker, ni kan inte dölja det. Jag vet också att ingenting någonsin kommer att bli bra. Jag har försökt och jag orkar inte försöka igen för att än en gång misslyckas, för att än en gång få höra att jag inte kämpade tillräckligt hårt, för att än en gång känna mig sämst i världen. Jag överväger "den lätta vägen ut" hur egoistiskt det än må vara. Jag överväger, men antagligen inser jag att fortsätta lida och vara alla till lags genom att leva, är det bästa. Jag hatar livet, lika mycket som jag älskar det.

Jag vill inte leva, men jag vill ändå inte dö. Om jag inte hade varit så jäkla rädd för döden och det okända så hade jag varit där för länge sedan. Vad bra, tycker ni. Vad jobbigt, tycker jag. Att många gånger lida utan att våga göra något åt det, det tar på psyket.

Jag känner mig så otroligt tråkig och blir så stressad i själen när folk hela tiden vill hitta på saker, att de tror att det går över bara jag gör något jag tycker är skoj. Faktum ät att ingenting är roligt när man är nere och att göra massa saker ger mig ångest. Kroppen orkar inte, psyket orkar inte och jag känner mig son världens sämsta människa. Sängen lockar, och den är den som får göra mig sällskap när det är som värst. När tankarna borrar sig in i min hjärna och inte kan ta ett "NEJ, försvinn!", då är sömnen det enda som fungerar för att de ska försvinna för stunden. Theralen och Seroquel är mina bästa vänner i sådana lägen. Helst skulle jag vilja svälja allt jag har, men jag gör det inte för jag vet hur det slutar. Hade det varit en säker väg ner i graven så hade jag nog kunnat överväga det alternativet. Nej, jag lever och tänker tyvärr fortsätts med det. Att lida, det är min grej.

Jag är så trött på att vara trött så att jag nästan spyr. Att hela tiden få förklara sig och skämmas över att man aldrig orkar något. Att vissa människor verkligen inte förstår och bara tycker att jag är lat. Att inte kunna planera in massa roliga saker mer än att träffas en stund.

Jag pratde med min SSK nu, föreslog att det var sköldkörteln som spökade igen. Konstigt att man alltid vill hitta något fysiskt i stället för att acceptera att det faktiskt sitter i psyket. Hon talade bestämt om för mig att tröttheten efter ett skov kan sitta i länge. Hur länge? - Ville jag veta. Det är individuellt. Ännu mer frustrerande. Behöver du alltid förklara dig då? Ja, det behöver jag. Jag vill ju att folk ska förstå, jag vill att folk ska acceptera att jag inte orkar just nu. Men det är omöjligt att få alla att lyssna.

Jag suckar djupt och försöker ta in att tiden nog kommer att krypa fram. Jag vill träna, jogga, gå. Jag orkar inte. Jag vill hålla min vikt, förlora några kilo, bli fit. Orkar inte. Jag vill kunna hitta på saker med vänner och familj. Orkar inte. Jag vill svara när folk ringer mig. Orkar inte. Jag vill umgås med mina dunbollar. Orkar inte. Jag vill kunna sova. Orkar inte, kan inte slappna av. Jag vill leva. Orkar inte, men inser att jag måste kämpa. Jag vill gå ner och handla nu på en gång. Orkar inte. Orkar ingenting. Orkar bara vara. Kanske måste acceptera det och inse att återhämtningsfasen kan ta tid. Tålamod.

Så, nu är allt som det ska igen. Förrutom att jag har sovit för jävla dåligt i natt, haft mardrömmar och vaknat 02 för att sedan försöka somna om hundratusentals gånger. Några gånger lyckades jag, men vaknade snabbt igen. 06:30 gav jag upp, helt frusen av trötthet gick jag in i köket och gjorde mig lite frukost. Och nu är allt okej igen. Jag sitter invirad i min tjocka filt, jag har flyttat fåglarna så att de står precis bredvid mig, gett dem mat, tagit mina piller och pratat en stund med de små liven.

Dessa jäkla mardrömmar, att jag aldrig får sova riktigt. Får ta upp det med min SSK i morgon, se vad vi kan göra åt saken. För får jag inte sova som jag ska så riskerar jag att hamna i ett hypomant skov och det har jag ingen lust med. Även om det är lite mysigt ibland så vet jag att jag slungas rätt ner i ett depressivt skov direkt efter, och det vore ju dumt.

Jag känner mig trots allt glad, normalt glad. För jag tänker på att jag faktiskt också har möjligheten att lyckas här i livet, om jag bara får upp min självkänsla lite till. Då kan det bli bra, riktigt bra.

En månad på psyket, en månad inlåst. Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till, hur jag ska lösa min situation. Jag är nära att ge upp, att lägga mig ner och vänta på döden. Att aldrig mer finnas till, att ligga 10 meter under jorden. Jag orkar inte länge till.

Vad jag önskar att jag vore "som alla andra". Att kunna skratta normalt och må bra på riktigt. Idag vill jag bara hänga mig, men ingen verkar ta mig på allvar. Min läkare har ordinerat 3 ECT-behandlingar till utöver den jag ska göra i morgon. Så jag blir väl kvar här minst en vecka till. Kanske lika bra det, så att jag hinner bli frisk den här gången. Jag är så trött på att åka in och ut från psyket så att jag nästan smäller av. Bli bra någon gång då! Minnet börjar fallera, jag börjar gå upp i vikt och mina känslor är "all over the place" - Som Prins Daniel hade uttryckt det. Jag vill så gärna dö, men ändå leva. Kan inte mitt liv bara ta slut? Jag orkar inte mer. Men det finns liksom ingen som riktigt tar mig på allvar, ingen som förstår hur mörkt allt egentligen är även om jag kan skratta tillsammans med de andra patienterna.

Jag vill bädda ner mig för gott, aldrig mer finnas till. Vad har jag att leva för? Vad har jag att kämpa för?

ECT:n då. Det  går väl lite framåt i alla fall. Mitt minne är inte som det ska vara för tillfället och folk får påminna mig om småsaker hela tiden. Godispåsar jag glömmer av att jag har gett bort, saker jag har sagt och saker jag har gjort. Allt glömmer jag. Men blir det bra i slutändan så får det vara värt varenda en elstöt och varenda ett förlorat minne. Det får vara värt allt, bara jag får må bra. Det har gått så lång tid nu och sakta börjar jag ge upp hoppet. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill bara dö.