Jag tog ett viktigt och ganska livsavgörande beslut igår när jag blev utskriven: Jag ska inte dricka alkohol. Jag kan inte dricka, jag tål det inte. I och med att jag varit full i samband med alla tablettintoxer så har jag nu valt att bli "nykterist". Nykterist låter så tråkigt, men så får det bli. Jag kan inte riskera att det här händer igen för nästa gång kanske jag aldrig vaknar upp. Den här gången var det allvarligt, det var värre än alla andra gånger tillsammans. Jag vill inte såra mina anhöriga genom att gå bort för tidigt, jag måste kämpa.

Det är svårt att vara hemma igen. Tankarna kommer smygande i takt med hetsätningarna. Fast egentligen har jag inte hetsätit, utan mer ätit i brist på annat. Jag försöker att inte tänka på hur många år jag har missat på grund av min sjukdom. I stället måste jag tvinga mig att tänka på hur många år jag har kvar i livet och att jag kan göra något bra av de åren. Jag ska inte hänga upp mig på mitt förflutna. Små steg framåt. De som inte förstår det, kommer aldrig förstå och för dem anses jag vara lat. Jag är inte lat, jag försöker bara bli friskare. Jag är helt slut efter den här dagen även om jag bara har tvättat och handlat. Mina djur är hemma, Pipen kvittrar så fint och dådisarna sover.

Än mår jag inte helt bra. Allt som hänt kommer i kapp mig nu när jag är ensam. För tillfället är jag dock fast besluten om att inte bara överleva. Jag ska leva också.

Det här med att komma hem från dårhuset. Det är inte så lätt som man kan tro. Det är inte bara att fortsätta där man slutade och det är inte bara att börja om. I vanliga fall förtränger jag och kör vidare. Den här gången måste jag kämpa. Jag märker hur osäker jag är, hur tankarna om misslyckande dyker upp i mitt huvud och jag märker hur svårt det är att leva. På avdelningen var jag aldrig ensam. Man blir nästan bortskämd med sällskap och lagad mat. Man har all hjälp nära till hands och slipper tänka på att hålla tider. Det kommer automatiskt. Jag är hemma nu, jag måste själv kämpa för att få igång mina rutiner igen, ta mediciner på rätt tider, laga mat när det behövs, brottas med mina tankar i min ensamhet. Jag kan inte fly. Jag får inte fly. Jag måste bearbeta och ifrågasätta tankarna. Inse mitt värde. Jag måste kämpa. 

Jag är inte en idiot som har varit inlagd på en sluten avdelning inom psykiatrin. Jag är stark som vågar ta hjälpen som erbjuds, som vågarbe om hjälp. Jag hade lika gärna kunnat åka hem direkt från MAVA i stället för att gå med på att bli inlagd. Men jag tog hjälpen. Och det är jag glad för. Jag vet att det är många i mitt bostadsområde som vet vad som har hänt och några av dem dömer mig. Om det kan jag bara säga; Prata inte om någonting ni inte vet något om. Jag har inte valt mina diagnoser. Däremot har jag valt att kämpa för ett så bra liv som möjligt.

Jag tackar alla som har hört av sig och brytt sig om mig samtidigt som jag är besviken över att några personer har struntat helt i det. Personer som jag trodde stod mig nära. Ett enda samtal, ett enda sms hade räckt. Men ingenting. Ingenting.

Jag hoppas på att få komma nu i veckan. Jag vill bara hem som det är nu. Och det är inte för att jag vantrivs, för det gör jag inte. Tvärt om. Den här avdelningen är klart mycket bättre än Östras. Personalen är underbar, de bryr sig verkligen om patienterna. Och de flesta patienterna här är obeskrivligt fina. Vilka goda skratt vi har fått tillsammans den här helgen.

Nej, jag känner mig stabilare och längtar hem för att jag vill tillbaka till vardagen. Min lägenhet, mina djur, fontänen, kunna vara ute hur länge jag vill, till och med att handla mat. Och det är sunt. Hemlängtan är ett friskhetstecken. Det minns jag från förra inläggningen. Jag vill hem.

Jag sitter uppe. Har haft ont i magen från och till sedan igår. Det kan ha med överdosen att göra men jag fick ändå åka ner på röntgen för ett UL för någon timma sedan. Försökte sova när jag kom upp till avdelningen förut men oron i kroppen gör att jag inte kan ligga still och slappna av. Jag får inga VB heller då de inte vill sätta in några fler mediciner för tillfället. Måste vila levern tydligen.

Jag vet inte hur länge jag blir kvar här, men i alla fall en vecka skulle jag tro. Djuren har det fint i alla fall, det känns skönt.

Har fortfarande lite ryckningar här och där i kroppen, också det efter överdosen så det går väl över inom ett par dagar.

Orkar inte skriva mer nu, uppdaterar en annan dag.

"Just say I doooo"

-Ja, vem i helvete skulle säga det till mig.

Jag sitter utanför min lägenhet, det är mitt i natten och min faster hämtade mig i stan. Trubbel som vanligt. Jag ser blodet droppa från fyra nygjorda sår på min arm. Känner den ljuvliga smärtan från det jag nyss orsakat. Jag tål inte alkohol. Tänkte att jag gjorde det, men tydligen inte. Själen är tom. Funderar på att svälja många seroquel. Funderar på om det är värt besväret. Kanske är det bättre att lida lite till. Fast smärtan är ganska skön. Vi får se

Det har varit fina dagar på bästkusten. Jag börjar få in rutiner igen och har inte hetsätit på 3 dagar. Jag har faktiskt skrivit upp lite mål, med tanke på att jag vill ut och röra på mig igen. Ett mål är såklart viktnedgång, men jag har ingen hets över att gå ner si och så mycket under en viss tid då det bara stressar mig och gör mig besviken då jag brukar sätta upp orealistiska mål och delmål. Nej jag har några fler mål och jag tar dagarna som de kommer, samt vecka för vecka. 

*Undvika depressioner

*Få bättre kondition

*Vara glad

*Vara pigg

*Undvika bipolära skov

*Bli frisk(are) från min bulimi

Delmålen har jag lagt upp vecka för vecka och är inte mer än att jag ska:

*Undvika att hetsäta

*Göra 5 motionspass i veckan. Alla sorters pass är bra oavsett tid och brända kalorier.

Jag skriver även vikt- och matdagbok, vilket hjälper mig att att inte hetsäta. För jag vill ju inte ha 2 kilo extra helt plötsligt, och jag vill inte se hur mycket sötsaker det kan bli! Eller hur?!

Även om jag inte räknar kalorier så tänker jag på vad jag äter och hur mycket jag äter. Kalla det fixering eller vad ni vill, men får jag i mig rätt mängd mat per dag så håller sig mitt blodsocker stabilt och även där kan jag undvika hetsätning. Jag försöker att inte äta onyttiga saker och godis, dels för att jag triggar belöningssystemet i hjärnan och smaklökarna. Det slutar ALLTID med att jag hetsäter efter det.

Jag använder tuggummi och frukt för att få bort suget, igår gick jag 1,4 mil och dagarna innan dess gjorde jag ytterligare två träningspass. Jag tycker om att cykla, det är bland annat så jag tänker få upp min kondition.

Idag har jag varit ute på en härlig havstur med mina föräldrar och nu ska jag sätta mig i soffan och se om det är något skoj på TV. John Blund dyker nog upp snart, skulle jag tro. Han är så välkommen!

Vet ni vad jag önskar mig mest av allt i hela världen, förrutom att bli frisk? Jag skulle vilja leva ett helt vanligt familjeliv med en man, en bunt ungar, djur, kanske ett hus och ett jobb att ta semester ifrån på sommaren. Då man umgås med nära och kära, hittar på saker tillsammans.

Nu, nu lever jag mer eller mindre i ensamhet i hopp om att finna han med stort H. Kommer min önskan att slå in?
Kommer jag att hinna ge upp innan dess?