Idag är jag på krigsstigen, nästan så att jag letar efter konflikter med vårdare och patienter. Hittills har det inte hänt något och det är ju tur. Får hoppas att dagen fortsätter så här och att morgondagen blir bättre.

Angående ECT:n igår: Några av er vet redan upp att jag vaknade upp i min rumsgrannes säng och kände mig magsjuk hela dagen. Men men, på måndag får jag nog en illamåendespruta innan och några panodil. Då måste det gå bättre. Idag har jag faktiskt känt mig vimsig, jag känner hur minnet sviktar! Det är lite läskigt när man ser en person som man känner igen så väl men inte kan placera varken vad personen heter eller var jag har sett h*n innan. Lite andra småsaker som bortglömda lösenord och de fasta tiderna vi har, försvinner också ibland. Men jag är inte orolig, det är övergående och är det inte det så är det så. Då har jag gjort mitt bästa för att bli frisk genom att testa olika metoder.

Träningsvärk har jag också, i nacken och hela ryggen ner till rumpan. Halsen gör också ont. Också det är från behandlingen. Jag måste ha krampat väldigt, haha.

Mamma har varit här en liten stund, men jag blev så himla trött efter en stund så hon fick gå. Min lilla mamma. OCH pappa såklart!   

Ångest till tusen, men får inte ta mer ångestdämpande. Lika bra det kanske. Snart ska jag hämta min mobil som ligger på laddning och om en timma är det mat - IGEN. Jag har redan gått upp 2 kilo på 11 dagar. Får ta igen det när jag kommer hem. N har mina små dunbollar hemma hos sig och jag vågar inte sakna dem för mycket av rädsla för att bli ännu mer ledsen. Men de har det bra och det är jag riktigt glad över.

Ni har kanske lagt märke till att jag under åren har haft en ganska  negativ syn på barn, att jag flera gånger har nämnt att jag inte ska ha "några jävla ungar". Sanningen är den att jag alltid har drömt om att bilda en egen liten familj, men att mina två senaste killar har sagt blankt nej. Ingen förlovning, inget bröllop, inga barn. På något sätt tänkte jag nog att jag kunde förändra dem, men när jag märkte att det inte gick så ställde jag in mig på ett liv helt på deras villkor. Att försöka intala mig själv att barn kostade tid och pengar och att min sjukdom skulle förstöra barnens uppväxt var ett sätt för mig att gå vidare.

Min största kärlek, han som stod ut med mig i 4 år, är nu förlovad. Han som sa att han aldrig ville "växa upp". Jag kan inte låta bli att vara ledsen för tydligen var det mig det var fel på, inte hans tankar. Jag var aldrig den rätta för honom och han var inte ens beredd att försöka. 

En annan kärlek lämnade mig för en yngre tjej, det är nu gifta och har ett barn tillsammans. En tredje kärlek förlovade sig kort efter att vi gjorde slut, de har också barn.

Min största kärlek, han som stod ut med mig i 4 år, har ett bra liv nu. Med en normal tjej, som jobbar, kan festa, är trevlig och förmodligen har hon inga psykiska problem.

Min största kärlek kommer alltid att vara min största kärlek. Lycka till i livet, du förtjänar det.

Mitt senaste förhållande förstörde mig rent känslomässigt och egentligen har jag ingenting  att säga om det mer än att jag önskade att folk hade berättat vad de tyckte om honom innan jag gjorde slut. Då kanske jag hade lämnat honom tidigare.

Jag har valt fel killar här i livet och jag är inte beredd att välja ännu en. Mina djur kommer för all framtid att vara mina barn och den enda jag någonsin kommer att kunna såra är mig själv. Den enda som kan såra mig, är jag själv.

Än så länge lever jag. Vi får se hur länge det varar. 

Jag var 13-14 år när rykten gick om att jag prostituerade mig, jag var 16år när rykten om att jag skulle ha hamnat på behandlingshem för att ha brukat droger. Vilka mer rykten har cirkulerat runt i Rävandaskolan? Sanningen är brutal och tragisk, beroende på vem man jämför med. Nej, jag har aldrig sålt sex och jag vill inte göra er besvikna, men jag provade inte droger förrän jag var 18 år. Jag ska tala om för er vad jag har gjort, vad andra har gjort mot mig och vad jag har gjort mot andra. Sanningen är den att jag började må dåligt när jag var 13 år, jag började självsakada något år senare, rymma hemifrån och träffa människor från internet. Jag fick raseriutbrott utan dess like, tavlor, glas, cd-skivor prydnadssaker och mycket mer gick i golvet. Jag kastade yoghurt och böcker på mamma och jag har även slagit till henne.

Behandligshemmen har jag skrivit om innan. Jag började röka på Lilla Torp och jag stack därifrån så många gånger att jag fick förflyttas till Margretelunds utredninghem i Lidköping för att det var mer låst. Jag rymde därifrån också, men lyckades hålla mig hyfsat lugn om man bortser från självskadandet. Jag fick flytta från Villa Sunnerö efter något år för att jag var med och mobbade en annan elev och jag fick även flytta från Vintergatan för att jag inte skötte mig. 

Jag var 16 år när oskulden rycktes bort från mig utan att jag egentligen ville det, jag var 18 år när jag provade amfetamin första gången, då tog jag även andra piller. Tabletter och alkohol förekom ofta och många gånger har jag minnesluckor för flera timmar då jag har varit aggressiv i samband med detta. Jag har tagit hem okända killar på grund av bekräftelsebehov och självskada, jag har skurit mig i benet med en kökskniv under en fest. På samma fest slog jag till en kille för att han inte hade samma åsikt som jag. Jag har varit nära att hoppa ut från 17:e våningen med piller i kroppen, jag har åkt ambulans 3 gånger på grund av tabletter och alkohol. Jag vill dö varenda dag men försöker mota bort tankarna. Jag har haft psykiska diagnoser från tonåren och jag har legat inne på psyket på 5 olika sjukhus i landet.

Jag har haft självmordstankar under 12 års tid, jag tror alltid att alla tycker illa om mig, mina ex har alltid försökt förändra mig, jag har blivit gripen av polisen 2 gånger för att jag har varit påverkad av narkotika, jag har aldrig brytt mig om vad som händer mig. Alla mina förhållanden har varit mer eller mindre destruktiva (minus 1), jag slutade skära mig när jag var 21-22 med några återfall. Jag kan inte dricka alkohol och ska få kontakt med en alkoholrådgivare, jag är sugen på droger men står ändå över. Min självkänsla har vait låg så länge att jag inte minns hur det är att acceptera sig själv, jag är säker på att jag aldig kommer att klara någonting i mitt liv och varje morgon när jag vaknar kommer ångesten över att jag lever. En dag till.

Jag har alltid dövat min psykiska smärta på något vis. Alkohol, droger, sex, tabletter av olika slag och sår på hela underarmarna. Nu för tiden när allt blir jobbigt så går jag in i mig själv och vägrar prata med någon.

Jag hamnar alltid i trubbel och på något sätt blir allt mitt fel fast att det inte var det från början, ibland måste jag lära mig att hålla truten.

Jag blir ledsen av rykten och jag blir ledsen när jag tänker på hur mitt liv kom att bli. Det går fortfarande att förändra och jag kämpar varje dag för att göra vardagen lättare.

Jag orkar inte tänka mer och det finns saker som jag trodde att jag kunde ta upp här men som smärtar allt för mycket att skriva om. Jag är trött och ska nu sova. I morgon blir det mys hos N med tv-spel och god mat.   

Efter ungefär 2 veckor utan att äta riktigt känner jag mig så himla trött. Snittet per dag har legat på ca 800 kalorier, ibland mer och ibland mindre. Mina måltider har mest bestått av kvarg, bär, gröt, frukt, kaffe och vatten. Jag har ätit lite godis 2 gånger varav en har jag hetsätit. Nu räcker det att drömma om sötsaker och vakna upp helt spyfärdig för att jag ska låta bli. Ja, mina vänner, det har hänt. 

Idag var jag tvungen att åka in till stan och köpa en ny kula till ett av mina piercingsmycken. Jag höll på att svimma under bussfärden dit, promenaden i stan och bussfärden hem. Mina ben ville vika sig under mig och i stället för att köpa något att äta så fick det bli två Celcius. Som jag egentligen INTE får dricka på grund av den bipolära sjukdomen. 

Jag vill äta, men samtidigt inte. Idag gjorde jag en tonfisksallad och jag blev proppmätt. 700 kalorier idag. Hade funderingar på att köpa godis, men det räcker med att tänka på siffrorna på vågen för att jag ska låta bli. Jag får faktiskt ångest bara av att tänka på kalorier.

Men jag VET att jag MÅSTE äta. Okej att kroppen är trött, men när inte hjärnan fungerar så blir jag galen. Tänka, vad är det? Koordination, vad är det? Minne, vad är det nu igen? Jag vet vad jag gör, jag vet precis vad jag håller på med. Ändå fortsätter jag. Det började med att matlusten var borta och nu fortsätter det bara. Jag utnyttjar den förlorade aptiten till fullo. Och vikten? Ja, den går ner. (JIPPIIII)

Kanske man skulle gå och köpa lite godis ändå?

Det har varit dåligt med sömn de senaste nätterna. Kanske är det därför min ångest så plötsligt dök upp idag? Jag vill så gärna sova men jag kan verkligen inte slappna av, det bara trycker i bröstet på mig. Det går över, det vet jag men sär det väl händer är det så himla obehagligt. 

Snart kommer K och M hit med en soffa. Jag vill verkligen bara få det överstökat med tanke på hur trött jag är och det är så snällt att de hjälper mig och att jag fick den här soffan.

Jag ska kämpa på. Visa att jag vill och kan. Inte vika mig för mina diagnoser så gott det går. Alla har sämre dagar, även "friska" människor.

God natt.

En ny familjemedlem har anlänt. Lilla Daisy 7 veckor är en liten söt undulatfröken. Men stackars flicka, matte måste ha glömt att lära Pipen om hur man raggar och lär känna nya fåglar. Han blev ju upp över öronen förälskad i fröken Daisy och försökte para sig med henne direkt. Lillen blev så rädd att hon satte sig upp och ner på pinnen. De verkar komma bra överrens i övrigt, inga slagsmål förrutom att Daisy såklart säger ifrån när Pipen blir för mycket för henne, vilket jag tycker är bra. Han ger ju aldrig upp! Vi får se hur det artar sig! :)

Jag måste, MÅSTE, lära mig att alla framsteg är bra framsteg, så även de små. Jag har legat inne på sjukhus en vecka, jag har tagit en överdos av tabletter och jag har precis kommit hem. Inte tusan kan man gå ut till 100% då. Vad har jag gjort bra idag?

-Jag har varit ute på TVÅ promenader och handlat båda gångerna.

-Jag har lagat middag för första gången på flera veckor.

-Jag har cyklat 7,7 kilometer.

-Jag har gjort 40 situps.

-Jag har inte hetsätit.

Och varför är jag inte nöjd? Jag skulle kunna komma på många saker som gnager mig. Tex att min kondition är värre än innan. Där får jag tänka att det inte är konstigt att kroppen är trött. Inte heller är det konstigt att jag sov 1 timma mitt på dagen, men och andra sidan sov jag mer igår. Se, också där ett framsteg. Alla dagar kan inte vara bra. Jag går runt med ständig ångest, och snygg-läkaren skrev bara ut ett paket på 10 seroquel. Det räcker i högst 5 dagar då det bara är 50mg i förpackningen. Får nog ringa kontaktpunkten i morgon och se om det finns någon annan läkare tillgänglig på Bipolärcentrum (tidigare Affektiva), då min förmodligen är på semester. Urrrghh. Jag vill bara bli bra. Och inte sover jag på nätterna heller. Eller sover gör jag väl, om än väldigt oroligt. Jag vaknar hela tiden.

Jag vill så gärna förändra mitt utseende lite också. Känna mig fin. Den tiden kommer väl när den kommer. Jag är så dum så att jag vill allt på en gång, annars kan det kvitta. Vilket betyder att det aldrig kommer att bli av.

I morgon ska jag försöka ta mig till Fontänen. Känner lite halvt skräck inför människor just nu, men det är väl bara att kämpa vidare antar jag. Allt, ALLT, känns så tungt. Tyck att jag är löjlig om ni vill, men bara att plocka ur diskmaskinen känns som ett helt projekt. Kroppen säger verkligen ifrån, likaså psyket. Min dumma hjärna. 

Jag förstår inte. Den här sommaren, första sommaren på flera år som singel, den skulle ju bli den bästa någonsin. Nu blir den bara oförglömlig. Även om jag är utskriven så har jag ingen livsglädje. Jag kämpar, och på något konstigt sätt håller jag mig ovanför vattenytan. Det känns som om jag håller på att drunkna i mna egna känslor, i min egen ångest. Åkte jag hem för snabbt? 

Jag känner mig så ensam, även om jag vet att jag har så många runt omkring mig som faktiskt bryr sig på riktigt. Jag vill inte dö, men jag vill ändå inte leva. Jag vet inte hur jag ska gå vidare, jag vet inte hur framtiden ser ut. Men vem vet det? Jag har inga drömmar, inga planer. Jag bara är. Och kanske är det så det måste vara ett tag. Kanske måste jag ta timma för timma, minut för minut. Det är bara så svårt att leva i nuet. En del av mig tänker tillbaka på mitt förflutna och en del av mig oroar sig alldeles för mycket inför de kommande åren. Det är svårt för mig att acceptera att jag är den jag är, och den problematik jag har. Jag har också svårt för att hitta mina styrkor. 

Jag borde inte jämföra mig med andra, jag borde acceptera att jag är där jag är. Att det är mitt eget fel. Eller egentligen är det sjukdomens fel. Men mina handlingar under de 10 åren som har varit kunde ha varit annorlunda. Jag kan inte spola tillbaka tiden, jag kan bara lära mig av mina misstag och inte göra om samma saker igen. Jag har valt livet, men det valet var inte lätt. Gång på gång ifrågasätter jag mitt val och undrar om det inte vore bättre att dö i stället. Men jag är starkare än så, jag ska inte välja den vägen. Jag vill ju leva, men jag vill ha ett bra liv och det har jag inte nu.

Jag vet inte vad jag ska göra.