Jag har snart varit (hyfsat) stabil och pigg i 3 veckor. *Peppar peppar*

Det är helt underbart att vakna upp i princip varenda morgon utan ångest och utan att känna de där värdelöshetskänslorna i kroppen. Förra veckan var jag hos min arbetsterapeut, jag sade att jag ville börja praktisera så smått men hon tittade på mig och talade snällt men bestämt om för mig att jag bara har varit stabil i 2 veckor. Jag får vänta med andra ord. Vi kom i alla fall överrens om att jag skulle göra ett schema med en viktig sak jag skulle tvinga mig till att göra varje dag, utan att skita i det för att jag inte har lust för stunden. Har det fungerat? Nej. Jag har inte ens börjat på schemat. Men vadå? Jag har haft så mycket annat för mig! Faster som snart åker iväg, ta igen alla dagar jag har missat med mina vänner och.... Hrm... World of Warcraft såklart. Fast jag spelar faktiskt inte så mycket, vilket är en fördel. Sedan bestämde vi att jag skulle göra andningsövningar varje dag som jag kan använda om jag får ångest. Hur många gånger har jag gjort det? 1 ½.... Jag borde verkligen skärpa till mig om jag vill bli friskare.

SÅ, äntligen kan jag hämta min första apodos i morgon. Samtidigt ska jag vara duktig och lämna in ALLA piller jag har så att det inte kan hända samma sak igen, det är ju trots allt därför jag ska ha en apodos att hämta ut 1 gång i veckan. Så att jag inte har så mycket mediciner hemma. Säkerhetsåtgärd så att säga. 

Allt som allt så måste jag säga att jag är gladare och det är nog tack vare kombinationen av ECT och medicinändringarna. Såklart har jag mängder av saker att jobba på, för det är ju omöjligt att ha bra dagar varje dag även om det hade varit skönt. Mamma säger att jag är mig själv igen, det är bra.

Åh gud. Jag somnade riktigt tidigt igår kväll, sedan vaknade jag med ett ryck runt 22-tiden. För första gången som jag kan minnas var jag så förvirrad att jag inte visste var jag befann mig. Riktigt läskig känsla faktiskt. Efter några minuter förstod jag att jag befann mig hemma i min egna lägenhet, i min egen sköna säng och inte på ett sjukhus.

Jag tänker och tänker och just nu, när jag är som jag är och mitt humör är som det är, innan jag är tillräckligt frisk för att jobba, innan jag kan ta hand om mig själv på riktigt, innan jag tycker om mig själv, innan dess tänker jag fortsätta mitt singelliv som vanligt. Ta hand om mig själv, umgås med mig själv, träffa mina fina vänner och min familj när jag orkar, umgås med mina söta undulater och bara försöka tillfriskna. Jag kan inte ge mig in i någonting med någon, inte på riktigt länge, inte på flera år. Det spelar ingen roll att människan skulle kunna stå ut med mig även om jag är sjuk, det spelar ingen roll hur mycket jag än längtar efter en partner, JAG måste stå ut med mig själv, JAG måste veta hur jag ska leva, JAG måste kunna förstå och hantera mina egna känslor. För kan inte jag det, så kan ingen annan det heller. Och ja, det är lättare att skriva här för då ser jag vad jag själv har beslutat mig för.

Nu är jag hungrig - IGEN. Bara att äta. Sedan ska jag besöka farmor och farfar och i eftermiddag ska jag gosa marsvin! <3

Jag är ute, hemma. Såklart började jag första kvällen med en överdos igen. Det var sista gången det hände, jag kände det. In på sjukhus mitt i natten, ut igen. Mamma och pappa hämtade och körde hem mig. Jag har sovit oroligt sedan dess, men nu är jag i alla fall hemma. Igår var jag på Affektiva och fick träffa min nya sjuksköterska och min arbetsterapeut, vi ska ha mycket tätare kontakt nu så att jag inte hamnar i skiten igen. Vi har gjort upp en krisplan och dessutom har jag mina boendestödjare 2 gånger i veckan.

Jag orkar ingenting just nu, och måste acceptera det. Mitt minne är riktigt kasst efter ECT:n och stackars N får utstå mycket. Jag hade glömt att jag har lånat hans brors dator till exempel. Chocken har nu lagt sig. När jag tittar in i mitt skafferi så blir jag lika förvånad varenda gång för jag glömmer alltid vad som finns där. Jag köper 2 paket mjölk i atället för 1 paket och ett smörpaket, jag glömmer av hur man sätter igång diskmaskinen och jag tappar bort kläder. Dessutom glömmer jag av lösenord! Ett under att jag kom in här.... En liten del bara.

Än har jag inte vågar ta mina tabletter och lite ändringar har det blivit. Ergenylen är borta, och i stället har vi satt in Lamotrigin. Lithium finns kvar, Theralen v.b, och de andra har jag glömt. Kommer en bättre lista sedan när jag har hämtat ut skiten. Ska börja med tabletterna ikväll för då är nog det mesta ute ur kroppen.

Jag har nu varit inlagd i en vecka och 2 dagar, varav en vecka på Sahlgrenska och 2 dagar på Östra Sjukhuset. Att komma till Östra kändes lite som en lättnad och efter mitt andra läkarsamtal angående behandligen så somnade jag tidigt utan att behöva ta Theralen som jag har tagit alla andra dagar. Nu blir jag kvar här ett tag, ingen mer flytt och det känns skönt. Jag har nu lite lättare att faktiskt slappna av även om jag fortfarande känner oro och ångest. Miljön är bättre, personalen är bra och jag har tillgång till frisk luft när jag vill.

Efter första läkarsamtalet igår blev jag faktiskt ledsen, jag fick inte fram det jag ville få fram och jag kände mig överkörd. Jag tror det kan bero på att jag faktiskt var inställd på en behandling som var spikad på Sahlgrenska men att det inte var säkert att jag skulle få den här. Efter att hon läst igenom journalerna och pratat med min läkare på Affektiva så gav hon mig två alternativ. 1, ECT och 2, Medicinändringar - IGEN. ECT fick det bli. Jag har liksom inget val känns det som och jag hoppas verkligen att det ska fungera utan problem på mig. Jag har inget att förlora. Idag ska jag göra massor av undersökningar bla EKG för att se så att allt står rätt till och gör det det så blir det antagligen redan i morgon.

Anledningen till att jag inte har uppdaterat här är dels för att jag inte har haft tillgång till dator, men den största anledningen har varit att jag vill framföra de tankar jag har till SSK, skötare och läkare i stället för bloggen. Jag vill få så bra behandling som möjligt och då kändes det som ett bra val. Jag kommer fortfarande att skriva här men så länge jag är inlagd så blir det bara information om behandling och ytliga känslor.

Jag längtar så efter att få må bra, men jag vågar verkligen inte hoppas allt för mycket. Jag är så rädd att en än gång bli besviken. Håll tummarna, det gör jag.

Tack för ALLT stöd ni ger mig, jag är så glad över att så många tänker på mig. Jag får till och med pussla ihop besökstiderna för att jag vill träffa er alla som vill hälsa på! Det är inte illa! Man tänker inte alltid på hur många man har runt omkring sig, men den här veckan har jag verkligen fått se med egna ögon och känna all kärlek från er, på riktigt.   

Jag var hos min SSK idag på Bipolärcentrum. Hon sa att det var längesedan hon sett mig så nere, att hon ser hur jag kämpar, att jag aldrig blir sådär glad en längre tid utan att alltid falla tillbaka under ytan. Det känns inte som att jag kämpar men tydligen så gör jag det. Ingen annan än hon ser det, ingen annan. Jag fick fylla i lite papper, om hur jag känner mig. Jag visade tydliga tecken på hög ångest och depression igen. Och visst känns det så. Visst känns det så varje gång jag ska somna, varje gång jag ska göra någonting, varje gång, hela tiden, känner jag rastlöshetskänslan i kroppen och oron i magen. Matlusten och initiativförmågan är borta. Jag sover inte på nätterna. Jag känner mig sämst som aldrig lyckas med någonting, som har börjat tänka i dumma banor igen. För det skulle ju inte göra någon skillnad. Eller hur? Jag skulle bara må bättre för stunden. Det är dyrt i längden och jag vet ingen som säljer. Döden känns också lockande. För vad har jag att leva för egentligen? Alla skulle kunna gå vidare utan mig. Fåglarna skulle få det bra hos mina föräldrar. Men ärlig talat så är det mina små dunbollar som håller mig levande. Men bara levande. Jag lever, mer än så är det inte. Jag existerar.

Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna att må så som jag gör. Så elak har jag vär inte varit? Förtjänar någon att må så här? Mina tårar är slut, det finns inga mer. Jag kan inte gråta och jag ler bara på mina egna kommandon. Ler för att inte visa hur dåligt det egentligen är, för det känns som att jag bara klagar. Ingen tycks riktigt förstå. När någon frågar mig hur jag mår så blir det automatiska svaret "Bra!" och ett påklistrat leende. Om ni bara visste vad som döljer sig bakom min mask.

Jag misslyckas med relationer, jag misslyckas med jobb, jag misslyckas med att leva, jag misslyckas med allt. Det har gått så långt att jag inte ens vill försöka nya saker just för att jag är rädd för att misslyckas. För när jag misslyckas så skäms jag och känner mig ännu mindre än vad jag redan är. Jag kan inte dejta, för hela tiden måste jag förklara min situation. Om varför jag inte jobbar, om hur sjukdomarna fungerar, om varför jag inte klarar av att vara uppe länge på kvällen, om varför det är så viktigt att ta mina mediciner, om att jag inte är ett dugg farlig, om att jag faktiskt är som alla andra. Om och om igen. Jag orkar inte med den biten.

Min SSK berömde mig för att jag alltid tog mig till Bipolärcentrum hur dåligt jag är mår. Jag förklarade inte det för henne då men det är för att de är min sista chans till att få ett hyfsat liv. Fungerar inte det här så ger jag upp. Jag har nästan gett upp. Jag har inte mycket krafter kvar. Jag vill ju egentligen leva, men inte så som det är och känns nu. En till medicinändring är på gång och jag hoppas gudars att det hjälper, för jag är så trött på att leva som jag gör nu. Jag är så trött på att ständigt falla tillbaka. Jag är så trött på att känna mig misslyckad och dålig. "Men gör något åt ditt liv då!" Snälla nån, det är ju det jag gör. En person som aldrig har varit sjuk eller inte har kunskap inom området har ingenting att säga till om. För dessa människor är vi lata jävlar som bara vill gå hemma på bidrag. Nej lilla människa. Min önskan är att orka och kunna arbeta. Jag har inte valt att leva så här, lika lite som någon väljer att få cancer, diabetes, reumatism m.m

I morgon har jag möte med en handläggare i kommunhuset. Jag har ansökt om boendestödjare igen. Man känner sig så liten när man måste ta till sådana saker, men det måste göras. Det och medicinändringen är mina sista chanser. Sedan ger jag upp. Då vill jag inte mer.

And I did it again. Lagade middag. Åt middag. Sparade en portion tills i morgon. Skulle ställa in den i kylen. Åt. Åt. Och åt. Vikten ökar, ångesten ökar. Två portioner i stället för en. Fan. Tack för de fina ord jag har fått. Här, på facebook, via telefon och sms. Det värmer mer än ni tror.

Jag var på Affektiva i förmiddags. Inget nytt, det var som de (och jag) misstänkte. Skillnade mellan nu och då är att jag får gå kvar hos dem eftersom att jag har en 2:a. Tydligen får man bara tillhöra dem om man är bipolär 1 eller 2. Det känns som att det finns oändligt många former av bipolaritet, men jag är faktiskt "glad" över det här beskedet. För jag vill inte tillbaka till den mottagningen där jag var innan, som dessutom kommer att flytta till Mölndal. På Affektivt Centrum i Göteborg har jag ändå vågat öppna mig och kunnat slappna av en aning. Jag "känner mig som hemma". 

Utöver det så fick jag en bulimi-diagnos. Hah. Det var heller inte särskilt öväntat. Lite smått skrattretande med tanke på vad som hände igår. Och idag. Han gav mig även en GAD-diagnos eftersom jag har många ångestdiagnoser; Typ agorafobi och social fobi. Det hade blivit så spretigt att sätta alla på mig så han bakade in dem, och det känns bra såklart.

Jag hade även barn-adhd som liten och det är vanligt att det går över till en bipolär sjukdom i vuxen ålder, vilket det har. Jag har lite drag kvar så om jag i framtiden vill testa med adhdmedicin igen så är han inte helt främmande för det. Men jag är.

Fick även fluoxetin utskrivet efter lite tjat. Han tyckte att jag skulle prova att vara utan lite till med tanke på att jag har stått på antidepressiva från och till under 13 års tid. Men jag vill ha. NU. Annars kommer jag att fortsätta tröst- och hetsäta som jag alltid gör när jag inte mår bra.

Nu ska jag ställa mig på vågen. Se hur domen ser ut efter TVÅ portioner mat..... Urgghhh...

Jag äter, sedan spyr jag. Efter det gråter jag, hulkar. Känner mig äcklig och värdelös för att jag gör så här varenda gång jag inte mår bra. Jag får inte upp allt, försöker igen, gråter ännu mer. Jag fryser så att jag skakar. Jag hatar, hatar och hatar. Mest mig själv för att jag inte har någon kontroll. Min vikt höll på att bli bra, för att jag åt som jag skulle. Nu har jag förstört det igen och jag är förtvivlad.

Jag känner mig så ensam och övergiven. Tårarna bara forsar, på riktigt, för första gången på en månad. Det skulle ju inte bli så här. Varför har jag bara kastat bort mitt liv? Jag har tappat tron på människor, på kärleken, på mig själv, på allt. Jag orkar inte och jag vill inte mer. Men vad ska jag göra? Jag är för feg. Titta på mig. Ful, tjock, svag, äcklig. Högra handen pryds just nu av tandmärken i ett desperat försök att spy mer, få upp allt jag satte i mig. Jag mår illa, men jag lyckas inte mer än så. Värdelöst. 

Jag vill gärna visa mig stark och glad. Men jag är inte det. Jag är bara ensam och faller så lätt för frestelser. Jag vill bara känna mig uppskattad.

Dagen som började så bra, och vände till det katastrofala. Det värsta är att om jag inte går och lägger mig nu så kommer jag att fortsätta äta. Antagligen tills jag spyr igen.

I morgon ska jag till Affektiva och få diagnoserna. Jag bryr mig inte. Faktiskt. Jag bryr mig inte, för jag orkar inte.