Idag känns det bra att ställa fram klockan. Jag menar, det känns lättare att gå upp frivilligt och veta att klockan är 06 och inte 05. ;) Skämt och sido. Jag har knappt fått en blund i natt. Jag satt som vanligt och inväntade tröttheten i samband med min seroquel, men den infann sig liksom inte så jag kröp ner i sängen runt 00:30. Somnade jag? Nja. Inte direkt. Tillslut måste jag ha slumrat lite för jag minns att jag drömde om Instagram.... (!) Är man skadad då?

Dagarna sedan tisdags har i stort sett bara förbättrats. Jag och bästisen skulle ha åkt till Ikea i torsdags, men jag hade inte råd så vi skippade det. Jag åkte i stället till den andra bästisen och hälsade på henne, följt av ett besök hos föräldrarna på vägen hem. Middag är aldrig fel. Senare på kvällen ringde mamma och undrade om jag ville hänga på till Ullared dagen efter, en långfredag. EN LÅNGFREDAG, tänkte jag. Mycket folk men jag sa ingenting. Javisst! Ullared är aldrig fel och till skillnad från Ikea dit man kan åka i princip när man vill så är ju detta ett ypperligt tillfälle att åka med. Det visade sig vara både bra och dåligt.

Dåligt på grund av att det var långfredag, vilket innebär ledighet för de flesta, OCH löning dessutom. "Dåligt" är en mild beskrivning. "Döden" för mig. Ångest och stress. Det gick ta mig fan inte att komma fram med vagnhelvetet och mitt tålamod fick prövas både en och två och hundra gånger. Vid 2 eller 3 tillfällen fick jag faktiskt utbrott på okända människor (rysligt farligt det där, det kan gå illa) som utlöstes av stress och press, samt irritationen över att bli påkörd bakifrån, framifrån och från sidorna. Ibland samtidigt.

Bra var det på grund av ett uppvaknande. De klänningar jag provade satt så jävla fint och den bikinin jag köpte satt underbart om man jämför med tidigare år. Jag KAN ju faktiskt ha bikini och jag TYCKER att jag ser fin ut. Nu såg jag i och för sig inte alla bristningar som kommer fram i ljuset med jag skiter ärlig talat i dem. Jag har gjort ett jättejobb med mig själv och min kropp att jag har kommit till den punkten att jag faktiskt är stolt och nöjd. Inte nöjd som i att jag kommer att sluta träna. Mer nöjd som i att: Jag kan se ut så här utan en massa förbannade dieter och matdagböcker. Jag kan se ut så här med vardaglig motion och träning som passar mig på mina villkor. Jag älskar att promenera! En powerwalk då och då, några gånger i veckan är aldrig fel. För jag mår bra av det. Två gånger den här veckan har jag gjort milen tex. Utan pressen över att bli smal. Mer: Jag har tråkigt, jag vill ha bra kondition och muskler. (=Snygg/are rumpa) Sedan jag slutade logga måltider och kalorier har jag slappnat av och jag mår bättre i huvudet. Jag tycker om mat, jag vill inte vara begränsad. Jag vill äta det jag vill, när jag vill. Med måtta såklart. Jag vill ha en sund inställning till mat och vikt. Det får jag inte om jag hela tiden ska behöva tänka på att jag inte duger och behöver förlora kilon.

Jag har gått upp i vikt. (Jodå, med sannorlikhet på grund av godiset och det kommer att fixa till sig om några dagar.) Men jag struntar ganska mycket i det. Inte helt än. Men till 99%. Och det är bra. Har jag en sund inställning till mig själv, så har andra det också. Den som inte tycker att jag duger som jag är, den personen är inget att ha. 

Den som inte accepterar mina fel och brister, den som talar om för mig vad jag måste ändra på och vilka saker som gör mig till en dålig människa, den personen kan fara och flyga. Alla är olika och så länge det jag gör inte påverkar någon annan på ett sjukligt och ett allt för negativt sätt, tycker inte jag att jag måste ändra på mig för att den andra personen ska bli nöjd. Att jag glömmer stänga lådor och skåp ibland, att jag inte alltid dammsuger upp alla fjädrar direkt, att jag går upp tidigt på morgonen ibland, att jag kan vara ostabil i perioder, att jag är den klumpigaste människan på jorden, att jag alltid måste låsa dörren även när jag är hemma, att jag tycker det är respektlöst att prata i telefonen fyrahundrafemtioåtta timmar om dagen, att jag väger mig ofta (mindre nu dock, yeeeey!!), att jag vill ha långa diskussioner som inte må leda någon vart men som har ett värde i sig, att jag hela tiden vill berätta vad jag gör, att jag faktiskt håller kontakten med de flesta på facebook OCH att det INTE är något fel, att inte acceptera saker jag inte vill göra, att jag anser att det är okej att tycka olika, att jag inte är översocial, att jag inte tycker det är okej med lögner, att jag INTE vill höra, "Du måste lära dig" hela tiden. Att jag är jag och ingen annan. Tycker inte du om det här, eller vänta. Accepterar inte du det här hos mig, då är du ingen att ha i mitt liv. 

Det här är jag. Vissa saker kan jag ändra på, men jag vill inte. Det är jag. Varför ska jag vara någon annan bara för att någon stör sig? ALLA har negativa sidor, det gäller bara att acceptera dem. Man kan inte ändra på en människa, men ska inte ens försöka.

Jag trivs i alla fall bra nu. Mitt hem är verkligen min fristad då INGEN har min extranyckel och ingen tar sig in hur de vill. Okej. Mamma och pappa ska få den, för akuta fall. För jag vet att de inte tar sig in utan att fråga. Jag litar på dem till 100%. Måste komma ihåg detta idag då jag träffar dem hos farmor på påskmiddagen! Jag slappnar verkligen av och jag är inte rädd för att vara ensam, tvärt om!

Åh. Den 13:e ska jag till Danmark! Måste komma ihåg att fråga K också! Påminn mig, S! (Jag vet att du läser detta!) ;) 

Det ska bli så otroligt roligt att åka, för jag har länge velat göra just detta. Bara ta båten över, ta någon öl, umgås, spendera lite tid i korv- och ostlandet för att senare ta färjan hem igen. En resa över dagen, lite spontant sådär. Eller. S frågade mig. Jag sa att jag inte hade råd, fast det är ju rätt billigt och jag får förhoppningsvis in lite pengar innan så jag kommer att kunna unna mig detta. Det ska bli så skoj!! :D Sedan är hon rätt bra på att övertala mig för ibland säger jag nej för att jag är rädd och hon får mig att försöka övervinna det där.

Nu tog inlägget en annan vändning och blev rätt långt, så jag avslutar. 

EDIT 09:30 - Jomensåatte. Jag skulle precis ta min morgonmedicin men insåg att: Nä, det fanns inga morgonpiller i morgonfacket på dosetten. Och min seroquel, den ligger kvar i gårdagens nattfack. Jag drar slutsatsen att jag tog morgonmedicinen i stället för nattmedicinen igår kväll. Är det konstigt att jag inte kunde sova? Nej. Är det konstigt att jag kallsvettas idag? Nej. Igår blev det alltså TRE Litiumtabletter och FYRA Ergenyl på kvällen, utöver morgonmedicinen. Ja, det är väl inte världens undergång även om det låter mycket. Struntar helt enkelt i morgontabletterna idag och väntar till ikväll så att jag inte blir helt förgiftad. Haha...

Jag ÄR verkligen en ätstörd jävla idiot. Jag klarar inte det här, jag tappar kontrollen över mig själv. Antingen är jag jättestrikt eller så råkar jag ge efter lite och då är det kört. Mitt projekt (som kanske ligger på is nu, men är också i ett perfekt tillfällr att kämpa vidare) är LCHF och 30 min träning enligt ett speciellt träningsprogram hemma samt promenader varje dag - i 30 dagar för att se hur kroppen förändras. 3 dagar höll det sig. TRE dagar. Igår var jag tvungen att köpa LCHF-glass och rostade melonkärnor men det slutade med att jag glufsade i mig hela glassen. 450ml. Hej.

IDAG: Dagen har gått skitbra fram till nu. Jag tänkte ta NÅGRA melonkärnor, men glufsade nästan hela påsen som är långt över kaloriintaget för mig. Och när jag glufsar så menar jag att jag äter som om jag inte har fått mat på massor av årtionden. Jaha, tänkte jag. Då kan jag lika gärna fortsätta. Jag har ju polka och wienernougatsglass i frysen vilket INTE är LCHF-vänligt precis. Men skit i det. Har jag ätit mycket nu kan jag lika gärna fortsätta.

Och medan jag slänger mig ner på golvet och häver i mig glassen tänker jag: "Varför gör jag det här mot mig själv? Varför kan jag bara inte sluta äta? Varför ställer jag inte in glassen i frysen? Shit vad jag kommer att må apa när detta är över och i morgon" Jag får mer och mer ont i magen, för det är ju inte skonsamt att hetsäta. Magknipen blir värre och jag bestämmer mig för att sätta mig här och skriva. 

Snart 500g(!) glass senare snurrar det rejält, jag är yr, blicken går i kors och magknipen är förfärlig.

Var det någon som nämnde bulimi? I morgon ringer jag min sjuksköterska. Jag kan inte ha det så här.

Jag är så jäkla lättirriterad och ensam. Ensam för att jag väljer det, för att jag stöter bort människor. Mitt hjärta är tomt och jag tar nog inte ens till mig Pipen just nu. Han irriterar mig och då flyger det dåliga samvetet in i min själ. Ska jag ha kvar honom? Ger jag honom tillräckligt med tid? Skäller jag för mycket på honom när han kvittrar högt? Stackars liten. Jag är världens sämsta matte.

Allt gör mig arg och att jag är klumpig gör inte saken bättre. Varför har jag valt att leva 6 år med två olika killar som har tryckt ner min självkänsla på två olika sätt, var av den första nog bara ville väl? Jag tittar på killar som går förbi mig, men ingen intresserar mig. Jag registrerade mig på en sida, bara för att titta lite, men jag läser inga av de mail jag får, jag öppnar de inte ens. Inga intresserar mig och det gör mig ännu mer säker på att jag bara vill leva som singel. Bara för att jag gick med i någon jäkla sida på internet behöver inte det betyda att jag letar och vill ha en kille. Jag får komplimanger och inviter av människor jag redan känner, och visst är det lockande. Men jag vill inte. Jag hade bara fått dåligt samvete. Och komplimangerna? De kan jag inte ens ta till mig, de bara rinner av. 

Att jag inte ens vill träffa mina vänner gör det hela väldigt komplicerat. Jag älskar dem, och vill EGENTLIGEN. Men det känns som att allt och alla i hela världen gör mig bara mer och med irriterad och arg. Jag kan inte ens prata med mina föräldrar utan att jag blir arg över att de "tjatar". Men jag vet ju att de bara menar väl.

Och det här med hur jag väljer att leva med träning och mat. Låt mig bara få göra det. Ha inga invändningar, jag orkar inte! Kan inte jag bara få leva hur jag vill? Jag ÄR otränad just för att jag HAR tränat oregelbundet och kanske inte fullt ut. Kan inte jag bara få komma i form så att jag känner att jag trivs med mig själv? 

Jag vill bara få ett bra liv och uppfylla mina drömmar. Vad är det då som stoppar mig? Min jävla psyke. Mitt äckliga, dumma psyke sätter stopp för allt. Det brer ut sig likt en lång jävla mur mellan mig själv och min framtid. Och jag har ingenting som kan krossa den. Ingenting.

Jag är inte glad, och jag kommer aldrig att bli glad. 1 steg fram och 3 steg bak. Ingen kommer att orka leva med mig och jag kommer aldrig att våga mig in i ett förhållande igen. 

Jag vet att jag har gått på massor av olika "dieter" och jag vet att jag har sagt att man "ska äta normalt" för att må bra. Det NI vet är att jag hela tiden ändrar mig. Alla är olika, alla har olika förutsättningar och även matvanor är olika för olika individer. Dock vill jag nog understryka att ALLA kroppar mår bättre av regelbundenhet, hur mycket man än förnekar det. Sedan vilken "metod" som fungerar bäst är så himla olika. Vissa kör på GI andra LCHF. Det finns vegetarianer och veganer, det finns allergiker som _måste_ avstå från vissa produkter och det finns de som går efter en vanlig och hederlig tallriksmodell. Som jag har försökt med nu de senaste åren när jag inte har svält mig själv. Ett samlingsord som låter bättre än "metod" är nog "livsstil". För man behöver inte banta (eller gå upp i vikt) bara för att man har valt att leva på ett visst sätt. Kroppen ska må bra, det är huvudsaken.

Jag tänker slänga mig in i GI nu. Dels för att förlora de sista kilona men framför allt för att må bra. Min sjuksköterska har rekommenderat det innan, att det är bra för min bipolära sjukdom. Man ska tydligen bli stabilare i humöret och dessutom hade jag ett samtal med en vän om detta igår. Han talade om för mig att han känner sig mer koncentrerad, alltså mer fokuserad på det han håller på med och rastlösheten har minskat. Kort förklarat. Dessutom påpekar han att godissuget är helt borta och det är verkligen någonting jag behöver bli av med. För jag tror ni vet hur jag fungerar med godis vid det här laget. Jag äter tills jag spyr, sedan kommer helvetesångesten.

Det finns alltså många bra anledningar som väger upp mitt beslut. Dessutom tycker jag inte ens om pasta till exempel. Jag tror att det här kan bli bra, jag ska ge det en ärlig chans. Jag måste såklart öka fetthalten lite och avstå från lightprodukter, vilket kan bli en utmaning för mig. Men jag tycker ändå att det är okej. Även om jag har undvikit det så kan jag inte sticka under stol med att jag älskar feta såser på burk och ost till exempel. Jag tycker också om 85% choklad, vilket jag faktiskt kan äta som lördagsgott! Jag kommer kanske sakna min älskade havregrynsgröt på morgonen, men en god omelett väger faktiskt upp det kanska bra. 

Nu: Tvätt!

Jag strävar hela tiden efter att vara perfekt, vilket jag absolut inte är. Att sträva efter perfektion och samtidigt ha självförtroendet i botten är ingen vidare bra blandning. Jag ser fel hos mig själv hela tiden och i stället för att se alla förändrigar långsiktigt så vill jag att det ska säga *poff* och sedan vara klart. Jag vet att det inte fungerar så, men märker jag ingen förändrig/förbättring så lägger jag mig ner och vägrar gå vidare likt en evis jävla åsna. Som idag:

Jag vaknar 5:00 och är helt utvilad och bombsäker på att dagen kommer att bli grymt bra. Pfft. Det börjar redan på vägen till bussen. Alla tankar om mitt senaste ex snurrar i skallen på mig, arga tankar som jag försöker att kontrollera. Jag tänker ju sällan i de banorna längre så jag blir så himla besviken när tankarna bara fortsätter att matas på i mitt huvud ÄVEN om jag sätter på hög musik i öronen.

Jag anländer till Fontänen: Tänker att jag kanske kan komma på andra tankar. Hah.. Jag tar två smörgåsar FAST ATT jag har ätit en stor frukost, sätter mig i matsalen för att komma över min sociala rädsla. Det slutar med att jag trycker i mig smörgåsarna och ilar ut i caféet i stället där jag sätter mig längst bort i min ensamhet.

Möte: Försöker att sätta mig närmre. Känner helvetesångesten i bröstet, men försöker ignorera den. Mötet tar slut och jag sticker in i köket. Jag tar på mig uppgiften att bre mackor till fikat och ställa i kylen, något som jag brukar göra. Jag blir argare och argare när jag märker hur någon plockar in ALLT jag ska ha, och plockar in ALLT jag har tagit fram för att använda. Jag biter ihop för jag vill INTE hamna i någon konflikt och framför allt inte såra någon. Ilskan växer och när smörgåshelvetet går sönder när jag ska bre på leverpastejhelvetet så får jag nog. Ut ur köket, av med förklädet och ut ur det förbannade huset.

Gråtfärdig av misslyckandekänslor sätter jag mig på 3:an in till stan. Om det ska fortsätta så här så kommer jag inte att överleva. Jag orkar inte. Jag orkar inte med att ständigt misslyckas. Jag vill så mycket, med fontänen, med träningen, med maten, med människor och med livet. Men det GÅR INTE! Jag lyckas nästan aldrig stanna kvar i två timmar, jag lyckas aldrig hålla igång träningen, jag lyckas aldrig få kontroll över maten. Och vågen. Idag har jag verkligen tappat räkningen över hur många gånger kläderna åkt av och vågen har startats. Missnöje och besvikelse varenda gång. Och det känns som att den där jävla ShapeUp-appen ljuger för mig. Kalorimängden jag får i mig känns så stor. Jag ser allt fett, alla valkar. Jag mår så jäkla dåligt över det att  jag nästan svimmar av. Det kan väl inte vara nyttigt att äta så mycket?

Jag trodde att livet skulle bli bättre, eller det är bättre på ett sätt, efter separationen. Jag saknar honom inte. Jag tänker bara elaka tankar. Och jag är besviken över att jag inte stampade ner foten för länge sedan, riktigt jävla HÅRT. Men det är över nu. Men jag känner mig ensam. Jag saknar någon, inte honom. Men jag måste reparera mig själv först, innan jag ens tänker tanken på att inleda något nytt med en ny kille. Om jag överlever. Jag måste och egentligen vill jag. Det är bara så jävla svårt. Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom detta. Det gör ont att gråta, jag gör det sällan framför människor. Det känns till och med jobbigt att sitta och lipa själv här hemma. Jag grät mycket när jag var ihop med P. Jag vet inte varför. Nu kan jag inte gråta inför någon. Knappt mig själv. Det är inte nyttigt att hålla inne på sorg. Om det nu är sorg, jag vet inte riktigt vad det är. Jag känner mig bara så värdelös, så ensam och misslyckad. Hur fan kommer det att gå för mig? 

Jag har varit så himla upptagen med att ställa om mig från att leva i ett förhållande till att vara singel, att jag helt glömt bort att jag inte är odödlig och att jag fortfarande inte klarar av allt det där "normala" som alla andra klarar av. Jag är helt slut, både mentalt och fysiskt. Om än fortfarande väldigt glad såklart och jag trivs fortfarande bra som singel. Det är lite ensamt ibland, såklart. Men än har jag inte börjat leta efter "den rätta" och det kommer att ta ett tag, det står jag fast vid. 

Den ända felet jag kan se som jag har gjort efter separationen är att försöka leva ut min energi för mycket och jag har noll koll på när jag måste vila. Jag VILL INTE vila men de senaste dagarna har jag insett att jag måste försöka slappna av. Den inre stress jag har just nu har bara uppkommit på grund av att jag vägrar sitta still. Jag måste bara göra färdigt allt, jag måste bara träffa alla, jag måste bara träna, jag måste bara..... osv. Men det jag egentligen måste är att sätta mig i soffan, fnysa åt kläderna på golvet, den obäddade sängen, den skitna disken och gruset i hallen. Men det är så svårt. Jag gick upp 5:30 i morse och det är först NU jag sätter mig ner. NU vilar jag, efter dammsugningen och allt småplock. Jag orkar inte!!! Jag är HELT JÄKLA SLUT och jag HATAR att erkänna det. Hur tusan ska jag klara den här veckan? 

Och människor. Idag har verkligen varit en dag då jag, ursäkta mig, nästan enbart har träffat på jobbiga människor. Tjejen i kassan på Willys: VAD KOSTAR DEN HÄR? VILKET NUMMER SKA JAG SLÅ? 0...1... VAD VAR DET NU IGEN? OJ, JAG KUNDE VISST SCANNA IN DEN! Osv.

Och ursäkta mig, men jag ÄR INGEN JÄVLA HANDLEDARE! FRÅGA NÅGON ANNAN!!! Jag är sönderstressad mentalt som det är! (Ingen där är jobbig så, absolut inte. Alla människor är underbara på sitt sätt men idag blev det bara för mycket.)

Kanske är det bara jag som har överreagerat, för var jag än gick fann jag en och annan knasig själ. Vrålande ungar, alltså så att det skar i öronen. Ungar som sjöng en och samma monotoma melodi, gång på gång. Och för att inte tala om alla jävla resenärer! URSÄKTA MIG, MEN NÄR GÅR 611:AN? DEN SKULLE HA KOMMIT FÖR 2 MINUTER SEDAN! Busschauffören på buss 605: Hur ska jag kunna veta det? Jag kör inte den bussen. URSÄKTA MIG, GÅR DEN HÄR IN TILL STAN? (Men för i helvete, titta på tidtabellen!!!!) Osv.

Mitt stackars huvud. Stackars hela mig. Jag behöver vila. Ändå sover jag 10 timmar per natt. 

Kan jag inte bara få vara pigg? Träningen gick för övrigt skitkasst idag. Jag orkade i princip INGENTING på gymmet i morse. Jag tror att jag ska stänga in mig ett par dagar. FAN!! När ska JAG orka? Jag är så jäkla värdelös! 6 timmar i veckan. 6 jävla timmar och jag är helt jävla slut. JAG ORKAR INTE!!!!!

Idag är jag riktigt trött och en aning irriterad. Kanske mest för att jag jag inte vill vara det när jag vill vara glad. Fast jag är glad, jag måste nog bara inse att alla har dåliga dagar ibland även om man är lycklig. Man måste få tillåta sig att ha det. I morgon är en annan dag och den blir nog bättre, bara jag får vila idag. Gick en sväng till Hemköp och köpte ingredienser till mitt storkok idag som blir kycklingsoppa. Egentligen ville jag gå längre men min kropp sa faktiskt nej. 

Jag ska försöka träna på morgonen i morgon, innan fontänen. Då kan jag gå till Netto när jag har slutat och handla lite som jag behöver. Tror jag. Uhh.. Mina ögon vill gå igen. Får bli ett bättre inägg en annan gång. :)

Det är något fel på min våg. Eller det är det kanske inte, det kanske är mig det är fel på. Jag vill gärna tro på att den visar rätt men när jag ser mig själv i spegeln så tvivlar jag så jäkla starkt. Fast och andra sidan rör jag mig mycket och äter nästan inga onyttigheter. 

I morse var det riktigt jobbigt att stiga upp ur sängen, men det är bara att köra på! Gjorde alla morgonbestyr och vek ihop den tvätten som inte hade torkat i tvättstugan igår. Sedan promenerade jag till bussen, åkte buss och promenerade de 3 km det är från Korsvägen till Järntorget. Det var strålande solsken och sådär mysigt kallt! Många framtidsplaner vill gärna träda fram i mitt huvud just nu och jag tänker nå dit även om det tar tid. Det SKA gå och det kommer att gå så länge jag får ta det i min takt. Jag har redan bestämt vilka jag ska anställa i mitt konditori om X antal år och även sagt det till några av dem: " Bara så du vet så kommer du att......." Haha. Det känns helt galet! Men ett litet steg i taget, Fontänen kommer först! Där kan jag växa i mig själv!

Vid lunch åkte jag till gymmet och cyklade bort några kalorier. Körde bara 45 minuter idag eftersom jag redan hade promenerat lite på morgonen/förmiddagen och det ska ju inte bli för mycket. Jag är nöjd med min insats idag och till helgen får jag promenera ute! :)

Just det. Mamma och pappa kommer ju på besök i morgon, så ikväll tänkte jag eventuellt slänga ihop någon kaka att bjuda på. En av mina bästa vänner dyker upp på kvällen så det finns förhoppningsvis lite över till henne då också. Håller på att ragga efter en sladd som ska gå mellan datorn och TV:n så att jag kan titta på typ tv3.play och så vidare. Hittar jag ingen så får jag nöja mig med det som går på TV:n eller någon av mina "Morden i Midsomer"-filmer, men det har jag ingen större lust med idag. Kanske somnar jag efter kakbaket..... :)