Min kropp är fortfarade stressad. När jag lämnar hemmets trygga vrå, går allt i 100km/h. När jag försöker att lugna mina steg och mitt bultande hjärta får jag tänka en extra gång. "Lugna dig nu, snälla!" Efter några minuter är jag uppe i samma hastighet igen och då är det samma visa. "Lugn nu för tusan! Gå LÅNGSAMT." Det här upprepas gång på gång, men jag antar att det lägger sig. Jag är ju medveten om det. Skakade som ett asplöv när jag kom till fontänen. Saken är den att jag är trött också, även om kroppen vill vara pigg, eftersom att min sömn är rubbad igen. Ikväll ska jag nog ta 3 Seroquel i stället för 2. Känns som en bra idé då jag ska upp tidigt i morgon.

Jag kom att tänka på en sak förut. Sedan jag var 18, eller kanske 17 år har jag nog inte ens varit singel sammanlagt 1 år. Jag har alltid kastat mig in i nya relationer utan att tänka efter. Det kunde gå 3 månader, 4 månader, 2 veckor, 1 månad m.m mellan varje relation. Mellan de två senaste gick det knappt 2 veckor. Jag förstår inte vad jag har varit rädd för, hur jag har tänkt. Eller tänkt kan jag ju inte ha gjort. Vad ska jag skylla på? Måste jag skylla på något? Var jag så omogen? Var jag så sjuk? Eller var det både och? Var jag både sjuk och omogen? Det är faktiskt inte ens värt att älta, inte ens att tänka på om jag ska vara ärlig. Jag kan inte vrida tillbaka tiden. Det enda jag vet är att jag behöver vara själv ett bra tag framöver. Jag är ännu ung, och har livet på mig. Så varför inte utnyttja tiden och göra den till något bra? 

Jag var olycklig därav mig ilska. Det känns annorlunda nu och jag kan inte sluta skriva om det. Min träning känns plötsligt inte lika viktig som innan, mitt matintag får jag vara nöjd med så länge det är normalt. Hetsätning? Nej, och jag är förvånad. Livet har fått en annan mening, men jag kan inte sätta fingret på hur. Acceptans. -Jag borde ha satt ner foten för länge sedan. Visat att man faktiskt accepterar andra människor, precis som de är. Alla har ett värde. Och det är okej att tycka olika. Jag är en snäll och trevlig människa. Min ilska berodde inte på min sjukdom, min ilska berodde på att jag var olycklig. Jag är lycklig nu. 

Så här känner jag inför min framtid:

Jag känner mer och mer att det här beslutet var helt rätt. Jag har börjat tänka i nya banor och försöker vidga mina vyer. Jag vill inte glömma det vi en gång hade, men det var inte rätt. Mitt humör har blivit så mycket bättre och jag är mycket gladare. Den ilskan jag bar på innombords är borta och jag kan se mig själv med nya ögon. Igår när jag tittade på "Familjen Annorlunda" insåg jag en viktig sak. De pratade om kärlek, djup kärlek och respekt för varandra. Vi hade aldrig det, inte på det sättet. Jag kom fram till att någon gång i ska jag hitta mannen i mitt liv, men det ska ske långsamt och jag ska inte leta aktivt. Speciellt inte via internet. Jag har också ändrat mig angående barn. Herregud, vad man kan påverkas av andra. Nu när jag är singel och tänker på hur jag verkligen vill ha det så inser jag att jag hade kunnat tänka mig att bli mamma i framtiden. Jag vet att jag skulle klara det, tillsammans med en man jag älskar och som älskar mig precis som jag är. Ingen sjukdom ska få bestämma över mig!

Just nu är mannen i mitt liv min fågel. Jag vet inte vad jag skulle göra utan honom. Varje morgon vaknar jag upp av hans härliga kvitter. Jag tar ut honon, pussar lite på honom och berättar för honom hur viktig han är för mig.

Jag behövde det här uppbrottet, för nu kan jag lära känna mig själv. Jag är inte deprimerad, jag är gladare nu än på flera år och jag börjar tycka om livet. Jag börjar se framåt. Det kommer att vara så här några år nu, det är det jag vill. Jag ska upptäcka nya saker och nya sidor hos mig själv. Jag ska kunna arbeta och försörja mig och jag vet att det blir så. 

Jag ska också försöka att inte påverkas av någon annan. Det jag tycker och vill, det ska jag stå fast vid men jag ska också respektera vad andra människor har för åsikter. 

Nu börjar mitt liv. Jag ska ta igen alla år av smärta och inte låta mig tryckas ner. Jag är stark och jag ska förbli stark. Jag ska bli minst 120 år, gammal och vis med många barnbarnsbarn. <3