Jag lever! Lite mycket just nu bara. Vänner, boendestödjare, Bipolärcentrum, IKEA, vänner, vänner, boendestödjare, WoW, läka mig själv, m.m

Återkommer kanske i morgon.

Jag är verkligen expert på att såra människor, på riktigt. Hade det funnits ett pris så hade det gått till mig flera gånger om. Det värsta i hela den här soppan är att jag stänger av mina känslor helt, jag bryr mig inte, jag känner ingen medkänsla. Jag tänker på annat och gör annat, intalar mig själv att jag inte har gjort något fel. Fast för det mesta är det så. Jag har faktiskt inte gjort något fel, jag bara uttrycker mig jäkligt klumpigt. Beror det på den misstänkta diagnosen, emotionell instabil personlighetsstörning? Den diagnosen de på slutenvården ville att jag skulle utredas för igen eftersom jag visade tydliga tecken på det? Eller är jag bara en sådan person som är helt kall, som saknar empati? Måste man sätta diagnoser på allt? Och vet ni vad det värsta är? Att jag inte bryr mig ett skit, jag skriver det här för att berätta. Inget annat. 

Men jag kan helt ärligt säga att jag mår riktigt dåligt om jag sårar vänner eller familj, och djuren ligger mig också varmt om hjärtat. Där finns empati till tusen! Om jag inte är inne i ett depressivt skov, då gör jag saker som inte riktigt är jag. Med nya människor kan jag gå från kärlek till hat och från hat till kärlek på minuter. Så fort svänger det och självklart blir folk förvirrade. 

Annars är jag ganska glad och det är ju en fördel. 

Nu är jag okoncentrerad, idol är i bakgrunde och jag är trött. Så jag ber om ursäkt för att inlägget blir lite luddigt och saknar innehåll. God natt.

"Du måste kämpa mer, att tänka på att svälja piller kallar jag inte kämpa. Det är egoistiskt tänkande. Upp ur sängen, ut och gå, gör si och gör så." - Du förstår inte, du förstår inte hur det är att vara så trött att du inte kan röra dig. Du förstår inte hur det är att ha känslan om att vilja ge upp här och nu för att misslyckandekänslorna har tagit över huvudet. Gråten är så nära, att vilja avsluta livet känns som en bra idé nu. Jag orkar inte mycket mer. Jag orkar inte ta mer, jag orkar inte höra att jag inte kämpar tillräckligt och jag orkar inte se blickarna som så tydligt talar om att "jag klarar mer än vad jag tror". Jag hör också på era tonlägen vad ni egentligen menar. Jag vet vad ni tycker, ni kan inte dölja det. Jag vet också att ingenting någonsin kommer att bli bra. Jag har försökt och jag orkar inte försöka igen för att än en gång misslyckas, för att än en gång få höra att jag inte kämpade tillräckligt hårt, för att än en gång känna mig sämst i världen. Jag överväger "den lätta vägen ut" hur egoistiskt det än må vara. Jag överväger, men antagligen inser jag att fortsätta lida och vara alla till lags genom att leva, är det bästa. Jag hatar livet, lika mycket som jag älskar det.

Jag vill inte leva, men jag vill ändå inte dö. Om jag inte hade varit så jäkla rädd för döden och det okända så hade jag varit där för länge sedan. Vad bra, tycker ni. Vad jobbigt, tycker jag. Att många gånger lida utan att våga göra något åt det, det tar på psyket.

Jag känner mig så otroligt tråkig och blir så stressad i själen när folk hela tiden vill hitta på saker, att de tror att det går över bara jag gör något jag tycker är skoj. Faktum ät att ingenting är roligt när man är nere och att göra massa saker ger mig ångest. Kroppen orkar inte, psyket orkar inte och jag känner mig son världens sämsta människa. Sängen lockar, och den är den som får göra mig sällskap när det är som värst. När tankarna borrar sig in i min hjärna och inte kan ta ett "NEJ, försvinn!", då är sömnen det enda som fungerar för att de ska försvinna för stunden. Theralen och Seroquel är mina bästa vänner i sådana lägen. Helst skulle jag vilja svälja allt jag har, men jag gör det inte för jag vet hur det slutar. Hade det varit en säker väg ner i graven så hade jag nog kunnat överväga det alternativet. Nej, jag lever och tänker tyvärr fortsätts med det. Att lida, det är min grej.

Varje ny tanke dödar en dröm, varje ny tanke förstör en del av mig.

Jag står vid busshållplatsen, är ju tvungen att ta mig till apoteket om jag inte vill hamna på dårhuset igen. Min blick är tom och jag lägger märke till alla föräldrar som hämtar sina små barn i skolan. Fint klädda, de flesta har fina bilar och ett leende på läpparna. Jag tittar och förstår att jag aldrig kommer att komma så långt i mitt liv. Min stora dröm. Man, barn, jobb, hus, bil och vänner. Min stora dröm som krossas för varje dum tanke som invaderar mitt huvud. 

Jag blir lite arg på mig själv för att jag låter tankarna styra mitt liv, men jag vet inte hur jag ska göra för att det ska bli bättre. Att vänta på bättre tider fungerar inte, det har jag testat i 13 år. Att ignorera problemen resulterar bara i att det blir värre. Att försöka ta tag i det som tynger mig borde vara det bästa alternativet, men också det svåraste. Det krävs år av arbete, år av smärta och tårar, år av upp och nergångar för att det ska fungera. Och andra sidan kommer mitt liv att bestå av det ändå, fast mycket värre om jag bara låter det vara.

Stay strong. There's a rainbow after every storm.

Jag är så trött på att vara trött så att jag nästan spyr. Att hela tiden få förklara sig och skämmas över att man aldrig orkar något. Att vissa människor verkligen inte förstår och bara tycker att jag är lat. Att inte kunna planera in massa roliga saker mer än att träffas en stund.

Jag pratde med min SSK nu, föreslog att det var sköldkörteln som spökade igen. Konstigt att man alltid vill hitta något fysiskt i stället för att acceptera att det faktiskt sitter i psyket. Hon talade bestämt om för mig att tröttheten efter ett skov kan sitta i länge. Hur länge? - Ville jag veta. Det är individuellt. Ännu mer frustrerande. Behöver du alltid förklara dig då? Ja, det behöver jag. Jag vill ju att folk ska förstå, jag vill att folk ska acceptera att jag inte orkar just nu. Men det är omöjligt att få alla att lyssna.

Jag suckar djupt och försöker ta in att tiden nog kommer att krypa fram. Jag vill träna, jogga, gå. Jag orkar inte. Jag vill hålla min vikt, förlora några kilo, bli fit. Orkar inte. Jag vill kunna hitta på saker med vänner och familj. Orkar inte. Jag vill svara när folk ringer mig. Orkar inte. Jag vill umgås med mina dunbollar. Orkar inte. Jag vill kunna sova. Orkar inte, kan inte slappna av. Jag vill leva. Orkar inte, men inser att jag måste kämpa. Jag vill gå ner och handla nu på en gång. Orkar inte. Orkar ingenting. Orkar bara vara. Kanske måste acceptera det och inse att återhämtningsfasen kan ta tid. Tålamod.

"Tänk nu på att du faktiskt har varit på sjukhus ett tag." - Det fick jag höra av min boendestödjare många gånger idag. Faktum är att jag tänker på det nästan hela tiden, men inte på det sättet hon vill. Jag ser alla jobbiga saker, hon menar att jag inte ska ta ut mig för mycket eftersom min kropp faktiskt har varit med om en del. (Lång depression, två tablettintoxer på en månad plus 1 i sommras samt 6 st ECT-behandlingar) Något jag inte alltid tänker på. Hela tiden sätter jag upp för stora mål för mig själv, hela tiden blir jag ledsen och nere när jag misslyckas och min självkänsla blir bara värre. Kraven kanske ni skulle fixa lätt som en plätt, men för mig är de enorma just nu. Bara att gå ut tar emot, det som jag tyckte var så skönt innan. Min kropp är för trött, den orkar inte. Men tro mig när jag säger att jag kämpar, att jag varje dag försöker. Jag önskar att den kroniska tröttheten kunde gå över snart, jag önskar att jag fick bli "normal". 

Jag önskar också att många människor kunde ha lite mer förståelse. Jag vill inte att man ska tycka synd om mig, men jag vill inte heller att folk ska tycka att jag är "lat". Jag är inte lat, men just nu är jag inte helt frisk. Inte än. Men jag kommer kämpa tills jag blir så symtomfri som jag bara kan. Jag ska göra mitt bästa, det är det enda jag kan göra.

Jag skulle bara vilja ha något att leva för, eller i alla fall vara nöjd med mig själv och mitt liv. Jag skulle vilja vara nöjd med mina insatser i livet, allt jag gör. Men det är jag inte. Jag är inte nöjd med någonting. Jag avskyr verkligen mig själv och jag avskyr att jag inte har kommit längre än vad jag har gjort. Jag känner mig nere idag, nere och trött. Skulle kunna sova i evigheter känns det som, men det går ju inte. Kommer det någonsin att bli bra?