Jag vet att jag uppdaterar mycket, men jag måste få skriva av mig. Traumat finns kvar. Maktlösheten när man sövs ner. Maktlösheten på avdelningen. Maktlösheten i samband med LPT:t. Jag känner fortfarande smaken man får i munnen när man sövs ner, jag kan fortfarande känna hur det känns. Min ångest har aldrig varit värre. Den blir starkare för var dag som går, och det är inte av någon speciell anledning. Sömnen blir också värre för varje natt, mardrömmarna blir fler.

Jag försöker bota min ångest på både bra och dåliga sätt. Saker som är både rätt och fel att göra. Nästan ingenting hjälper och jag vill inte slänga i mig mer än 100 mg seroquel och 1 ml Theralen åt gången. Jag blir trött, men ändå kan jag inte slappna av och sova. Ikväll hoppas jag att jag får tänka på annat än ångesten. Jag vill bara bli fri från den, jag vill bara vara frisk.

Så, nu är allt som det ska igen. Förrutom att jag har sovit för jävla dåligt i natt, haft mardrömmar och vaknat 02 för att sedan försöka somna om hundratusentals gånger. Några gånger lyckades jag, men vaknade snabbt igen. 06:30 gav jag upp, helt frusen av trötthet gick jag in i köket och gjorde mig lite frukost. Och nu är allt okej igen. Jag sitter invirad i min tjocka filt, jag har flyttat fåglarna så att de står precis bredvid mig, gett dem mat, tagit mina piller och pratat en stund med de små liven.

Dessa jäkla mardrömmar, att jag aldrig får sova riktigt. Får ta upp det med min SSK i morgon, se vad vi kan göra åt saken. För får jag inte sova som jag ska så riskerar jag att hamna i ett hypomant skov och det har jag ingen lust med. Även om det är lite mysigt ibland så vet jag att jag slungas rätt ner i ett depressivt skov direkt efter, och det vore ju dumt.

Jag känner mig trots allt glad, normalt glad. För jag tänker på att jag faktiskt också har möjligheten att lyckas här i livet, om jag bara får upp min självkänsla lite till. Då kan det bli bra, riktigt bra.