Jag är verkligen expert på att såra människor, på riktigt. Hade det funnits ett pris så hade det gått till mig flera gånger om. Det värsta i hela den här soppan är att jag stänger av mina känslor helt, jag bryr mig inte, jag känner ingen medkänsla. Jag tänker på annat och gör annat, intalar mig själv att jag inte har gjort något fel. Fast för det mesta är det så. Jag har faktiskt inte gjort något fel, jag bara uttrycker mig jäkligt klumpigt. Beror det på den misstänkta diagnosen, emotionell instabil personlighetsstörning? Den diagnosen de på slutenvården ville att jag skulle utredas för igen eftersom jag visade tydliga tecken på det? Eller är jag bara en sådan person som är helt kall, som saknar empati? Måste man sätta diagnoser på allt? Och vet ni vad det värsta är? Att jag inte bryr mig ett skit, jag skriver det här för att berätta. Inget annat. 

Men jag kan helt ärligt säga att jag mår riktigt dåligt om jag sårar vänner eller familj, och djuren ligger mig också varmt om hjärtat. Där finns empati till tusen! Om jag inte är inne i ett depressivt skov, då gör jag saker som inte riktigt är jag. Med nya människor kan jag gå från kärlek till hat och från hat till kärlek på minuter. Så fort svänger det och självklart blir folk förvirrade. 

Annars är jag ganska glad och det är ju en fördel. 

Nu är jag okoncentrerad, idol är i bakgrunde och jag är trött. Så jag ber om ursäkt för att inlägget blir lite luddigt och saknar innehåll. God natt.