Åh gud. Jag somnade riktigt tidigt igår kväll, sedan vaknade jag med ett ryck runt 22-tiden. För första gången som jag kan minnas var jag så förvirrad att jag inte visste var jag befann mig. Riktigt läskig känsla faktiskt. Efter några minuter förstod jag att jag befann mig hemma i min egna lägenhet, i min egen sköna säng och inte på ett sjukhus.

Jag tänker och tänker och just nu, när jag är som jag är och mitt humör är som det är, innan jag är tillräckligt frisk för att jobba, innan jag kan ta hand om mig själv på riktigt, innan jag tycker om mig själv, innan dess tänker jag fortsätta mitt singelliv som vanligt. Ta hand om mig själv, umgås med mig själv, träffa mina fina vänner och min familj när jag orkar, umgås med mina söta undulater och bara försöka tillfriskna. Jag kan inte ge mig in i någonting med någon, inte på riktigt länge, inte på flera år. Det spelar ingen roll att människan skulle kunna stå ut med mig även om jag är sjuk, det spelar ingen roll hur mycket jag än längtar efter en partner, JAG måste stå ut med mig själv, JAG måste veta hur jag ska leva, JAG måste kunna förstå och hantera mina egna känslor. För kan inte jag det, så kan ingen annan det heller. Och ja, det är lättare att skriva här för då ser jag vad jag själv har beslutat mig för.

Nu är jag hungrig - IGEN. Bara att äta. Sedan ska jag besöka farmor och farfar och i eftermiddag ska jag gosa marsvin! <3