Varje ny tanke dödar en dröm, varje ny tanke förstör en del av mig.

Jag står vid busshållplatsen, är ju tvungen att ta mig till apoteket om jag inte vill hamna på dårhuset igen. Min blick är tom och jag lägger märke till alla föräldrar som hämtar sina små barn i skolan. Fint klädda, de flesta har fina bilar och ett leende på läpparna. Jag tittar och förstår att jag aldrig kommer att komma så långt i mitt liv. Min stora dröm. Man, barn, jobb, hus, bil och vänner. Min stora dröm som krossas för varje dum tanke som invaderar mitt huvud. 

Jag blir lite arg på mig själv för att jag låter tankarna styra mitt liv, men jag vet inte hur jag ska göra för att det ska bli bättre. Att vänta på bättre tider fungerar inte, det har jag testat i 13 år. Att ignorera problemen resulterar bara i att det blir värre. Att försöka ta tag i det som tynger mig borde vara det bästa alternativet, men också det svåraste. Det krävs år av arbete, år av smärta och tårar, år av upp och nergångar för att det ska fungera. Och andra sidan kommer mitt liv att bestå av det ändå, fast mycket värre om jag bara låter det vara.

Stay strong. There's a rainbow after every storm.

Jag är så trött på att vara trött så att jag nästan spyr. Att hela tiden få förklara sig och skämmas över att man aldrig orkar något. Att vissa människor verkligen inte förstår och bara tycker att jag är lat. Att inte kunna planera in massa roliga saker mer än att träffas en stund.

Jag pratde med min SSK nu, föreslog att det var sköldkörteln som spökade igen. Konstigt att man alltid vill hitta något fysiskt i stället för att acceptera att det faktiskt sitter i psyket. Hon talade bestämt om för mig att tröttheten efter ett skov kan sitta i länge. Hur länge? - Ville jag veta. Det är individuellt. Ännu mer frustrerande. Behöver du alltid förklara dig då? Ja, det behöver jag. Jag vill ju att folk ska förstå, jag vill att folk ska acceptera att jag inte orkar just nu. Men det är omöjligt att få alla att lyssna.

Jag suckar djupt och försöker ta in att tiden nog kommer att krypa fram. Jag vill träna, jogga, gå. Jag orkar inte. Jag vill hålla min vikt, förlora några kilo, bli fit. Orkar inte. Jag vill kunna hitta på saker med vänner och familj. Orkar inte. Jag vill svara när folk ringer mig. Orkar inte. Jag vill umgås med mina dunbollar. Orkar inte. Jag vill kunna sova. Orkar inte, kan inte slappna av. Jag vill leva. Orkar inte, men inser att jag måste kämpa. Jag vill gå ner och handla nu på en gång. Orkar inte. Orkar ingenting. Orkar bara vara. Kanske måste acceptera det och inse att återhämtningsfasen kan ta tid. Tålamod.