En månad på psyket, en månad inlåst. Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till, hur jag ska lösa min situation. Jag är nära att ge upp, att lägga mig ner och vänta på döden. Att aldrig mer finnas till, att ligga 10 meter under jorden. Jag orkar inte länge till.

Vad jag önskar att jag vore "som alla andra". Att kunna skratta normalt och må bra på riktigt. Idag vill jag bara hänga mig, men ingen verkar ta mig på allvar. Min läkare har ordinerat 3 ECT-behandlingar till utöver den jag ska göra i morgon. Så jag blir väl kvar här minst en vecka till. Kanske lika bra det, så att jag hinner bli frisk den här gången. Jag är så trött på att åka in och ut från psyket så att jag nästan smäller av. Bli bra någon gång då! Minnet börjar fallera, jag börjar gå upp i vikt och mina känslor är "all over the place" - Som Prins Daniel hade uttryckt det. Jag vill så gärna dö, men ändå leva. Kan inte mitt liv bara ta slut? Jag orkar inte mer. Men det finns liksom ingen som riktigt tar mig på allvar, ingen som förstår hur mörkt allt egentligen är även om jag kan skratta tillsammans med de andra patienterna.

Jag vill bädda ner mig för gott, aldrig mer finnas till. Vad har jag att leva för? Vad har jag att kämpa för?

ECT:n då. Det  går väl lite framåt i alla fall. Mitt minne är inte som det ska vara för tillfället och folk får påminna mig om småsaker hela tiden. Godispåsar jag glömmer av att jag har gett bort, saker jag har sagt och saker jag har gjort. Allt glömmer jag. Men blir det bra i slutändan så får det vara värt varenda en elstöt och varenda ett förlorat minne. Det får vara värt allt, bara jag får må bra. Det har gått så lång tid nu och sakta börjar jag ge upp hoppet. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill bara dö.

Idag är jag på krigsstigen, nästan så att jag letar efter konflikter med vårdare och patienter. Hittills har det inte hänt något och det är ju tur. Får hoppas att dagen fortsätter så här och att morgondagen blir bättre.

Angående ECT:n igår: Några av er vet redan upp att jag vaknade upp i min rumsgrannes säng och kände mig magsjuk hela dagen. Men men, på måndag får jag nog en illamåendespruta innan och några panodil. Då måste det gå bättre. Idag har jag faktiskt känt mig vimsig, jag känner hur minnet sviktar! Det är lite läskigt när man ser en person som man känner igen så väl men inte kan placera varken vad personen heter eller var jag har sett h*n innan. Lite andra småsaker som bortglömda lösenord och de fasta tiderna vi har, försvinner också ibland. Men jag är inte orolig, det är övergående och är det inte det så är det så. Då har jag gjort mitt bästa för att bli frisk genom att testa olika metoder.

Träningsvärk har jag också, i nacken och hela ryggen ner till rumpan. Halsen gör också ont. Också det är från behandlingen. Jag måste ha krampat väldigt, haha.

Mamma har varit här en liten stund, men jag blev så himla trött efter en stund så hon fick gå. Min lilla mamma. OCH pappa såklart!   

Ångest till tusen, men får inte ta mer ångestdämpande. Lika bra det kanske. Snart ska jag hämta min mobil som ligger på laddning och om en timma är det mat - IGEN. Jag har redan gått upp 2 kilo på 11 dagar. Får ta igen det när jag kommer hem. N har mina små dunbollar hemma hos sig och jag vågar inte sakna dem för mycket av rädsla för att bli ännu mer ledsen. Men de har det bra och det är jag riktigt glad över.

Jag har nu varit inlagd i en vecka och 2 dagar, varav en vecka på Sahlgrenska och 2 dagar på Östra Sjukhuset. Att komma till Östra kändes lite som en lättnad och efter mitt andra läkarsamtal angående behandligen så somnade jag tidigt utan att behöva ta Theralen som jag har tagit alla andra dagar. Nu blir jag kvar här ett tag, ingen mer flytt och det känns skönt. Jag har nu lite lättare att faktiskt slappna av även om jag fortfarande känner oro och ångest. Miljön är bättre, personalen är bra och jag har tillgång till frisk luft när jag vill.

Efter första läkarsamtalet igår blev jag faktiskt ledsen, jag fick inte fram det jag ville få fram och jag kände mig överkörd. Jag tror det kan bero på att jag faktiskt var inställd på en behandling som var spikad på Sahlgrenska men att det inte var säkert att jag skulle få den här. Efter att hon läst igenom journalerna och pratat med min läkare på Affektiva så gav hon mig två alternativ. 1, ECT och 2, Medicinändringar - IGEN. ECT fick det bli. Jag har liksom inget val känns det som och jag hoppas verkligen att det ska fungera utan problem på mig. Jag har inget att förlora. Idag ska jag göra massor av undersökningar bla EKG för att se så att allt står rätt till och gör det det så blir det antagligen redan i morgon.

Anledningen till att jag inte har uppdaterat här är dels för att jag inte har haft tillgång till dator, men den största anledningen har varit att jag vill framföra de tankar jag har till SSK, skötare och läkare i stället för bloggen. Jag vill få så bra behandling som möjligt och då kändes det som ett bra val. Jag kommer fortfarande att skriva här men så länge jag är inlagd så blir det bara information om behandling och ytliga känslor.

Jag längtar så efter att få må bra, men jag vågar verkligen inte hoppas allt för mycket. Jag är så rädd att en än gång bli besviken. Håll tummarna, det gör jag.

Tack för ALLT stöd ni ger mig, jag är så glad över att så många tänker på mig. Jag får till och med pussla ihop besökstiderna för att jag vill träffa er alla som vill hälsa på! Det är inte illa! Man tänker inte alltid på hur många man har runt omkring sig, men den här veckan har jag verkligen fått se med egna ögon och känna all kärlek från er, på riktigt.   

Tröttheten är enorm. Jag darrar. Sover. Går knappt upp ur sängen. Jag hatar mitt liv. Funderar. Ligga här tills det går över, om det någonsin gör det? Försöka ta mitt liv? Åka till Östra och tala om för dem att inte släppa mig förrän de har hittat en fungerande behandling?

Jag kan inte gråta, inte skratta. Jag känner inget mer än värdelöshetskänslor. Är det så här någon planerade mitt liv? För inte har jag bestämt att det skulle bli som det råkade bli. Mina fåglar tittar på mig, kvittrar och försöker få uppmärksamhet. Jag tittar på dem och lägger ner huvudet på kudden igen. Orkar inte. Jag känner mig som världens sämsta matte.

Jag har tagit mig till den stationära datorn. Det känns som att jag knappt kan sitta upp utan att falla ihop. Jag tittar ut, ser det fina vädret men har ingen lust att sätta fötterna utanför dörren. Apoteket beställde in mina Seroquel i torsdags men jag har fortfarande inte gått ner för att hämta dom. Jag vill inte.

Har sovit från och till sedan i lördags kväll. Orkar inte svara på samtal, sms eller inlägg på facebook. 

Jag har tagit ett lån i hopp om att bli gladare, men nu får jag bara ångest av det. Vad ska jag göra med lånade pengar, som jag inte har tjänat själv? Köpa prylar? Blir jag gladare av det? Formodligen inte. Nu får jag stå ut med ytterligare en skuld att betala av. 4 år och hög ränta. Tackar för den, dumma hjärna.

Jag får gå tillbaka till stadiet där jag inte bryr mig. Vad som händer med mig tänker jag inte längre påverka. Varför ska jag gång på gång försöka bli glad när jag alltid misslyckas? Det är nog det enda jag någonsin har lyckats med: Att misslyckas. Tror ni att det fungerar på ett CV?

Ni har kanske lagt märke till att jag under åren har haft en ganska  negativ syn på barn, att jag flera gånger har nämnt att jag inte ska ha "några jävla ungar". Sanningen är den att jag alltid har drömt om att bilda en egen liten familj, men att mina två senaste killar har sagt blankt nej. Ingen förlovning, inget bröllop, inga barn. På något sätt tänkte jag nog att jag kunde förändra dem, men när jag märkte att det inte gick så ställde jag in mig på ett liv helt på deras villkor. Att försöka intala mig själv att barn kostade tid och pengar och att min sjukdom skulle förstöra barnens uppväxt var ett sätt för mig att gå vidare.

Min största kärlek, han som stod ut med mig i 4 år, är nu förlovad. Han som sa att han aldrig ville "växa upp". Jag kan inte låta bli att vara ledsen för tydligen var det mig det var fel på, inte hans tankar. Jag var aldrig den rätta för honom och han var inte ens beredd att försöka. 

En annan kärlek lämnade mig för en yngre tjej, det är nu gifta och har ett barn tillsammans. En tredje kärlek förlovade sig kort efter att vi gjorde slut, de har också barn.

Min största kärlek, han som stod ut med mig i 4 år, har ett bra liv nu. Med en normal tjej, som jobbar, kan festa, är trevlig och förmodligen har hon inga psykiska problem.

Min största kärlek kommer alltid att vara min största kärlek. Lycka till i livet, du förtjänar det.

Mitt senaste förhållande förstörde mig rent känslomässigt och egentligen har jag ingenting  att säga om det mer än att jag önskade att folk hade berättat vad de tyckte om honom innan jag gjorde slut. Då kanske jag hade lämnat honom tidigare.

Jag har valt fel killar här i livet och jag är inte beredd att välja ännu en. Mina djur kommer för all framtid att vara mina barn och den enda jag någonsin kommer att kunna såra är mig själv. Den enda som kan såra mig, är jag själv.

Än så länge lever jag. Vi får se hur länge det varar.