Tröttheten är enorm. Jag darrar. Sover. Går knappt upp ur sängen. Jag hatar mitt liv. Funderar. Ligga här tills det går över, om det någonsin gör det? Försöka ta mitt liv? Åka till Östra och tala om för dem att inte släppa mig förrän de har hittat en fungerande behandling?

Jag kan inte gråta, inte skratta. Jag känner inget mer än värdelöshetskänslor. Är det så här någon planerade mitt liv? För inte har jag bestämt att det skulle bli som det råkade bli. Mina fåglar tittar på mig, kvittrar och försöker få uppmärksamhet. Jag tittar på dem och lägger ner huvudet på kudden igen. Orkar inte. Jag känner mig som världens sämsta matte.

Jag har tagit mig till den stationära datorn. Det känns som att jag knappt kan sitta upp utan att falla ihop. Jag tittar ut, ser det fina vädret men har ingen lust att sätta fötterna utanför dörren. Apoteket beställde in mina Seroquel i torsdags men jag har fortfarande inte gått ner för att hämta dom. Jag vill inte.

Har sovit från och till sedan i lördags kväll. Orkar inte svara på samtal, sms eller inlägg på facebook. 

Jag har tagit ett lån i hopp om att bli gladare, men nu får jag bara ångest av det. Vad ska jag göra med lånade pengar, som jag inte har tjänat själv? Köpa prylar? Blir jag gladare av det? Formodligen inte. Nu får jag stå ut med ytterligare en skuld att betala av. 4 år och hög ränta. Tackar för den, dumma hjärna.

Jag får gå tillbaka till stadiet där jag inte bryr mig. Vad som händer med mig tänker jag inte längre påverka. Varför ska jag gång på gång försöka bli glad när jag alltid misslyckas? Det är nog det enda jag någonsin har lyckats med: Att misslyckas. Tror ni att det fungerar på ett CV?