Ni har kanske lagt märke till att jag under åren har haft en ganska  negativ syn på barn, att jag flera gånger har nämnt att jag inte ska ha "några jävla ungar". Sanningen är den att jag alltid har drömt om att bilda en egen liten familj, men att mina två senaste killar har sagt blankt nej. Ingen förlovning, inget bröllop, inga barn. På något sätt tänkte jag nog att jag kunde förändra dem, men när jag märkte att det inte gick så ställde jag in mig på ett liv helt på deras villkor. Att försöka intala mig själv att barn kostade tid och pengar och att min sjukdom skulle förstöra barnens uppväxt var ett sätt för mig att gå vidare.

Min största kärlek, han som stod ut med mig i 4 år, är nu förlovad. Han som sa att han aldrig ville "växa upp". Jag kan inte låta bli att vara ledsen för tydligen var det mig det var fel på, inte hans tankar. Jag var aldrig den rätta för honom och han var inte ens beredd att försöka. 

En annan kärlek lämnade mig för en yngre tjej, det är nu gifta och har ett barn tillsammans. En tredje kärlek förlovade sig kort efter att vi gjorde slut, de har också barn.

Min största kärlek, han som stod ut med mig i 4 år, har ett bra liv nu. Med en normal tjej, som jobbar, kan festa, är trevlig och förmodligen har hon inga psykiska problem.

Min största kärlek kommer alltid att vara min största kärlek. Lycka till i livet, du förtjänar det.

Mitt senaste förhållande förstörde mig rent känslomässigt och egentligen har jag ingenting  att säga om det mer än att jag önskade att folk hade berättat vad de tyckte om honom innan jag gjorde slut. Då kanske jag hade lämnat honom tidigare.

Jag har valt fel killar här i livet och jag är inte beredd att välja ännu en. Mina djur kommer för all framtid att vara mina barn och den enda jag någonsin kommer att kunna såra är mig själv. Den enda som kan såra mig, är jag själv.

Än så länge lever jag. Vi får se hur länge det varar.