"Du var ju väldigt sjuk under en längre tid i somras."

Jag tittar på mamma, håller med på ytan men på insidan kan jag inte riktigt ta in det. Jag förtränger, det har jag alltid gjort och det är för det mesta en bra lösning för stunden. När depressionen kommer igen så blir jag lika förvånad och negativ som alla de andra gångerna. Man tänker inte rationellt. Man har bara det negativa i hjärnan och döden som sträcker ut sin hjälpande hand och lurar en att det är den bästa vägen. För självmordstankarna kommer verkligen som ett brev på posten. Jag kommer inte undan.

Jag kommer ihåg hur smärtan känns, men ändå inte. Jag tänker att nästa gång ska depressionen inte få kväva mig. Varje gång blir jag lika ledsen när styrkan har lämnat mig. Varje gång känner jag mig lika misslyckad och skäms när tänker på att soporna luktar, den smutsiga disken hopar dig på diskbänken, jag har slut på kläder för att jag inte har orkat tvätta, det ser ut som en svinstia i hela lägenheten. Många som inte kan acceptera att depressionen är en sjukdom och att man inte kan "rycka upp" sig bara sådär, kan tycka att man är lat. "Det är väl bara att göra det?" Gud, den meningen hörde jag många gånger ett tag. Jag kände mig ännu mer misslyckad.

Jag kommer alltid upp ur sängen, men inte mer än så. Kanske går jag och lägger mig igen eller slötittar på tv. Jag kan inte spela, inte läsa, inte koncentrera mig på en hel film. Bara ligga där och glo. Hade jag inte haft Pipen och Mini hade jag gått under för länge sedan. Det är dom som får upp mig på morgonen, de ska ju ha mat och de vill ha ljus och uppmärksamhet, de vill ha ren bur. Aldrig har jag skitit i dom. Aldrig. 

Återigen så förtränger jag. Jag förtränger att jag varit sjuk och jag förtränger att jag kan bli sjuk igen. Jag tror det är därför jag inte riktigt kan ta till mig den hjälpen som erbjuds. Andningsövningar? Jag har ju inte ångest nu. Schema? Vad ska jag med det till? Innerst inne vet jag att allt är förebyggande. Jag SKA kunna andas bort ångesten och jag MÅSTE ha ett schema så att jag lättare kan jobba/praktisera i framtiden. Men jag skiter i det, tror att jag kan klara det ändå.

När jag är nere är jag inte ett dugg rädd för döden. Jag bryr mig inte om ifall jag skulle råka ut för en olycka och dö. Det är väl lika bra, då slipper jag ta tag i det själv. - Tänker jag.

Men när jag är stabil, som nu, är jag riktigt rädd för att dö. Jag kan ju inte dö när jag mår bra och missa alla roliga saker. Tänk att tankarna kan ändras så himla snabbt, det är så man blir skräckslagen.

Hypomanin välkomnar jag även om jag vet att det är nyckeln in till en djup depression. Jag kan nästan längta efter den ibland. Men jag har inte haft så många, bara några enstaka när jag var medicinfri. För ett eller två år sedan kom den sista. Då tänkte jag att nu blir jag manisk. Allt var så himla bra, jag sov inte mycket, jag var på topp! Jag såg hur soffans trådar rörde på sig och skrattade åt det. Jag sa åt min fd att han skulle ringa till psykakuten om jag blev sämre och hamnande riktigt långt upp i det blå men han bara tittade på mig och utbrast: "Men det är ju jättebra att du mår bra!" - Han förstod inte min sjukdom, därför kunde jag inte leva med honom. Jag kan inte leva med någon just nu. Bara mina små fjäderfän. På något sätt måste jag läka, jag måste kunna leva med min sjukdom, lära mig att hantera den. Inte vara så naiv och tro att jag är helt frisk när jag har ett normalt stämningsläge.

När som helst kan det slå över. På en minut, en timma, en natt. Och vet ni vad? Alla kan drabbas. ALLA. Och vet ni en sak till? Det är inget att skämmas för. Man ska aldrig skämmas över den man är, vilken sjukdom man har, eller något annat man inte kan hjälpa. Jag är inte en dålig människa bara för att jag har en diagnos. Ingen är. Vilken diagnos man än har.

Varje ny tanke dödar en dröm, varje ny tanke förstör en del av mig.

Jag står vid busshållplatsen, är ju tvungen att ta mig till apoteket om jag inte vill hamna på dårhuset igen. Min blick är tom och jag lägger märke till alla föräldrar som hämtar sina små barn i skolan. Fint klädda, de flesta har fina bilar och ett leende på läpparna. Jag tittar och förstår att jag aldrig kommer att komma så långt i mitt liv. Min stora dröm. Man, barn, jobb, hus, bil och vänner. Min stora dröm som krossas för varje dum tanke som invaderar mitt huvud. 

Jag blir lite arg på mig själv för att jag låter tankarna styra mitt liv, men jag vet inte hur jag ska göra för att det ska bli bättre. Att vänta på bättre tider fungerar inte, det har jag testat i 13 år. Att ignorera problemen resulterar bara i att det blir värre. Att försöka ta tag i det som tynger mig borde vara det bästa alternativet, men också det svåraste. Det krävs år av arbete, år av smärta och tårar, år av upp och nergångar för att det ska fungera. Och andra sidan kommer mitt liv att bestå av det ändå, fast mycket värre om jag bara låter det vara.

Stay strong. There's a rainbow after every storm.

"Tänk nu på att du faktiskt har varit på sjukhus ett tag." - Det fick jag höra av min boendestödjare många gånger idag. Faktum är att jag tänker på det nästan hela tiden, men inte på det sättet hon vill. Jag ser alla jobbiga saker, hon menar att jag inte ska ta ut mig för mycket eftersom min kropp faktiskt har varit med om en del. (Lång depression, två tablettintoxer på en månad plus 1 i sommras samt 6 st ECT-behandlingar) Något jag inte alltid tänker på. Hela tiden sätter jag upp för stora mål för mig själv, hela tiden blir jag ledsen och nere när jag misslyckas och min självkänsla blir bara värre. Kraven kanske ni skulle fixa lätt som en plätt, men för mig är de enorma just nu. Bara att gå ut tar emot, det som jag tyckte var så skönt innan. Min kropp är för trött, den orkar inte. Men tro mig när jag säger att jag kämpar, att jag varje dag försöker. Jag önskar att den kroniska tröttheten kunde gå över snart, jag önskar att jag fick bli "normal". 

Jag önskar också att många människor kunde ha lite mer förståelse. Jag vill inte att man ska tycka synd om mig, men jag vill inte heller att folk ska tycka att jag är "lat". Jag är inte lat, men just nu är jag inte helt frisk. Inte än. Men jag kommer kämpa tills jag blir så symtomfri som jag bara kan. Jag ska göra mitt bästa, det är det enda jag kan göra.

Bulimin är tillbaka med full kraft. Jag har börjat väga mig och räkna kalorier igen vilket resulterar i hetsätning. Att ha bakingredienser hemma när man har en ätstörning är väl inte det smartaste. Nu på kvällen gjorde jag en smet av ägg, socker, kokos och lite vetemjöl och vispade ihop. Nu mår jag illa. Jag mår illa fysiskt och jag mår illa psykiskt. Tanken på vad jag har gjort får mig att skämmas, skämmas över att inte kunna kontrollera hetsätandet.

Men i morgon får det bli andra bullar. Morgonpromenad plus att jag INTE ska ställa mig på vågen och räkna kalorier. Att äta normalt fungerar ju det också och dessutom så hetsäter jag kanske inte om jag får i mig det jag ska. Jag har gått upp 10 kg från att jag vägde som minst och 6 kg på bara en månad. Inte okej. 

Trött är jag också. Jag är trött på att ha ångest från och till, trött på att peta i mig för mycket vb medicin, trött på att vara för lat för att stå ut tills den går över utan piller. Trött på att ha dålig självkänsla, trött på att inte kunna jobba, trött på att vara trött hela tiden. Trött på självmordstankarna som ligger kvar i bakhuvudet. (Nej, jag ska inte falla för dem!) Jag vill så mycket, men har ingen kraft.

Idag när jag hade tvättat, tränat Mini och spelat lite var det som om någon hade slagit mig med en klubba i bakhuvudet. Jag var så trött att jag inte visste var jag skulle ta vägen, men kunde ändå inte sova förrän framår 18-tiden.

Igår storstädade jag, idag ser det ut som ett slagfält igen. Disk överallt. Tur att min boendestödjare kommer i morgon, så jag får lite sällskap på dagen och någon att prata med. Någon som förstår. Det är inte alla som gör det, ytterst få i min närhet förstår på riktigt. Andra försöker, men tyvärr lyckas få av dem bra. Men de försöker i alla fall, det är huvudsaken och det uppskattar jag.

Jag vet att jag uppdaterar mycket, men jag måste få skriva av mig. Traumat finns kvar. Maktlösheten när man sövs ner. Maktlösheten på avdelningen. Maktlösheten i samband med LPT:t. Jag känner fortfarande smaken man får i munnen när man sövs ner, jag kan fortfarande känna hur det känns. Min ångest har aldrig varit värre. Den blir starkare för var dag som går, och det är inte av någon speciell anledning. Sömnen blir också värre för varje natt, mardrömmarna blir fler.

Jag försöker bota min ångest på både bra och dåliga sätt. Saker som är både rätt och fel att göra. Nästan ingenting hjälper och jag vill inte slänga i mig mer än 100 mg seroquel och 1 ml Theralen åt gången. Jag blir trött, men ändå kan jag inte slappna av och sova. Ikväll hoppas jag att jag får tänka på annat än ångesten. Jag vill bara bli fri från den, jag vill bara vara frisk.

Så, nu är allt som det ska igen. Förrutom att jag har sovit för jävla dåligt i natt, haft mardrömmar och vaknat 02 för att sedan försöka somna om hundratusentals gånger. Några gånger lyckades jag, men vaknade snabbt igen. 06:30 gav jag upp, helt frusen av trötthet gick jag in i köket och gjorde mig lite frukost. Och nu är allt okej igen. Jag sitter invirad i min tjocka filt, jag har flyttat fåglarna så att de står precis bredvid mig, gett dem mat, tagit mina piller och pratat en stund med de små liven.

Dessa jäkla mardrömmar, att jag aldrig får sova riktigt. Får ta upp det med min SSK i morgon, se vad vi kan göra åt saken. För får jag inte sova som jag ska så riskerar jag att hamna i ett hypomant skov och det har jag ingen lust med. Även om det är lite mysigt ibland så vet jag att jag slungas rätt ner i ett depressivt skov direkt efter, och det vore ju dumt.

Jag känner mig trots allt glad, normalt glad. För jag tänker på att jag faktiskt också har möjligheten att lyckas här i livet, om jag bara får upp min självkänsla lite till. Då kan det bli bra, riktigt bra.

Hur i hela friden kan det svänga så fort? Jag har varit glad och stabil hela dagen och nu på senkvällen slog oron och ångesten till. Tankar på att skada mig själv flyger genom huvudet, men jag ska inte göra det. Jag är starkare än så. Jag har egentligen så många och så mycket att leva för.

Jag tror att det är ECT:n som ställer till det för mig. Tankarna far igenom huvudet på mig och rädslan över att aldrig få tillbaka närminet är enorm. Minnen hemsöker mitt huvud, minnen av bårar på kö i en korridor. Jag ser min namnlapp på en av bårarna, lägger mig på den och har jag tur så är det bara en före. Jag hör snarkningar från uppvaket som är precis bredvid och plötsligt öppnas dörren in till behandlingsrummet och jag rullas in. Runt om mig står en massa människor som förbereder inför behandlingen. Elektroder sätts på min panna och jag hör hur narkosläkaren önskar mig god natt samtidigt som hon sprutar in narkosmedlet genom nålen i armen eller handen. Allt går i rasande fart. Jag hör hur det brusar i öronen och känner en konstig smak i munnen, sedan kan jag inte hålla ögonen öppna och jag somnar in i en drömlös narkos. Jag vaknar upp på uppvaket efter 10 min som det tar för dem att ge mig ett ep-anfall. Det tar nog lite tid att vakna till liv men det minns jag inte, för nästan direkt kan jag ställa mig på benen och gå upp till avdelningen tillsammans med den skötaren som har följt med mig ner. 

Jag önskar att jag kunde få vara "som alla andra". 

Jag ser så mycket fram emot att få tillbaka mitt närminne och sluta ECT-slöddra. Jag får knappt fram det jag ska säga. Men det börjar bli bättre! Jag tänkte berätta lite hur det känns att vara bipolär, lite sådär ytligt bara så att ni får er ett litet humm:

Tänk dig att somna utan att veta om du kommer att vakna glad, upprymd, deprimerad eller bara lite nere. Tänk att du ena stunden kan vara så glad att du nästan spicker, du flyger fram och allt är härligt för att helt plötsligt bli så deprimerad att du inte vill leva mer. Tänk att detta kan svänga utan att du kan styra över det och att du inte fungerar utan mediciner. Alla är olika i sin sjukdom och bara för att jag beskriver den på ett sätt så betyder det inte att andra bipolära känner och upplever samma sak. Vissa blir så maniska att de blir psykotiska medan andra, som jag, "bara" blir hypomaniska och i mitt fall är det riktigt svårt att se när jag är i ett hypomant skov. Det man märker det på är att jag sover mindre eller inte alls och är med social än vanligt. Jag pladdrar på om allt och inget, med vem som helst. I vanliga fall är jag blyg i folksamlingar men när jag är hypo så kan jag prata inför hur många som helst.

Ett ex till mig märkte det på mina uppspärrade ögon, att jag pratade fort och mycket samt att jag alltid ville möblera om. Då sa han alltid lite suckande: "Nu är du manisk igen." Dock var jag inte manisk, utan hypomanisk. Mitt senaste ex såg aldrig när jag var hypo. Han tyckte bara det var "bra" när jag var "glad", men och andra sidan förstod han sig inte på känslor över huvud taget.

Jag har flest depressiva skov, och på senaste tiden har de varit värre än vanligt. Jag kämpar verkligen för att sköta min medicinering och mina rutiner för att slippa hamna där igen. Jag vet att det är omöjligt att undvika men och andra sidan vet jag nu hur jag ska hantera det. Och det är INTE genom att svälja massa piller, hamna på MAVA och sedan psyk. Är det riktigt illa så har jag min krisplan och fungerar inte den så är det psykakuten och 2 veckor på psyk som gäller. Hoppas dock att jag slipper fler ECT-behandlingar.

Den här gången känns det verkligen som att jag har fått rätt hjälp. Jag har boendestödjare, läkare, arbetsterapeut, sjuksköterska, fina vänner och framför allt hela min familj som står bakom mig. Det börjar förhoppningsvis att ordna upp sig och idag är jag så himla glad! :)

Just det, jag brukar ju uppdatera medicinlistan och nu är det dags igen! Styrkorna har jag glömt av och jag orkar inte ta mig till köket för att kolla upp det, så viktigt är det inte. Här kommer dem:

*Lithionit (Stämningsstabiliserande)

*Lamotrigin (Stämningsstabiliserande)

*Fluoxetin (Antidepressiva)

*Seroquel (För mig är dom mot oro/ångest, GAD)

*Levaxin (Sköldkörteln, vanligt när man går på Lithium)

Nu känner jag hur min huvudvärk blir värre och ögonen går snart igen. Tycker att det kan bli  morgon snart! :) God natt från mig, Pipen och Mini