Tröttheten är enorm. Jag darrar. Sover. Går knappt upp ur sängen. Jag hatar mitt liv. Funderar. Ligga här tills det går över, om det någonsin gör det? Försöka ta mitt liv? Åka till Östra och tala om för dem att inte släppa mig förrän de har hittat en fungerande behandling?

Jag kan inte gråta, inte skratta. Jag känner inget mer än värdelöshetskänslor. Är det så här någon planerade mitt liv? För inte har jag bestämt att det skulle bli som det råkade bli. Mina fåglar tittar på mig, kvittrar och försöker få uppmärksamhet. Jag tittar på dem och lägger ner huvudet på kudden igen. Orkar inte. Jag känner mig som världens sämsta matte.

Jag har tagit mig till den stationära datorn. Det känns som att jag knappt kan sitta upp utan att falla ihop. Jag tittar ut, ser det fina vädret men har ingen lust att sätta fötterna utanför dörren. Apoteket beställde in mina Seroquel i torsdags men jag har fortfarande inte gått ner för att hämta dom. Jag vill inte.

Har sovit från och till sedan i lördags kväll. Orkar inte svara på samtal, sms eller inlägg på facebook. 

Jag har tagit ett lån i hopp om att bli gladare, men nu får jag bara ångest av det. Vad ska jag göra med lånade pengar, som jag inte har tjänat själv? Köpa prylar? Blir jag gladare av det? Formodligen inte. Nu får jag stå ut med ytterligare en skuld att betala av. 4 år och hög ränta. Tackar för den, dumma hjärna.

Jag får gå tillbaka till stadiet där jag inte bryr mig. Vad som händer med mig tänker jag inte längre påverka. Varför ska jag gång på gång försöka bli glad när jag alltid misslyckas? Det är nog det enda jag någonsin har lyckats med: Att misslyckas. Tror ni att det fungerar på ett CV?

Jag har en dag då jag bara vill svälja alla seroquel jag har, svälja ner alla tabletter som finns i min medicinlåda för att få ro. Kroppen orkar inte, den säger ifrån. Ändå har jag ingen lust att sova för jag kan inte slappna av. Med 100g seroquel i kroppen borde det kännas lättare, men det gör det inte. Just nu önskar jag att jag låg under jorden på kyrkogården där jag bor, det hade nog varit mer rogivande än vad det känns för tillfället. Jag står inte ut. Oron i kroppen är konstant och jag mår illa. Jag kan varken koncentrera mig eller sitta still och jag har inte lust att göra någonting. 

I morgon kanske blir bättre. Ska jag stå ut och undersöka det så som jag brukar göra? Eller ska jag bara göra slut på allt här och nu? Jag orkar inte. jag orkar inte ha det så här och jag orkar inte vänta på att min läkare ska vilja träffa mig innan han _kanske_ föreslår en medicinändring. Tycker han att jag ska ha det så här? Onsdag. Det är dagen då jag ska till honom. Lever jag då? Eller har min kropp lagt av? 

Jag vill inte ha något puttinuttande så som "åh vad synd det är om dig" och en klapp på axeln. Jag vet inte vad jag vill. Jag förstår inte vad andra ser hos mig som jag inte kan se, som jag aldrig har sett. Jag vill inte se folk i ögonen, jag vill inte kramas, jag vill inte prata med någon. Jag vill bara stänga in mig och ge upp. Ger jag upp så är det mitt val, mitt eget val. Ingen annans. och om jag bestämmer mig så ska ingen ta på sig skulden för det finns ingenting ni kan och kunde ha gjort. Ingenting. Hör ni det? Ingenting.

Mina önskningar har en tendens att aldrig slå in. I hela mitt liv har jag misslyckats med allt jag har tagit mig för. Så jag undrar varför jag ens ska tro på att jag kommer att lyckas med drömmarna jag har. Ni vet dom som försvinner längre och längre bort ju mer man sträcker ut handen. Jag ser dom knappt längre. Jag kan visa mig obrydd. "Det kommer fler chanser, nu kämpar jag, klart jag klarar detta". I själen är sorgen över att jag är dålig så stor. Det tynger mig.

Det är så komiskt att jag till och med funderar på om jag ens kommer lyckas ta mitt liv om jag bestämmer mig för det.

När jag bloggade igår upptäckte jag en viktig sak om mig själv. Jag känner inte mer ångest nu än vad jag har gjort tidigare år, skillnaden mellan då och nu är att jag hanterar ångesten med tankens kraft i stället för självskadebeteende. För många år sedan var rakbladet i närheten hela tiden, sedan kom alkoholen, drogerna och därefter var kombinationen ett faktum. Den farliga kombinationen av Xanor/Stilnoct/Imovane blandat med alkohol, då slapp jag känna. Jag kunde låtsas att allt var bra, att jag hade kul, att mitt liv var bra. Att fly från verkligheten har länge varit min medicin och det är det fortfarande, fast kanske på ett bättre sätt. Det jobbiga nu är att jag i min ensamhet inte ens kan låtsas att allt är bra. Men jag vill vara ensam när det är som värst, jag vill stänga in mig, jag vill inte prata med någon. Jag vill bearbeta på mitt egna lilla vis och så länge det inte skadar mig så måste det väl få vara okej?

Kanske reagerar folk på att jag försvinner titt som tätt, att jag uppdaterar min facebookstatus och meddelar att jag vill vara ensam. Ni har rätt att reagera hur ni vill men att jag skulle sluta vara era vänner eller sluta bry mig om er är helt fel. Jag har förändrats, alla förändras. Jag har mognat, jag har tagit tag i mina problem. Det kommer inte att vara så här för alltid, i alla fall inte lika mycket. 

Jag äter inte ens ångestdämpande längre. Efter överdosen och efter att jag kom hem valde jag att ta så lite Seroquel som möjligt. Sömnen är bättre nu och jag har fortfarande tabletterna nära till hands för jag vet att det kan komma dagar då jag inte sover alls, då måste jag ta en för att undvika att min bipolära sjukdom blir instabil igen.

Att ha konstant ångest är krävande för kroppen, jag har min GAD (generell ångest) som för mig innebär en ständig oro, social fobi och agora fobi bland annat. Jag har katastroftankar i princip hela tiden och ibland kan jag bli så paranoid att jag är helt säker på att min tid är kommen. Jag får för mig saker som egentligen är helt fel och sedan förstoras känslan upp till det dubbla.

Ni ser det inte på mig, ni märker det inte alltid. Mina diagnoser sitter djupt inne i mitt huvud och mitt psyke har kraschat totalt efter allt som har hänt i mitt liv. Jag är så osäker på mig själv och osäker på andra människor. Jag är osäker på livet över huvud taget. Jag klarar inte av för mycket fysisk kontakt längre och jag klarar definitivt inte av intensivt umgänge. Det är me, myself and I för tillfället och jag vet inte hur länge jag kommer att känna så. Kanske livet ut, kanske några månader, kanske år eller veckor.

Enligt min mening finns det ingenting som varar för evigt. Nothing lasts forever, det har jag lärt mig under åren som gått. 

Jag var 13-14 år när rykten gick om att jag prostituerade mig, jag var 16år när rykten om att jag skulle ha hamnat på behandlingshem för att ha brukat droger. Vilka mer rykten har cirkulerat runt i Rävandaskolan? Sanningen är brutal och tragisk, beroende på vem man jämför med. Nej, jag har aldrig sålt sex och jag vill inte göra er besvikna, men jag provade inte droger förrän jag var 18 år. Jag ska tala om för er vad jag har gjort, vad andra har gjort mot mig och vad jag har gjort mot andra. Sanningen är den att jag började må dåligt när jag var 13 år, jag började självsakada något år senare, rymma hemifrån och träffa människor från internet. Jag fick raseriutbrott utan dess like, tavlor, glas, cd-skivor prydnadssaker och mycket mer gick i golvet. Jag kastade yoghurt och böcker på mamma och jag har även slagit till henne.

Behandligshemmen har jag skrivit om innan. Jag började röka på Lilla Torp och jag stack därifrån så många gånger att jag fick förflyttas till Margretelunds utredninghem i Lidköping för att det var mer låst. Jag rymde därifrån också, men lyckades hålla mig hyfsat lugn om man bortser från självskadandet. Jag fick flytta från Villa Sunnerö efter något år för att jag var med och mobbade en annan elev och jag fick även flytta från Vintergatan för att jag inte skötte mig. 

Jag var 16 år när oskulden rycktes bort från mig utan att jag egentligen ville det, jag var 18 år när jag provade amfetamin första gången, då tog jag även andra piller. Tabletter och alkohol förekom ofta och många gånger har jag minnesluckor för flera timmar då jag har varit aggressiv i samband med detta. Jag har tagit hem okända killar på grund av bekräftelsebehov och självskada, jag har skurit mig i benet med en kökskniv under en fest. På samma fest slog jag till en kille för att han inte hade samma åsikt som jag. Jag har varit nära att hoppa ut från 17:e våningen med piller i kroppen, jag har åkt ambulans 3 gånger på grund av tabletter och alkohol. Jag vill dö varenda dag men försöker mota bort tankarna. Jag har haft psykiska diagnoser från tonåren och jag har legat inne på psyket på 5 olika sjukhus i landet.

Jag har haft självmordstankar under 12 års tid, jag tror alltid att alla tycker illa om mig, mina ex har alltid försökt förändra mig, jag har blivit gripen av polisen 2 gånger för att jag har varit påverkad av narkotika, jag har aldrig brytt mig om vad som händer mig. Alla mina förhållanden har varit mer eller mindre destruktiva (minus 1), jag slutade skära mig när jag var 21-22 med några återfall. Jag kan inte dricka alkohol och ska få kontakt med en alkoholrådgivare, jag är sugen på droger men står ändå över. Min självkänsla har vait låg så länge att jag inte minns hur det är att acceptera sig själv, jag är säker på att jag aldig kommer att klara någonting i mitt liv och varje morgon när jag vaknar kommer ångesten över att jag lever. En dag till.

Jag har alltid dövat min psykiska smärta på något vis. Alkohol, droger, sex, tabletter av olika slag och sår på hela underarmarna. Nu för tiden när allt blir jobbigt så går jag in i mig själv och vägrar prata med någon.

Jag hamnar alltid i trubbel och på något sätt blir allt mitt fel fast att det inte var det från början, ibland måste jag lära mig att hålla truten.

Jag blir ledsen av rykten och jag blir ledsen när jag tänker på hur mitt liv kom att bli. Det går fortfarande att förändra och jag kämpar varje dag för att göra vardagen lättare.

Jag orkar inte tänka mer och det finns saker som jag trodde att jag kunde ta upp här men som smärtar allt för mycket att skriva om. Jag är trött och ska nu sova. I morgon blir det mys hos N med tv-spel och god mat.   

Idag är en dag då jag nog är i något förbannat mixed state, blandtillstånd. Det är inget nytt för mig, jag har varit där många gånger under min sjukdomstid. Det är ett av de jobbigaste tillstånden enligt mig. Jag är glad men ändå så nere. I mitt huvud går tankar om att jag aldrig kommer att klara någonting. Ena stunden tror jag att jag kan söka vilket jobb som helst, flytta utomlands och klara mig helt själv. För att sedan inse att det faktiskt inte alls går. Jag går in på platsbanken, tittar på alla möjliga olika jobb för att sedan stänga ner flikarna och tänka: "Vad lever jag för liv? Vem är jag? Varför finns jag över huvud taget?"

Jag vill jobba och tjäna pengar. Jag vill jobba och känna att jag gör någon nytta. Jag vill jobba och känna stolthet över att jag har lyckats Jag vill kunna betala mina räkningar utan att få ångest över hur lite pengar jag har kvar. Jag vill kunna betala räkningar utan en massa avbetalningsplaner, jag vill kunna spara pengar och jag vill kunna slösa lite utan att få dåligt samvete.

Jag vet inte om jag kommer att komma dit, jag vet inte hur jag ska göra för att ens nå halvvägs. Det känns som om jag står och stampar på samma plats även om jag faktiskt vet att jag har kommit en bra bit på vägen på bara ett år.

Nej, i stället ler jag. Låter glad. Ibland är jag glad, ibland ledsen. Ibland både och. Jag vill dö, men ändå kämpa för mitt liv och aldrig ge upp. Jag vill lägga mig i sängen och aldrig mer vakna upp samtidigt som min hjärna översvämmas av drömmar och förhoppningar för att i nästa sekund känna totalt mörker och misslyckande. Jag vill hoppa från en bro, lägga mig framför ett tåg, ta hundratals tabletter. Jag vill träffa den stora kärleken, brinna för mitt jobb och ha ett aktivt privatliv. Allt på samma gång. Jag vill älska mig själv, till fullo.

Jag var hos min SSK idag på Bipolärcentrum. Hon sa att det var längesedan hon sett mig så nere, att hon ser hur jag kämpar, att jag aldrig blir sådär glad en längre tid utan att alltid falla tillbaka under ytan. Det känns inte som att jag kämpar men tydligen så gör jag det. Ingen annan än hon ser det, ingen annan. Jag fick fylla i lite papper, om hur jag känner mig. Jag visade tydliga tecken på hög ångest och depression igen. Och visst känns det så. Visst känns det så varje gång jag ska somna, varje gång jag ska göra någonting, varje gång, hela tiden, känner jag rastlöshetskänslan i kroppen och oron i magen. Matlusten och initiativförmågan är borta. Jag sover inte på nätterna. Jag känner mig sämst som aldrig lyckas med någonting, som har börjat tänka i dumma banor igen. För det skulle ju inte göra någon skillnad. Eller hur? Jag skulle bara må bättre för stunden. Det är dyrt i längden och jag vet ingen som säljer. Döden känns också lockande. För vad har jag att leva för egentligen? Alla skulle kunna gå vidare utan mig. Fåglarna skulle få det bra hos mina föräldrar. Men ärlig talat så är det mina små dunbollar som håller mig levande. Men bara levande. Jag lever, mer än så är det inte. Jag existerar.

Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna att må så som jag gör. Så elak har jag vär inte varit? Förtjänar någon att må så här? Mina tårar är slut, det finns inga mer. Jag kan inte gråta och jag ler bara på mina egna kommandon. Ler för att inte visa hur dåligt det egentligen är, för det känns som att jag bara klagar. Ingen tycks riktigt förstå. När någon frågar mig hur jag mår så blir det automatiska svaret "Bra!" och ett påklistrat leende. Om ni bara visste vad som döljer sig bakom min mask.

Jag misslyckas med relationer, jag misslyckas med jobb, jag misslyckas med att leva, jag misslyckas med allt. Det har gått så långt att jag inte ens vill försöka nya saker just för att jag är rädd för att misslyckas. För när jag misslyckas så skäms jag och känner mig ännu mindre än vad jag redan är. Jag kan inte dejta, för hela tiden måste jag förklara min situation. Om varför jag inte jobbar, om hur sjukdomarna fungerar, om varför jag inte klarar av att vara uppe länge på kvällen, om varför det är så viktigt att ta mina mediciner, om att jag inte är ett dugg farlig, om att jag faktiskt är som alla andra. Om och om igen. Jag orkar inte med den biten.

Min SSK berömde mig för att jag alltid tog mig till Bipolärcentrum hur dåligt jag är mår. Jag förklarade inte det för henne då men det är för att de är min sista chans till att få ett hyfsat liv. Fungerar inte det här så ger jag upp. Jag har nästan gett upp. Jag har inte mycket krafter kvar. Jag vill ju egentligen leva, men inte så som det är och känns nu. En till medicinändring är på gång och jag hoppas gudars att det hjälper, för jag är så trött på att leva som jag gör nu. Jag är så trött på att ständigt falla tillbaka. Jag är så trött på att känna mig misslyckad och dålig. "Men gör något åt ditt liv då!" Snälla nån, det är ju det jag gör. En person som aldrig har varit sjuk eller inte har kunskap inom området har ingenting att säga till om. För dessa människor är vi lata jävlar som bara vill gå hemma på bidrag. Nej lilla människa. Min önskan är att orka och kunna arbeta. Jag har inte valt att leva så här, lika lite som någon väljer att få cancer, diabetes, reumatism m.m

I morgon har jag möte med en handläggare i kommunhuset. Jag har ansökt om boendestödjare igen. Man känner sig så liten när man måste ta till sådana saker, men det måste göras. Det och medicinändringen är mina sista chanser. Sedan ger jag upp. Då vill jag inte mer.

Jag gör verkligen allt i min makt för att det bipolära inte ska ta över mig helt, men ibland misslyckas jag. Vissa dagar är jag svagare psykiskt och har ingen ork att kämpa emot. Idag är en sådan dag. Den psykiska tröttheten tar över min kropp och det påverkar mig också fysiskt. Träningen blir inte som jag vill att den ska bli och de vardagliga sysslorna blir jobbigare att genomföra. Att jag ändå har gått 3km, tömt diskmaskinen, plockat upp saker från golvet och ätit lunch är en stor bedrift även om det för er kommer helt självklart. 

Jag är ingen dålig människa bara för att jag har några psykiska diagnoser men jag ber er ändå att ha överseende med mina handlingar som tillkommer med hela min situation. Att jag ibland ligger i sängen och inte kan, vill eller orkar ta mig upp är inget val jag gör. Att min lägenhet ibland ser ut som ett slagfält är ingenting jag kan hjälpa. Att jag är hemma från Fontänen ganska ofta är ingenting jag är stolt över. Jag är inte hemma av lathet även om ni kanske tror det.

Jag vill inget hellre än att kunna jobba och försörja mig på egen hand, jag vill inget hellre än att ha ett fungerande socialt liv, jag vill inget hellre än att bli frisk. Men jag blir aldrig frisk. Inte från min bipolära sjukdom, den är kronisk. Däremot kan jag göra det bästa av situationen, men att få allt jag strävar efter tar kanske lite längre tid än för er andra. Bara det är med att gå in i en relation känns jobbigt för mig. Hur ska jag kunna förklara att jag inte fungerar som alla andra, att jag måste äta mediciner livet ut, att en graviditet måste vara planerad till punkt och pricka på grund av skadorna mina mediciner kan ge och att jag faktiskt vill dö ibland? Hur ska jag kunna förklara det här utan att bidra med en stor rädsla hos personen i fråga? 

Hur ska jag i framtiden skydda min familj mot mig själv? Hur ska jag kunna skydda mina barn så att de inte får tag på mina mediciner? Hur ska jag kunna skydda dem mot verkligheten? Hur ska jag kunna skydda dem mot den onda världen? Hur ska jag kunna skydda dem mot psykiska sjukdomar? Hur ska jag tala om för min dotter eller son att hen har ärvt sin bipolära sjukdom från mig? 

Idag är en dag av tankar. Jag håller mig inne, borta från telefonen och borta från människor. Idag är jag svag men i morgon är jag kanske starkare. Idag är idag och i morgon är en annan dag.

Jag vill slå ett slag för kontaktpunkten, dit man ringer om man vill få tag på sin läkare, psykolog, sjuksköterska m.m Eller om man bara behöver en receptförnyelse. Och receptförnyelse behövde jag så det är bara det jag kan uttala mig om. Jag ringde ganska sent, för jag visste att jag eventuellt inte hade något recept kvar redan för några dagar sedan. Jag borde alltså ha varit nere på apoteket i veckan i stället för i morse, dessutom hade jag kunnat ringa tidigare än 14:30 idag. Ja, så blir det när jag skjuter upp saker. I alla fall så ringde jag och kom fram nästan ditekt, ingen kö med andra ord. Jag berättade att jag har Fluoxetin kvar till på söndag och hon skulle meddela sjuksköterskorna där men kunde inte lova att de hann med idag. 10, TIO minuter senare ringer en SSK upp och säger att det kan ta upp till 48 timmar (arbetsdagar) innan receptet finns men att hon skulle sätta det som "akut" samtidigt som jag skäms lite och ursäktar mig för att jag var så sent ute. Jag är nöjd.

Idag har jag bara tagit hand om mig själv. Gick en morgonpromenad på 6km i morse, tvättat, städat och tagit en kaffe med faster. Jag planerar en cykeltur senare när det har svalnat lite ute så fram tills dess ska jag läsa min bok som jag lånade på biblioteket: "Sankta Psyko" - Av Johan Theorin. Det är så bra att jag knappt vill slita mig ifrån den och det är så skönt att jag kan koncentrera mig lite igen! Idag är en J-dag och det betyder att jag bara ska ta det lugnt, göra allt i min egen takt och bara försöka slappna av. Jag sov lite bättre i natt. Hade svårt att somna men vaknade bara en gång vid 03.30, nästa gång jag vaknade var kl 06.30 och då steg jag upp, hungrig som vanligt! Åt min gröt och försökte somna om, men det var omöjligt så då tog jag min promenad!

I morgon åker jag, brorsan och svägerskan till stranden. Det ska bli 29 grader fast det ska också åska. Vädret är lurigt! Får väl hoppas att jag kan ta årets första dopp i alla fall. Jag är säker på att det hade skett tidigare om jag inte hade spenderat en vecka på MAVA och dårhuset, men och andra sidan behövdes det. Jag kämpar fortfarande varje dag och kommer att få göra det hela livet. Även om planer om självmord är borta så finns ändå självmordstankarna lite då och då. Framför allt när ensamheten smyger sig på och när jag tänker på det liv jag har jämfört med andra. Jag är avundsjuk, men samtidigt kan jag inte göra någonting mer än att kämpa tills jag får det jag vill ha ut av livet. Inget går på en sekund. Jag har börjat tänka så, om jag känner mig otränad till exempel: Så här ser jag ut nu, jag kan förändra det men det tar tid. Det är inget som kommer att ske över en natt och det finns ingen anledning över att ha ångest över gårdagen eller allt som har varit. Jag kan inte vrida tillbaka tiden, jag kan bara kämpa NU och varje dag framöver. Jag kommer att ta steg bakåt men jag kommer också att ta många steg framåt. Man kan inte låta någon annan göra jobbet och man kan inte heller bara förlita sig på medicinerna. Jag som bipolär måste ha rutiner. Mat, sömn, motion, sysselsättning m.m Jag måste fungera som Skalman med sin mat-och sovklocka.

Den man som väljer att leva med mig måste acceptera att jag inte kan frångå det här. Jag har provat många gånger men jag vet att jag mår bäst av rutiner. Mitt ex (sorry om du läser det här men jag måste) sa ofta till mig att jag var så tråkig som vill gå och lägga mig tidigt, flera gånger i veckan fick jag höra det och han förstod inte riktigt varför det här var viktigt för mig, hur mycket jag än försökte förklara. Ofta slutade våra diskussioner med storgräl och jag fick nervsammanbrott och grät hejdlöst för att jag var så ledsen över att han inte ville förstå. Efter att vi gjorde slut har jag fått ETT utbrott och det var när jag låg inne nu senast. ETT på 5 månader jämfört med flera i veckan. Vi mådde inte bra tillsammans och jag ville bli singel. I sommar har jag haft lite flörtar men ingenting som har lett till något jag vill ha. I vissa fall har det dött ut, i vissa fall inser man att det inte kommer att fungera och varje gång jag ens tänker mig in i ett förhållande så blir jag livrädd. LIVRÄDD. Jag ska nog vara singel länge!