När jag bloggade igår upptäckte jag en viktig sak om mig själv. Jag känner inte mer ångest nu än vad jag har gjort tidigare år, skillnaden mellan då och nu är att jag hanterar ångesten med tankens kraft i stället för självskadebeteende. För många år sedan var rakbladet i närheten hela tiden, sedan kom alkoholen, drogerna och därefter var kombinationen ett faktum. Den farliga kombinationen av Xanor/Stilnoct/Imovane blandat med alkohol, då slapp jag känna. Jag kunde låtsas att allt var bra, att jag hade kul, att mitt liv var bra. Att fly från verkligheten har länge varit min medicin och det är det fortfarande, fast kanske på ett bättre sätt. Det jobbiga nu är att jag i min ensamhet inte ens kan låtsas att allt är bra. Men jag vill vara ensam när det är som värst, jag vill stänga in mig, jag vill inte prata med någon. Jag vill bearbeta på mitt egna lilla vis och så länge det inte skadar mig så måste det väl få vara okej?

Kanske reagerar folk på att jag försvinner titt som tätt, att jag uppdaterar min facebookstatus och meddelar att jag vill vara ensam. Ni har rätt att reagera hur ni vill men att jag skulle sluta vara era vänner eller sluta bry mig om er är helt fel. Jag har förändrats, alla förändras. Jag har mognat, jag har tagit tag i mina problem. Det kommer inte att vara så här för alltid, i alla fall inte lika mycket. 

Jag äter inte ens ångestdämpande längre. Efter överdosen och efter att jag kom hem valde jag att ta så lite Seroquel som möjligt. Sömnen är bättre nu och jag har fortfarande tabletterna nära till hands för jag vet att det kan komma dagar då jag inte sover alls, då måste jag ta en för att undvika att min bipolära sjukdom blir instabil igen.

Att ha konstant ångest är krävande för kroppen, jag har min GAD (generell ångest) som för mig innebär en ständig oro, social fobi och agora fobi bland annat. Jag har katastroftankar i princip hela tiden och ibland kan jag bli så paranoid att jag är helt säker på att min tid är kommen. Jag får för mig saker som egentligen är helt fel och sedan förstoras känslan upp till det dubbla.

Ni ser det inte på mig, ni märker det inte alltid. Mina diagnoser sitter djupt inne i mitt huvud och mitt psyke har kraschat totalt efter allt som har hänt i mitt liv. Jag är så osäker på mig själv och osäker på andra människor. Jag är osäker på livet över huvud taget. Jag klarar inte av för mycket fysisk kontakt längre och jag klarar definitivt inte av intensivt umgänge. Det är me, myself and I för tillfället och jag vet inte hur länge jag kommer att känna så. Kanske livet ut, kanske några månader, kanske år eller veckor.

Enligt min mening finns det ingenting som varar för evigt. Nothing lasts forever, det har jag lärt mig under åren som gått. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är dags för mig att gå vidare, här finns inte lägre något att hämta. Jag är i en tillfrisknandefas och jag känner det med hela hjärtat. Det som står i den här bloggen är inte längre jag, den här bloggen tillhör mitt förflutna och dit vill jag ald...

Okej. Så här är det: Jag har ingen aning om hur jag ska lägga upp bloggen längre så det får väl bli att jag skriver då och då i stället tills jag har en aning om hur jag vill göra. Jag fick ett förslag om att starta en bak/mat-blogg, vilket jag for...

"Du var ju väldigt sjuk under en längre tid i somras." Jag tittar på mamma, håller med på ytan men på insidan kan jag inte riktigt ta in det. Jag förtränger, det har jag alltid gjort och det är för det mesta en bra lösning för stunden. När depressi...

Jag har snart varit (hyfsat) stabil och pigg i 3 veckor. *Peppar peppar* Det är helt underbart att vakna upp i princip varenda morgon utan ångest och utan att känna de där värdelöshetskänslorna i kroppen. Förra veckan var jag hos min arbetsterapeut...

Jag lever! Lite mycket just nu bara. Vänner, boendestödjare, Bipolärcentrum, IKEA, vänner, vänner, boendestödjare, WoW, läka mig själv, m.m   Återkommer kanske i morgon.      ...