Jag var hos min SSK idag på Bipolärcentrum. Hon sa att det var längesedan hon sett mig så nere, att hon ser hur jag kämpar, att jag aldrig blir sådär glad en längre tid utan att alltid falla tillbaka under ytan. Det känns inte som att jag kämpar men tydligen så gör jag det. Ingen annan än hon ser det, ingen annan. Jag fick fylla i lite papper, om hur jag känner mig. Jag visade tydliga tecken på hög ångest och depression igen. Och visst känns det så. Visst känns det så varje gång jag ska somna, varje gång jag ska göra någonting, varje gång, hela tiden, känner jag rastlöshetskänslan i kroppen och oron i magen. Matlusten och initiativförmågan är borta. Jag sover inte på nätterna. Jag känner mig sämst som aldrig lyckas med någonting, som har börjat tänka i dumma banor igen. För det skulle ju inte göra någon skillnad. Eller hur? Jag skulle bara må bättre för stunden. Det är dyrt i längden och jag vet ingen som säljer. Döden känns också lockande. För vad har jag att leva för egentligen? Alla skulle kunna gå vidare utan mig. Fåglarna skulle få det bra hos mina föräldrar. Men ärlig talat så är det mina små dunbollar som håller mig levande. Men bara levande. Jag lever, mer än så är det inte. Jag existerar.

Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna att må så som jag gör. Så elak har jag vär inte varit? Förtjänar någon att må så här? Mina tårar är slut, det finns inga mer. Jag kan inte gråta och jag ler bara på mina egna kommandon. Ler för att inte visa hur dåligt det egentligen är, för det känns som att jag bara klagar. Ingen tycks riktigt förstå. När någon frågar mig hur jag mår så blir det automatiska svaret "Bra!" och ett påklistrat leende. Om ni bara visste vad som döljer sig bakom min mask.

Jag misslyckas med relationer, jag misslyckas med jobb, jag misslyckas med att leva, jag misslyckas med allt. Det har gått så långt att jag inte ens vill försöka nya saker just för att jag är rädd för att misslyckas. För när jag misslyckas så skäms jag och känner mig ännu mindre än vad jag redan är. Jag kan inte dejta, för hela tiden måste jag förklara min situation. Om varför jag inte jobbar, om hur sjukdomarna fungerar, om varför jag inte klarar av att vara uppe länge på kvällen, om varför det är så viktigt att ta mina mediciner, om att jag inte är ett dugg farlig, om att jag faktiskt är som alla andra. Om och om igen. Jag orkar inte med den biten.

Min SSK berömde mig för att jag alltid tog mig till Bipolärcentrum hur dåligt jag är mår. Jag förklarade inte det för henne då men det är för att de är min sista chans till att få ett hyfsat liv. Fungerar inte det här så ger jag upp. Jag har nästan gett upp. Jag har inte mycket krafter kvar. Jag vill ju egentligen leva, men inte så som det är och känns nu. En till medicinändring är på gång och jag hoppas gudars att det hjälper, för jag är så trött på att leva som jag gör nu. Jag är så trött på att ständigt falla tillbaka. Jag är så trött på att känna mig misslyckad och dålig. "Men gör något åt ditt liv då!" Snälla nån, det är ju det jag gör. En person som aldrig har varit sjuk eller inte har kunskap inom området har ingenting att säga till om. För dessa människor är vi lata jävlar som bara vill gå hemma på bidrag. Nej lilla människa. Min önskan är att orka och kunna arbeta. Jag har inte valt att leva så här, lika lite som någon väljer att få cancer, diabetes, reumatism m.m

I morgon har jag möte med en handläggare i kommunhuset. Jag har ansökt om boendestödjare igen. Man känner sig så liten när man måste ta till sådana saker, men det måste göras. Det och medicinändringen är mina sista chanser. Sedan ger jag upp. Då vill jag inte mer.