Jag har en dag då jag bara vill svälja alla seroquel jag har, svälja ner alla tabletter som finns i min medicinlåda för att få ro. Kroppen orkar inte, den säger ifrån. Ändå har jag ingen lust att sova för jag kan inte slappna av. Med 100g seroquel i kroppen borde det kännas lättare, men det gör det inte. Just nu önskar jag att jag låg under jorden på kyrkogården där jag bor, det hade nog varit mer rogivande än vad det känns för tillfället. Jag står inte ut. Oron i kroppen är konstant och jag mår illa. Jag kan varken koncentrera mig eller sitta still och jag har inte lust att göra någonting. 

I morgon kanske blir bättre. Ska jag stå ut och undersöka det så som jag brukar göra? Eller ska jag bara göra slut på allt här och nu? Jag orkar inte. jag orkar inte ha det så här och jag orkar inte vänta på att min läkare ska vilja träffa mig innan han _kanske_ föreslår en medicinändring. Tycker han att jag ska ha det så här? Onsdag. Det är dagen då jag ska till honom. Lever jag då? Eller har min kropp lagt av? 

Jag vill inte ha något puttinuttande så som "åh vad synd det är om dig" och en klapp på axeln. Jag vet inte vad jag vill. Jag förstår inte vad andra ser hos mig som jag inte kan se, som jag aldrig har sett. Jag vill inte se folk i ögonen, jag vill inte kramas, jag vill inte prata med någon. Jag vill bara stänga in mig och ge upp. Ger jag upp så är det mitt val, mitt eget val. Ingen annans. och om jag bestämmer mig så ska ingen ta på sig skulden för det finns ingenting ni kan och kunde ha gjort. Ingenting. Hör ni det? Ingenting.

Mina önskningar har en tendens att aldrig slå in. I hela mitt liv har jag misslyckats med allt jag har tagit mig för. Så jag undrar varför jag ens ska tro på att jag kommer att lyckas med drömmarna jag har. Ni vet dom som försvinner längre och längre bort ju mer man sträcker ut handen. Jag ser dom knappt längre. Jag kan visa mig obrydd. "Det kommer fler chanser, nu kämpar jag, klart jag klarar detta". I själen är sorgen över att jag är dålig så stor. Det tynger mig.

Det är så komiskt att jag till och med funderar på om jag ens kommer lyckas ta mitt liv om jag bestämmer mig för det.

När jag bloggade igår upptäckte jag en viktig sak om mig själv. Jag känner inte mer ångest nu än vad jag har gjort tidigare år, skillnaden mellan då och nu är att jag hanterar ångesten med tankens kraft i stället för självskadebeteende. För många år sedan var rakbladet i närheten hela tiden, sedan kom alkoholen, drogerna och därefter var kombinationen ett faktum. Den farliga kombinationen av Xanor/Stilnoct/Imovane blandat med alkohol, då slapp jag känna. Jag kunde låtsas att allt var bra, att jag hade kul, att mitt liv var bra. Att fly från verkligheten har länge varit min medicin och det är det fortfarande, fast kanske på ett bättre sätt. Det jobbiga nu är att jag i min ensamhet inte ens kan låtsas att allt är bra. Men jag vill vara ensam när det är som värst, jag vill stänga in mig, jag vill inte prata med någon. Jag vill bearbeta på mitt egna lilla vis och så länge det inte skadar mig så måste det väl få vara okej?

Kanske reagerar folk på att jag försvinner titt som tätt, att jag uppdaterar min facebookstatus och meddelar att jag vill vara ensam. Ni har rätt att reagera hur ni vill men att jag skulle sluta vara era vänner eller sluta bry mig om er är helt fel. Jag har förändrats, alla förändras. Jag har mognat, jag har tagit tag i mina problem. Det kommer inte att vara så här för alltid, i alla fall inte lika mycket. 

Jag äter inte ens ångestdämpande längre. Efter överdosen och efter att jag kom hem valde jag att ta så lite Seroquel som möjligt. Sömnen är bättre nu och jag har fortfarande tabletterna nära till hands för jag vet att det kan komma dagar då jag inte sover alls, då måste jag ta en för att undvika att min bipolära sjukdom blir instabil igen.

Att ha konstant ångest är krävande för kroppen, jag har min GAD (generell ångest) som för mig innebär en ständig oro, social fobi och agora fobi bland annat. Jag har katastroftankar i princip hela tiden och ibland kan jag bli så paranoid att jag är helt säker på att min tid är kommen. Jag får för mig saker som egentligen är helt fel och sedan förstoras känslan upp till det dubbla.

Ni ser det inte på mig, ni märker det inte alltid. Mina diagnoser sitter djupt inne i mitt huvud och mitt psyke har kraschat totalt efter allt som har hänt i mitt liv. Jag är så osäker på mig själv och osäker på andra människor. Jag är osäker på livet över huvud taget. Jag klarar inte av för mycket fysisk kontakt längre och jag klarar definitivt inte av intensivt umgänge. Det är me, myself and I för tillfället och jag vet inte hur länge jag kommer att känna så. Kanske livet ut, kanske några månader, kanske år eller veckor.

Enligt min mening finns det ingenting som varar för evigt. Nothing lasts forever, det har jag lärt mig under åren som gått.