Det är dags för mig att gå vidare, här finns inte lägre något att hämta. Jag är i en tillfrisknandefas och jag känner det med hela hjärtat. Det som står i den här bloggen är inte längre jag, den här bloggen tillhör mitt förflutna och dit vill jag aldrig igen.

Här hittar ni mig nu: Tanten som hittade livet. <--- Länk

Okej. Så här är det:

Jag har ingen aning om hur jag ska lägga upp bloggen längre så det får väl bli att jag skriver då och då i stället tills jag har en aning om hur jag vill göra. Jag fick ett förslag om att starta en bak/mat-blogg, vilket jag fortfarande har funderingar på. Planen är då att ta bort fokus från psyket helt enkelt.

Jag mår inte bra än, inte på långa vägar. Däremot har jag fler bra dagar nu och jag har varit inne i en period av glädje som höll i sig i ca 6 veckor. Eller räknade jag fel nu? Något sådant i alla fall. Det verkar lite som om jag har tappat livslusten igen, men ändå inte. Ibland tror jag seriöst att jag kommer att lägga mig på spåret och i mitt huvud har jag knåpat ihop några självmordsbrev. Jag tänker streta emot så länge som det går, försöka hålla kvar den där lilla positiva gnistan som ändå finns där inne någonstans. Utåt är det inte många som förstår vad som pågår i min hjärna vilket gör det lite mer komplicerat när jag skrattar och säger att jag vill dö. "Men jag hör ju på dig att du är glad, gud vad bra!" - Där orkar jag inte längre kämpa för att få folk att förstå, där ger jag upp och klistrar på ett leende och lägger på mig en positiv energi som faktiskt inte alltid är äkta. Men jag orkar inte. Jag orkar inte gnälla längre, jag tar bara dag för dag och ser vad som händer. Lägger jag mig på spåret så gör jag väl det och gör jag det inte så kan jag bara vara stolt över att ha lyckats övervinna ännu en dag i det trista men ack så mysiga mörker.

För övrigt har Sverige börjat ta upp detta tabubelagda ämne, i tv till och med. Framsteg.

"Du var ju väldigt sjuk under en längre tid i somras."

Jag tittar på mamma, håller med på ytan men på insidan kan jag inte riktigt ta in det. Jag förtränger, det har jag alltid gjort och det är för det mesta en bra lösning för stunden. När depressionen kommer igen så blir jag lika förvånad och negativ som alla de andra gångerna. Man tänker inte rationellt. Man har bara det negativa i hjärnan och döden som sträcker ut sin hjälpande hand och lurar en att det är den bästa vägen. För självmordstankarna kommer verkligen som ett brev på posten. Jag kommer inte undan.

Jag kommer ihåg hur smärtan känns, men ändå inte. Jag tänker att nästa gång ska depressionen inte få kväva mig. Varje gång blir jag lika ledsen när styrkan har lämnat mig. Varje gång känner jag mig lika misslyckad och skäms när tänker på att soporna luktar, den smutsiga disken hopar dig på diskbänken, jag har slut på kläder för att jag inte har orkat tvätta, det ser ut som en svinstia i hela lägenheten. Många som inte kan acceptera att depressionen är en sjukdom och att man inte kan "rycka upp" sig bara sådär, kan tycka att man är lat. "Det är väl bara att göra det?" Gud, den meningen hörde jag många gånger ett tag. Jag kände mig ännu mer misslyckad.

Jag kommer alltid upp ur sängen, men inte mer än så. Kanske går jag och lägger mig igen eller slötittar på tv. Jag kan inte spela, inte läsa, inte koncentrera mig på en hel film. Bara ligga där och glo. Hade jag inte haft Pipen och Mini hade jag gått under för länge sedan. Det är dom som får upp mig på morgonen, de ska ju ha mat och de vill ha ljus och uppmärksamhet, de vill ha ren bur. Aldrig har jag skitit i dom. Aldrig. 

Återigen så förtränger jag. Jag förtränger att jag varit sjuk och jag förtränger att jag kan bli sjuk igen. Jag tror det är därför jag inte riktigt kan ta till mig den hjälpen som erbjuds. Andningsövningar? Jag har ju inte ångest nu. Schema? Vad ska jag med det till? Innerst inne vet jag att allt är förebyggande. Jag SKA kunna andas bort ångesten och jag MÅSTE ha ett schema så att jag lättare kan jobba/praktisera i framtiden. Men jag skiter i det, tror att jag kan klara det ändå.

När jag är nere är jag inte ett dugg rädd för döden. Jag bryr mig inte om ifall jag skulle råka ut för en olycka och dö. Det är väl lika bra, då slipper jag ta tag i det själv. - Tänker jag.

Men när jag är stabil, som nu, är jag riktigt rädd för att dö. Jag kan ju inte dö när jag mår bra och missa alla roliga saker. Tänk att tankarna kan ändras så himla snabbt, det är så man blir skräckslagen.

Hypomanin välkomnar jag även om jag vet att det är nyckeln in till en djup depression. Jag kan nästan längta efter den ibland. Men jag har inte haft så många, bara några enstaka när jag var medicinfri. För ett eller två år sedan kom den sista. Då tänkte jag att nu blir jag manisk. Allt var så himla bra, jag sov inte mycket, jag var på topp! Jag såg hur soffans trådar rörde på sig och skrattade åt det. Jag sa åt min fd att han skulle ringa till psykakuten om jag blev sämre och hamnande riktigt långt upp i det blå men han bara tittade på mig och utbrast: "Men det är ju jättebra att du mår bra!" - Han förstod inte min sjukdom, därför kunde jag inte leva med honom. Jag kan inte leva med någon just nu. Bara mina små fjäderfän. På något sätt måste jag läka, jag måste kunna leva med min sjukdom, lära mig att hantera den. Inte vara så naiv och tro att jag är helt frisk när jag har ett normalt stämningsläge.

När som helst kan det slå över. På en minut, en timma, en natt. Och vet ni vad? Alla kan drabbas. ALLA. Och vet ni en sak till? Det är inget att skämmas för. Man ska aldrig skämmas över den man är, vilken sjukdom man har, eller något annat man inte kan hjälpa. Jag är inte en dålig människa bara för att jag har en diagnos. Ingen är. Vilken diagnos man än har.

Jag har snart varit (hyfsat) stabil och pigg i 3 veckor. *Peppar peppar*

Det är helt underbart att vakna upp i princip varenda morgon utan ångest och utan att känna de där värdelöshetskänslorna i kroppen. Förra veckan var jag hos min arbetsterapeut, jag sade att jag ville börja praktisera så smått men hon tittade på mig och talade snällt men bestämt om för mig att jag bara har varit stabil i 2 veckor. Jag får vänta med andra ord. Vi kom i alla fall överrens om att jag skulle göra ett schema med en viktig sak jag skulle tvinga mig till att göra varje dag, utan att skita i det för att jag inte har lust för stunden. Har det fungerat? Nej. Jag har inte ens börjat på schemat. Men vadå? Jag har haft så mycket annat för mig! Faster som snart åker iväg, ta igen alla dagar jag har missat med mina vänner och.... Hrm... World of Warcraft såklart. Fast jag spelar faktiskt inte så mycket, vilket är en fördel. Sedan bestämde vi att jag skulle göra andningsövningar varje dag som jag kan använda om jag får ångest. Hur många gånger har jag gjort det? 1 ½.... Jag borde verkligen skärpa till mig om jag vill bli friskare.

SÅ, äntligen kan jag hämta min första apodos i morgon. Samtidigt ska jag vara duktig och lämna in ALLA piller jag har så att det inte kan hända samma sak igen, det är ju trots allt därför jag ska ha en apodos att hämta ut 1 gång i veckan. Så att jag inte har så mycket mediciner hemma. Säkerhetsåtgärd så att säga. 

Allt som allt så måste jag säga att jag är gladare och det är nog tack vare kombinationen av ECT och medicinändringarna. Såklart har jag mängder av saker att jobba på, för det är ju omöjligt att ha bra dagar varje dag även om det hade varit skönt. Mamma säger att jag är mig själv igen, det är bra.

Jag lever! Lite mycket just nu bara. Vänner, boendestödjare, Bipolärcentrum, IKEA, vänner, vänner, boendestödjare, WoW, läka mig själv, m.m

Återkommer kanske i morgon.

Jag är verkligen expert på att såra människor, på riktigt. Hade det funnits ett pris så hade det gått till mig flera gånger om. Det värsta i hela den här soppan är att jag stänger av mina känslor helt, jag bryr mig inte, jag känner ingen medkänsla. Jag tänker på annat och gör annat, intalar mig själv att jag inte har gjort något fel. Fast för det mesta är det så. Jag har faktiskt inte gjort något fel, jag bara uttrycker mig jäkligt klumpigt. Beror det på den misstänkta diagnosen, emotionell instabil personlighetsstörning? Den diagnosen de på slutenvården ville att jag skulle utredas för igen eftersom jag visade tydliga tecken på det? Eller är jag bara en sådan person som är helt kall, som saknar empati? Måste man sätta diagnoser på allt? Och vet ni vad det värsta är? Att jag inte bryr mig ett skit, jag skriver det här för att berätta. Inget annat. 

Men jag kan helt ärligt säga att jag mår riktigt dåligt om jag sårar vänner eller familj, och djuren ligger mig också varmt om hjärtat. Där finns empati till tusen! Om jag inte är inne i ett depressivt skov, då gör jag saker som inte riktigt är jag. Med nya människor kan jag gå från kärlek till hat och från hat till kärlek på minuter. Så fort svänger det och självklart blir folk förvirrade. 

Annars är jag ganska glad och det är ju en fördel. 

Nu är jag okoncentrerad, idol är i bakgrunde och jag är trött. Så jag ber om ursäkt för att inlägget blir lite luddigt och saknar innehåll. God natt.

"Du måste kämpa mer, att tänka på att svälja piller kallar jag inte kämpa. Det är egoistiskt tänkande. Upp ur sängen, ut och gå, gör si och gör så." - Du förstår inte, du förstår inte hur det är att vara så trött att du inte kan röra dig. Du förstår inte hur det är att ha känslan om att vilja ge upp här och nu för att misslyckandekänslorna har tagit över huvudet. Gråten är så nära, att vilja avsluta livet känns som en bra idé nu. Jag orkar inte mycket mer. Jag orkar inte ta mer, jag orkar inte höra att jag inte kämpar tillräckligt och jag orkar inte se blickarna som så tydligt talar om att "jag klarar mer än vad jag tror". Jag hör också på era tonlägen vad ni egentligen menar. Jag vet vad ni tycker, ni kan inte dölja det. Jag vet också att ingenting någonsin kommer att bli bra. Jag har försökt och jag orkar inte försöka igen för att än en gång misslyckas, för att än en gång få höra att jag inte kämpade tillräckligt hårt, för att än en gång känna mig sämst i världen. Jag överväger "den lätta vägen ut" hur egoistiskt det än må vara. Jag överväger, men antagligen inser jag att fortsätta lida och vara alla till lags genom att leva, är det bästa. Jag hatar livet, lika mycket som jag älskar det.

Jag vill inte leva, men jag vill ändå inte dö. Om jag inte hade varit så jäkla rädd för döden och det okända så hade jag varit där för länge sedan. Vad bra, tycker ni. Vad jobbigt, tycker jag. Att många gånger lida utan att våga göra något åt det, det tar på psyket.

Jag känner mig så otroligt tråkig och blir så stressad i själen när folk hela tiden vill hitta på saker, att de tror att det går över bara jag gör något jag tycker är skoj. Faktum ät att ingenting är roligt när man är nere och att göra massa saker ger mig ångest. Kroppen orkar inte, psyket orkar inte och jag känner mig son världens sämsta människa. Sängen lockar, och den är den som får göra mig sällskap när det är som värst. När tankarna borrar sig in i min hjärna och inte kan ta ett "NEJ, försvinn!", då är sömnen det enda som fungerar för att de ska försvinna för stunden. Theralen och Seroquel är mina bästa vänner i sådana lägen. Helst skulle jag vilja svälja allt jag har, men jag gör det inte för jag vet hur det slutar. Hade det varit en säker väg ner i graven så hade jag nog kunnat överväga det alternativet. Nej, jag lever och tänker tyvärr fortsätts med det. Att lida, det är min grej.