Det är dags för mig att gå vidare, här finns inte lägre något att hämta. Jag är i en tillfrisknandefas och jag känner det med hela hjärtat. Det som står i den här bloggen är inte längre jag, den här bloggen tillhör mitt förflutna och dit vill jag aldrig igen.

Här hittar ni mig nu: Tanten som hittade livet. <--- Länk

Okej. Så här är det:

Jag har ingen aning om hur jag ska lägga upp bloggen längre så det får väl bli att jag skriver då och då i stället tills jag har en aning om hur jag vill göra. Jag fick ett förslag om att starta en bak/mat-blogg, vilket jag fortfarande har funderingar på. Planen är då att ta bort fokus från psyket helt enkelt.

Jag mår inte bra än, inte på långa vägar. Däremot har jag fler bra dagar nu och jag har varit inne i en period av glädje som höll i sig i ca 6 veckor. Eller räknade jag fel nu? Något sådant i alla fall. Det verkar lite som om jag har tappat livslusten igen, men ändå inte. Ibland tror jag seriöst att jag kommer att lägga mig på spåret och i mitt huvud har jag knåpat ihop några självmordsbrev. Jag tänker streta emot så länge som det går, försöka hålla kvar den där lilla positiva gnistan som ändå finns där inne någonstans. Utåt är det inte många som förstår vad som pågår i min hjärna vilket gör det lite mer komplicerat när jag skrattar och säger att jag vill dö. "Men jag hör ju på dig att du är glad, gud vad bra!" - Där orkar jag inte längre kämpa för att få folk att förstå, där ger jag upp och klistrar på ett leende och lägger på mig en positiv energi som faktiskt inte alltid är äkta. Men jag orkar inte. Jag orkar inte gnälla längre, jag tar bara dag för dag och ser vad som händer. Lägger jag mig på spåret så gör jag väl det och gör jag det inte så kan jag bara vara stolt över att ha lyckats övervinna ännu en dag i det trista men ack så mysiga mörker.

För övrigt har Sverige börjat ta upp detta tabubelagda ämne, i tv till och med. Framsteg.