Jag måste, MÅSTE, lära mig att alla framsteg är bra framsteg, så även de små. Jag har legat inne på sjukhus en vecka, jag har tagit en överdos av tabletter och jag har precis kommit hem. Inte tusan kan man gå ut till 100% då. Vad har jag gjort bra idag?

-Jag har varit ute på TVÅ promenader och handlat båda gångerna.

-Jag har lagat middag för första gången på flera veckor.

-Jag har cyklat 7,7 kilometer.

-Jag har gjort 40 situps.

-Jag har inte hetsätit.

Och varför är jag inte nöjd? Jag skulle kunna komma på många saker som gnager mig. Tex att min kondition är värre än innan. Där får jag tänka att det inte är konstigt att kroppen är trött. Inte heller är det konstigt att jag sov 1 timma mitt på dagen, men och andra sidan sov jag mer igår. Se, också där ett framsteg. Alla dagar kan inte vara bra. Jag går runt med ständig ångest, och snygg-läkaren skrev bara ut ett paket på 10 seroquel. Det räcker i högst 5 dagar då det bara är 50mg i förpackningen. Får nog ringa kontaktpunkten i morgon och se om det finns någon annan läkare tillgänglig på Bipolärcentrum (tidigare Affektiva), då min förmodligen är på semester. Urrrghh. Jag vill bara bli bra. Och inte sover jag på nätterna heller. Eller sover gör jag väl, om än väldigt oroligt. Jag vaknar hela tiden.

Jag vill så gärna förändra mitt utseende lite också. Känna mig fin. Den tiden kommer väl när den kommer. Jag är så dum så att jag vill allt på en gång, annars kan det kvitta. Vilket betyder att det aldrig kommer att bli av.

I morgon ska jag försöka ta mig till Fontänen. Känner lite halvt skräck inför människor just nu, men det är väl bara att kämpa vidare antar jag. Allt, ALLT, känns så tungt. Tyck att jag är löjlig om ni vill, men bara att plocka ur diskmaskinen känns som ett helt projekt. Kroppen säger verkligen ifrån, likaså psyket. Min dumma hjärna. 

Jag förstår inte. Den här sommaren, första sommaren på flera år som singel, den skulle ju bli den bästa någonsin. Nu blir den bara oförglömlig. Även om jag är utskriven så har jag ingen livsglädje. Jag kämpar, och på något konstigt sätt håller jag mig ovanför vattenytan. Det känns som om jag håller på att drunkna i mna egna känslor, i min egen ångest. Åkte jag hem för snabbt? 

Jag känner mig så ensam, även om jag vet att jag har så många runt omkring mig som faktiskt bryr sig på riktigt. Jag vill inte dö, men jag vill ändå inte leva. Jag vet inte hur jag ska gå vidare, jag vet inte hur framtiden ser ut. Men vem vet det? Jag har inga drömmar, inga planer. Jag bara är. Och kanske är det så det måste vara ett tag. Kanske måste jag ta timma för timma, minut för minut. Det är bara så svårt att leva i nuet. En del av mig tänker tillbaka på mitt förflutna och en del av mig oroar sig alldeles för mycket inför de kommande åren. Det är svårt för mig att acceptera att jag är den jag är, och den problematik jag har. Jag har också svårt för att hitta mina styrkor. 

Jag borde inte jämföra mig med andra, jag borde acceptera att jag är där jag är. Att det är mitt eget fel. Eller egentligen är det sjukdomens fel. Men mina handlingar under de 10 åren som har varit kunde ha varit annorlunda. Jag kan inte spola tillbaka tiden, jag kan bara lära mig av mina misstag och inte göra om samma saker igen. Jag har valt livet, men det valet var inte lätt. Gång på gång ifrågasätter jag mitt val och undrar om det inte vore bättre att dö i stället. Men jag är starkare än så, jag ska inte välja den vägen. Jag vill ju leva, men jag vill ha ett bra liv och det har jag inte nu.

Jag vet inte vad jag ska göra.

Jag tog ett viktigt och ganska livsavgörande beslut igår när jag blev utskriven: Jag ska inte dricka alkohol. Jag kan inte dricka, jag tål det inte. I och med att jag varit full i samband med alla tablettintoxer så har jag nu valt att bli "nykterist". Nykterist låter så tråkigt, men så får det bli. Jag kan inte riskera att det här händer igen för nästa gång kanske jag aldrig vaknar upp. Den här gången var det allvarligt, det var värre än alla andra gånger tillsammans. Jag vill inte såra mina anhöriga genom att gå bort för tidigt, jag måste kämpa.

Det är svårt att vara hemma igen. Tankarna kommer smygande i takt med hetsätningarna. Fast egentligen har jag inte hetsätit, utan mer ätit i brist på annat. Jag försöker att inte tänka på hur många år jag har missat på grund av min sjukdom. I stället måste jag tvinga mig att tänka på hur många år jag har kvar i livet och att jag kan göra något bra av de åren. Jag ska inte hänga upp mig på mitt förflutna. Små steg framåt. De som inte förstår det, kommer aldrig förstå och för dem anses jag vara lat. Jag är inte lat, jag försöker bara bli friskare. Jag är helt slut efter den här dagen även om jag bara har tvättat och handlat. Mina djur är hemma, Pipen kvittrar så fint och dådisarna sover.

Än mår jag inte helt bra. Allt som hänt kommer i kapp mig nu när jag är ensam. För tillfället är jag dock fast besluten om att inte bara överleva. Jag ska leva också.

Det här med att komma hem från dårhuset. Det är inte så lätt som man kan tro. Det är inte bara att fortsätta där man slutade och det är inte bara att börja om. I vanliga fall förtränger jag och kör vidare. Den här gången måste jag kämpa. Jag märker hur osäker jag är, hur tankarna om misslyckande dyker upp i mitt huvud och jag märker hur svårt det är att leva. På avdelningen var jag aldrig ensam. Man blir nästan bortskämd med sällskap och lagad mat. Man har all hjälp nära till hands och slipper tänka på att hålla tider. Det kommer automatiskt. Jag är hemma nu, jag måste själv kämpa för att få igång mina rutiner igen, ta mediciner på rätt tider, laga mat när det behövs, brottas med mina tankar i min ensamhet. Jag kan inte fly. Jag får inte fly. Jag måste bearbeta och ifrågasätta tankarna. Inse mitt värde. Jag måste kämpa. 

Jag är inte en idiot som har varit inlagd på en sluten avdelning inom psykiatrin. Jag är stark som vågar ta hjälpen som erbjuds, som vågarbe om hjälp. Jag hade lika gärna kunnat åka hem direkt från MAVA i stället för att gå med på att bli inlagd. Men jag tog hjälpen. Och det är jag glad för. Jag vet att det är många i mitt bostadsområde som vet vad som har hänt och några av dem dömer mig. Om det kan jag bara säga; Prata inte om någonting ni inte vet något om. Jag har inte valt mina diagnoser. Däremot har jag valt att kämpa för ett så bra liv som möjligt.

Jag tackar alla som har hört av sig och brytt sig om mig samtidigt som jag är besviken över att några personer har struntat helt i det. Personer som jag trodde stod mig nära. Ett enda samtal, ett enda sms hade räckt. Men ingenting. Ingenting.

Jag hoppas på att få komma nu i veckan. Jag vill bara hem som det är nu. Och det är inte för att jag vantrivs, för det gör jag inte. Tvärt om. Den här avdelningen är klart mycket bättre än Östras. Personalen är underbar, de bryr sig verkligen om patienterna. Och de flesta patienterna här är obeskrivligt fina. Vilka goda skratt vi har fått tillsammans den här helgen.

Nej, jag känner mig stabilare och längtar hem för att jag vill tillbaka till vardagen. Min lägenhet, mina djur, fontänen, kunna vara ute hur länge jag vill, till och med att handla mat. Och det är sunt. Hemlängtan är ett friskhetstecken. Det minns jag från förra inläggningen. Jag vill hem.

Jag sitter uppe. Har haft ont i magen från och till sedan igår. Det kan ha med överdosen att göra men jag fick ändå åka ner på röntgen för ett UL för någon timma sedan. Försökte sova när jag kom upp till avdelningen förut men oron i kroppen gör att jag inte kan ligga still och slappna av. Jag får inga VB heller då de inte vill sätta in några fler mediciner för tillfället. Måste vila levern tydligen.

Jag vet inte hur länge jag blir kvar här, men i alla fall en vecka skulle jag tro. Djuren har det fint i alla fall, det känns skönt.

Har fortfarande lite ryckningar här och där i kroppen, också det efter överdosen så det går väl över inom ett par dagar.

Orkar inte skriva mer nu, uppdaterar en annan dag.

"Just say I doooo"

-Ja, vem i helvete skulle säga det till mig.

Jag sitter utanför min lägenhet, det är mitt i natten och min faster hämtade mig i stan. Trubbel som vanligt. Jag ser blodet droppa från fyra nygjorda sår på min arm. Känner den ljuvliga smärtan från det jag nyss orsakat. Jag tål inte alkohol. Tänkte att jag gjorde det, men tydligen inte. Själen är tom. Funderar på att svälja många seroquel. Funderar på om det är värt besväret. Kanske är det bättre att lida lite till. Fast smärtan är ganska skön. Vi får se