Det har varit fina dagar på bästkusten. Jag börjar få in rutiner igen och har inte hetsätit på 3 dagar. Jag har faktiskt skrivit upp lite mål, med tanke på att jag vill ut och röra på mig igen. Ett mål är såklart viktnedgång, men jag har ingen hets över att gå ner si och så mycket under en viss tid då det bara stressar mig och gör mig besviken då jag brukar sätta upp orealistiska mål och delmål. Nej jag har några fler mål och jag tar dagarna som de kommer, samt vecka för vecka. 

*Undvika depressioner

*Få bättre kondition

*Vara glad

*Vara pigg

*Undvika bipolära skov

*Bli frisk(are) från min bulimi

Delmålen har jag lagt upp vecka för vecka och är inte mer än att jag ska:

*Undvika att hetsäta

*Göra 5 motionspass i veckan. Alla sorters pass är bra oavsett tid och brända kalorier.

Jag skriver även vikt- och matdagbok, vilket hjälper mig att att inte hetsäta. För jag vill ju inte ha 2 kilo extra helt plötsligt, och jag vill inte se hur mycket sötsaker det kan bli! Eller hur?!

Även om jag inte räknar kalorier så tänker jag på vad jag äter och hur mycket jag äter. Kalla det fixering eller vad ni vill, men får jag i mig rätt mängd mat per dag så håller sig mitt blodsocker stabilt och även där kan jag undvika hetsätning. Jag försöker att inte äta onyttiga saker och godis, dels för att jag triggar belöningssystemet i hjärnan och smaklökarna. Det slutar ALLTID med att jag hetsäter efter det.

Jag använder tuggummi och frukt för att få bort suget, igår gick jag 1,4 mil och dagarna innan dess gjorde jag ytterligare två träningspass. Jag tycker om att cykla, det är bland annat så jag tänker få upp min kondition.

Idag har jag varit ute på en härlig havstur med mina föräldrar och nu ska jag sätta mig i soffan och se om det är något skoj på TV. John Blund dyker nog upp snart, skulle jag tro. Han är så välkommen!

Vet ni vad jag önskar mig mest av allt i hela världen, förrutom att bli frisk? Jag skulle vilja leva ett helt vanligt familjeliv med en man, en bunt ungar, djur, kanske ett hus och ett jobb att ta semester ifrån på sommaren. Då man umgås med nära och kära, hittar på saker tillsammans.

Nu, nu lever jag mer eller mindre i ensamhet i hopp om att finna han med stort H. Kommer min önskan att slå in?
Kommer jag att hinna ge upp innan dess?

Med tandmärken på handen och lite rosslig hals kan jag meddela att jag inte är gjord för det här med hetsätning. (Vem som nu skulle vara det) En vecka tog det den här gången och numera kan jag inte ens spy då mina kräkreflexer säkerligen har vant sig. Helvete. 2,5 kilo gick jag ner på en vecka. Och nu? Jag vågar inte ens spekulera om när jag kan gå ner till min målvikt. Inte om det ska hålla på så här. Jag känner mig så ensam. Så ensam. En tanke om att svälja alla piller. En tanke om att skada mig igen. Men jag har inte gjort det och kommer säkert inte att göra det heller. Jag är för feg. Feg, feg, feg! Som vanligt. 

Jag är inte lycklig längre och jag vet inte hur jag ska bli det heller. Det fattas någon/någonting i mitt liv. Men jag vet inte exakt vad. Jag kan inte längre gråta hur mycket jag än vill. För till och med i min ensamhet känns det dumt. Pinsamt och svagt. Vad har jag att gråta för? Min lägenhet som jag älskar? Mina fina djur? Min familj? Mina vänner? Det skulle möjligen vara min psykiska ohälsa, men det känns rätt meningslöst att gråta över någonting som bara skulle bli värre. Det känns så dumt att gråta över någonting jag knappt kan styra över. Jag skulle kunna gråta över att jag inte har det liv jag vill ha. Men det känns också rätt knasigt då det inte blir bättre av att jag fäller några meningslösa tårar.

Jag kan glädjas. Men ändå inte. 

När var jag lycklig senast? När jag var uppe i mitt hypomaniska blå? När jag dansade runt med mina bästa vänner en vårkväll April? När jag var hög på tjack eller berusad av vin? Kanske när jag var ihop med Kim, kanske var jag lite lycklig då. I huset? Skulle jag ha behållt honom? Eller var jag redo att ge mig av och stå på egna ben? Varför hoppade jag in i ett annat förhållande så kort efter Kim? Vi älskade varandra, jag vet det. Jag älskar honom än idag fast på ett annat sätt. Jag älskar honom för det han gjorde för mig. Jag älskar honom för att han drog mig undan det destruktiva liv jag en gång hade. Jag älskar honom för att han gjorde allt för mig och jag älskar honom för allt det vi gjorde tillsammans. Men jag älskar honom inte på det sättet att jag vill ha tillbaka honom, för det hade aldrig gått. En annan kvinna får vara hans lyckliga flickvän. Förhoppningsvis i all oändlighet. Hade jag träffat henne hade jag sagt till henne att aldrig släppa honom.

Jag ska nu återgå till mitt liv som består av att kämpa mot sjukdomar och diagnoser. Jag ska än en gång hoppas på att det finns ett ljus i tunneln och jag ska än en gång göra det jag alltid gör: Börja om på nytt. För det är nog det jag är bäst på. Det är nog därför jag aldrig har tagit mitt liv.