Med tandmärken på handen och lite rosslig hals kan jag meddela att jag inte är gjord för det här med hetsätning. (Vem som nu skulle vara det) En vecka tog det den här gången och numera kan jag inte ens spy då mina kräkreflexer säkerligen har vant sig. Helvete. 2,5 kilo gick jag ner på en vecka. Och nu? Jag vågar inte ens spekulera om när jag kan gå ner till min målvikt. Inte om det ska hålla på så här. Jag känner mig så ensam. Så ensam. En tanke om att svälja alla piller. En tanke om att skada mig igen. Men jag har inte gjort det och kommer säkert inte att göra det heller. Jag är för feg. Feg, feg, feg! Som vanligt. 

Jag är inte lycklig längre och jag vet inte hur jag ska bli det heller. Det fattas någon/någonting i mitt liv. Men jag vet inte exakt vad. Jag kan inte längre gråta hur mycket jag än vill. För till och med i min ensamhet känns det dumt. Pinsamt och svagt. Vad har jag att gråta för? Min lägenhet som jag älskar? Mina fina djur? Min familj? Mina vänner? Det skulle möjligen vara min psykiska ohälsa, men det känns rätt meningslöst att gråta över någonting som bara skulle bli värre. Det känns så dumt att gråta över någonting jag knappt kan styra över. Jag skulle kunna gråta över att jag inte har det liv jag vill ha. Men det känns också rätt knasigt då det inte blir bättre av att jag fäller några meningslösa tårar.

Jag kan glädjas. Men ändå inte. 

När var jag lycklig senast? När jag var uppe i mitt hypomaniska blå? När jag dansade runt med mina bästa vänner en vårkväll April? När jag var hög på tjack eller berusad av vin? Kanske när jag var ihop med Kim, kanske var jag lite lycklig då. I huset? Skulle jag ha behållt honom? Eller var jag redo att ge mig av och stå på egna ben? Varför hoppade jag in i ett annat förhållande så kort efter Kim? Vi älskade varandra, jag vet det. Jag älskar honom än idag fast på ett annat sätt. Jag älskar honom för det han gjorde för mig. Jag älskar honom för att han drog mig undan det destruktiva liv jag en gång hade. Jag älskar honom för att han gjorde allt för mig och jag älskar honom för allt det vi gjorde tillsammans. Men jag älskar honom inte på det sättet att jag vill ha tillbaka honom, för det hade aldrig gått. En annan kvinna får vara hans lyckliga flickvän. Förhoppningsvis i all oändlighet. Hade jag träffat henne hade jag sagt till henne att aldrig släppa honom.

Jag ska nu återgå till mitt liv som består av att kämpa mot sjukdomar och diagnoser. Jag ska än en gång hoppas på att det finns ett ljus i tunneln och jag ska än en gång göra det jag alltid gör: Börja om på nytt. För det är nog det jag är bäst på. Det är nog därför jag aldrig har tagit mitt liv.