Jag tog ett viktigt och ganska livsavgörande beslut igår när jag blev utskriven: Jag ska inte dricka alkohol. Jag kan inte dricka, jag tål det inte. I och med att jag varit full i samband med alla tablettintoxer så har jag nu valt att bli "nykterist". Nykterist låter så tråkigt, men så får det bli. Jag kan inte riskera att det här händer igen för nästa gång kanske jag aldrig vaknar upp. Den här gången var det allvarligt, det var värre än alla andra gånger tillsammans. Jag vill inte såra mina anhöriga genom att gå bort för tidigt, jag måste kämpa.

Det är svårt att vara hemma igen. Tankarna kommer smygande i takt med hetsätningarna. Fast egentligen har jag inte hetsätit, utan mer ätit i brist på annat. Jag försöker att inte tänka på hur många år jag har missat på grund av min sjukdom. I stället måste jag tvinga mig att tänka på hur många år jag har kvar i livet och att jag kan göra något bra av de åren. Jag ska inte hänga upp mig på mitt förflutna. Små steg framåt. De som inte förstår det, kommer aldrig förstå och för dem anses jag vara lat. Jag är inte lat, jag försöker bara bli friskare. Jag är helt slut efter den här dagen även om jag bara har tvättat och handlat. Mina djur är hemma, Pipen kvittrar så fint och dådisarna sover.

Än mår jag inte helt bra. Allt som hänt kommer i kapp mig nu när jag är ensam. För tillfället är jag dock fast besluten om att inte bara överleva. Jag ska leva också.

Det här med att komma hem från dårhuset. Det är inte så lätt som man kan tro. Det är inte bara att fortsätta där man slutade och det är inte bara att börja om. I vanliga fall förtränger jag och kör vidare. Den här gången måste jag kämpa. Jag märker hur osäker jag är, hur tankarna om misslyckande dyker upp i mitt huvud och jag märker hur svårt det är att leva. På avdelningen var jag aldrig ensam. Man blir nästan bortskämd med sällskap och lagad mat. Man har all hjälp nära till hands och slipper tänka på att hålla tider. Det kommer automatiskt. Jag är hemma nu, jag måste själv kämpa för att få igång mina rutiner igen, ta mediciner på rätt tider, laga mat när det behövs, brottas med mina tankar i min ensamhet. Jag kan inte fly. Jag får inte fly. Jag måste bearbeta och ifrågasätta tankarna. Inse mitt värde. Jag måste kämpa. 

Jag är inte en idiot som har varit inlagd på en sluten avdelning inom psykiatrin. Jag är stark som vågar ta hjälpen som erbjuds, som vågarbe om hjälp. Jag hade lika gärna kunnat åka hem direkt från MAVA i stället för att gå med på att bli inlagd. Men jag tog hjälpen. Och det är jag glad för. Jag vet att det är många i mitt bostadsområde som vet vad som har hänt och några av dem dömer mig. Om det kan jag bara säga; Prata inte om någonting ni inte vet något om. Jag har inte valt mina diagnoser. Däremot har jag valt att kämpa för ett så bra liv som möjligt.