Jag förstår inte. Den här sommaren, första sommaren på flera år som singel, den skulle ju bli den bästa någonsin. Nu blir den bara oförglömlig. Även om jag är utskriven så har jag ingen livsglädje. Jag kämpar, och på något konstigt sätt håller jag mig ovanför vattenytan. Det känns som om jag håller på att drunkna i mna egna känslor, i min egen ångest. Åkte jag hem för snabbt? 

Jag känner mig så ensam, även om jag vet att jag har så många runt omkring mig som faktiskt bryr sig på riktigt. Jag vill inte dö, men jag vill ändå inte leva. Jag vet inte hur jag ska gå vidare, jag vet inte hur framtiden ser ut. Men vem vet det? Jag har inga drömmar, inga planer. Jag bara är. Och kanske är det så det måste vara ett tag. Kanske måste jag ta timma för timma, minut för minut. Det är bara så svårt att leva i nuet. En del av mig tänker tillbaka på mitt förflutna och en del av mig oroar sig alldeles för mycket inför de kommande åren. Det är svårt för mig att acceptera att jag är den jag är, och den problematik jag har. Jag har också svårt för att hitta mina styrkor. 

Jag borde inte jämföra mig med andra, jag borde acceptera att jag är där jag är. Att det är mitt eget fel. Eller egentligen är det sjukdomens fel. Men mina handlingar under de 10 åren som har varit kunde ha varit annorlunda. Jag kan inte spola tillbaka tiden, jag kan bara lära mig av mina misstag och inte göra om samma saker igen. Jag har valt livet, men det valet var inte lätt. Gång på gång ifrågasätter jag mitt val och undrar om det inte vore bättre att dö i stället. Men jag är starkare än så, jag ska inte välja den vägen. Jag vill ju leva, men jag vill ha ett bra liv och det har jag inte nu.

Jag vet inte vad jag ska göra.