Jag måste, MÅSTE, lära mig att alla framsteg är bra framsteg, så även de små. Jag har legat inne på sjukhus en vecka, jag har tagit en överdos av tabletter och jag har precis kommit hem. Inte tusan kan man gå ut till 100% då. Vad har jag gjort bra idag?

-Jag har varit ute på TVÅ promenader och handlat båda gångerna.

-Jag har lagat middag för första gången på flera veckor.

-Jag har cyklat 7,7 kilometer.

-Jag har gjort 40 situps.

-Jag har inte hetsätit.

Och varför är jag inte nöjd? Jag skulle kunna komma på många saker som gnager mig. Tex att min kondition är värre än innan. Där får jag tänka att det inte är konstigt att kroppen är trött. Inte heller är det konstigt att jag sov 1 timma mitt på dagen, men och andra sidan sov jag mer igår. Se, också där ett framsteg. Alla dagar kan inte vara bra. Jag går runt med ständig ångest, och snygg-läkaren skrev bara ut ett paket på 10 seroquel. Det räcker i högst 5 dagar då det bara är 50mg i förpackningen. Får nog ringa kontaktpunkten i morgon och se om det finns någon annan läkare tillgänglig på Bipolärcentrum (tidigare Affektiva), då min förmodligen är på semester. Urrrghh. Jag vill bara bli bra. Och inte sover jag på nätterna heller. Eller sover gör jag väl, om än väldigt oroligt. Jag vaknar hela tiden.

Jag vill så gärna förändra mitt utseende lite också. Känna mig fin. Den tiden kommer väl när den kommer. Jag är så dum så att jag vill allt på en gång, annars kan det kvitta. Vilket betyder att det aldrig kommer att bli av.

I morgon ska jag försöka ta mig till Fontänen. Känner lite halvt skräck inför människor just nu, men det är väl bara att kämpa vidare antar jag. Allt, ALLT, känns så tungt. Tyck att jag är löjlig om ni vill, men bara att plocka ur diskmaskinen känns som ett helt projekt. Kroppen säger verkligen ifrån, likaså psyket. Min dumma hjärna.