Okej. Så här är det:

Jag har ingen aning om hur jag ska lägga upp bloggen längre så det får väl bli att jag skriver då och då i stället tills jag har en aning om hur jag vill göra. Jag fick ett förslag om att starta en bak/mat-blogg, vilket jag fortfarande har funderingar på. Planen är då att ta bort fokus från psyket helt enkelt.

Jag mår inte bra än, inte på långa vägar. Däremot har jag fler bra dagar nu och jag har varit inne i en period av glädje som höll i sig i ca 6 veckor. Eller räknade jag fel nu? Något sådant i alla fall. Det verkar lite som om jag har tappat livslusten igen, men ändå inte. Ibland tror jag seriöst att jag kommer att lägga mig på spåret och i mitt huvud har jag knåpat ihop några självmordsbrev. Jag tänker streta emot så länge som det går, försöka hålla kvar den där lilla positiva gnistan som ändå finns där inne någonstans. Utåt är det inte många som förstår vad som pågår i min hjärna vilket gör det lite mer komplicerat när jag skrattar och säger att jag vill dö. "Men jag hör ju på dig att du är glad, gud vad bra!" - Där orkar jag inte längre kämpa för att få folk att förstå, där ger jag upp och klistrar på ett leende och lägger på mig en positiv energi som faktiskt inte alltid är äkta. Men jag orkar inte. Jag orkar inte gnälla längre, jag tar bara dag för dag och ser vad som händer. Lägger jag mig på spåret så gör jag väl det och gör jag det inte så kan jag bara vara stolt över att ha lyckats övervinna ännu en dag i det trista men ack så mysiga mörker.

För övrigt har Sverige börjat ta upp detta tabubelagda ämne, i tv till och med. Framsteg.

"Du var ju väldigt sjuk under en längre tid i somras."

Jag tittar på mamma, håller med på ytan men på insidan kan jag inte riktigt ta in det. Jag förtränger, det har jag alltid gjort och det är för det mesta en bra lösning för stunden. När depressionen kommer igen så blir jag lika förvånad och negativ som alla de andra gångerna. Man tänker inte rationellt. Man har bara det negativa i hjärnan och döden som sträcker ut sin hjälpande hand och lurar en att det är den bästa vägen. För självmordstankarna kommer verkligen som ett brev på posten. Jag kommer inte undan.

Jag kommer ihåg hur smärtan känns, men ändå inte. Jag tänker att nästa gång ska depressionen inte få kväva mig. Varje gång blir jag lika ledsen när styrkan har lämnat mig. Varje gång känner jag mig lika misslyckad och skäms när tänker på att soporna luktar, den smutsiga disken hopar dig på diskbänken, jag har slut på kläder för att jag inte har orkat tvätta, det ser ut som en svinstia i hela lägenheten. Många som inte kan acceptera att depressionen är en sjukdom och att man inte kan "rycka upp" sig bara sådär, kan tycka att man är lat. "Det är väl bara att göra det?" Gud, den meningen hörde jag många gånger ett tag. Jag kände mig ännu mer misslyckad.

Jag kommer alltid upp ur sängen, men inte mer än så. Kanske går jag och lägger mig igen eller slötittar på tv. Jag kan inte spela, inte läsa, inte koncentrera mig på en hel film. Bara ligga där och glo. Hade jag inte haft Pipen och Mini hade jag gått under för länge sedan. Det är dom som får upp mig på morgonen, de ska ju ha mat och de vill ha ljus och uppmärksamhet, de vill ha ren bur. Aldrig har jag skitit i dom. Aldrig. 

Återigen så förtränger jag. Jag förtränger att jag varit sjuk och jag förtränger att jag kan bli sjuk igen. Jag tror det är därför jag inte riktigt kan ta till mig den hjälpen som erbjuds. Andningsövningar? Jag har ju inte ångest nu. Schema? Vad ska jag med det till? Innerst inne vet jag att allt är förebyggande. Jag SKA kunna andas bort ångesten och jag MÅSTE ha ett schema så att jag lättare kan jobba/praktisera i framtiden. Men jag skiter i det, tror att jag kan klara det ändå.

När jag är nere är jag inte ett dugg rädd för döden. Jag bryr mig inte om ifall jag skulle råka ut för en olycka och dö. Det är väl lika bra, då slipper jag ta tag i det själv. - Tänker jag.

Men när jag är stabil, som nu, är jag riktigt rädd för att dö. Jag kan ju inte dö när jag mår bra och missa alla roliga saker. Tänk att tankarna kan ändras så himla snabbt, det är så man blir skräckslagen.

Hypomanin välkomnar jag även om jag vet att det är nyckeln in till en djup depression. Jag kan nästan längta efter den ibland. Men jag har inte haft så många, bara några enstaka när jag var medicinfri. För ett eller två år sedan kom den sista. Då tänkte jag att nu blir jag manisk. Allt var så himla bra, jag sov inte mycket, jag var på topp! Jag såg hur soffans trådar rörde på sig och skrattade åt det. Jag sa åt min fd att han skulle ringa till psykakuten om jag blev sämre och hamnande riktigt långt upp i det blå men han bara tittade på mig och utbrast: "Men det är ju jättebra att du mår bra!" - Han förstod inte min sjukdom, därför kunde jag inte leva med honom. Jag kan inte leva med någon just nu. Bara mina små fjäderfän. På något sätt måste jag läka, jag måste kunna leva med min sjukdom, lära mig att hantera den. Inte vara så naiv och tro att jag är helt frisk när jag har ett normalt stämningsläge.

När som helst kan det slå över. På en minut, en timma, en natt. Och vet ni vad? Alla kan drabbas. ALLA. Och vet ni en sak till? Det är inget att skämmas för. Man ska aldrig skämmas över den man är, vilken sjukdom man har, eller något annat man inte kan hjälpa. Jag är inte en dålig människa bara för att jag har en diagnos. Ingen är. Vilken diagnos man än har.

Jag har snart varit (hyfsat) stabil och pigg i 3 veckor. *Peppar peppar*

Det är helt underbart att vakna upp i princip varenda morgon utan ångest och utan att känna de där värdelöshetskänslorna i kroppen. Förra veckan var jag hos min arbetsterapeut, jag sade att jag ville börja praktisera så smått men hon tittade på mig och talade snällt men bestämt om för mig att jag bara har varit stabil i 2 veckor. Jag får vänta med andra ord. Vi kom i alla fall överrens om att jag skulle göra ett schema med en viktig sak jag skulle tvinga mig till att göra varje dag, utan att skita i det för att jag inte har lust för stunden. Har det fungerat? Nej. Jag har inte ens börjat på schemat. Men vadå? Jag har haft så mycket annat för mig! Faster som snart åker iväg, ta igen alla dagar jag har missat med mina vänner och.... Hrm... World of Warcraft såklart. Fast jag spelar faktiskt inte så mycket, vilket är en fördel. Sedan bestämde vi att jag skulle göra andningsövningar varje dag som jag kan använda om jag får ångest. Hur många gånger har jag gjort det? 1 ½.... Jag borde verkligen skärpa till mig om jag vill bli friskare.

SÅ, äntligen kan jag hämta min första apodos i morgon. Samtidigt ska jag vara duktig och lämna in ALLA piller jag har så att det inte kan hända samma sak igen, det är ju trots allt därför jag ska ha en apodos att hämta ut 1 gång i veckan. Så att jag inte har så mycket mediciner hemma. Säkerhetsåtgärd så att säga. 

Allt som allt så måste jag säga att jag är gladare och det är nog tack vare kombinationen av ECT och medicinändringarna. Såklart har jag mängder av saker att jobba på, för det är ju omöjligt att ha bra dagar varje dag även om det hade varit skönt. Mamma säger att jag är mig själv igen, det är bra.

Jag är verkligen expert på att såra människor, på riktigt. Hade det funnits ett pris så hade det gått till mig flera gånger om. Det värsta i hela den här soppan är att jag stänger av mina känslor helt, jag bryr mig inte, jag känner ingen medkänsla. Jag tänker på annat och gör annat, intalar mig själv att jag inte har gjort något fel. Fast för det mesta är det så. Jag har faktiskt inte gjort något fel, jag bara uttrycker mig jäkligt klumpigt. Beror det på den misstänkta diagnosen, emotionell instabil personlighetsstörning? Den diagnosen de på slutenvården ville att jag skulle utredas för igen eftersom jag visade tydliga tecken på det? Eller är jag bara en sådan person som är helt kall, som saknar empati? Måste man sätta diagnoser på allt? Och vet ni vad det värsta är? Att jag inte bryr mig ett skit, jag skriver det här för att berätta. Inget annat. 

Men jag kan helt ärligt säga att jag mår riktigt dåligt om jag sårar vänner eller familj, och djuren ligger mig också varmt om hjärtat. Där finns empati till tusen! Om jag inte är inne i ett depressivt skov, då gör jag saker som inte riktigt är jag. Med nya människor kan jag gå från kärlek till hat och från hat till kärlek på minuter. Så fort svänger det och självklart blir folk förvirrade. 

Annars är jag ganska glad och det är ju en fördel. 

Nu är jag okoncentrerad, idol är i bakgrunde och jag är trött. Så jag ber om ursäkt för att inlägget blir lite luddigt och saknar innehåll. God natt.

Varje ny tanke dödar en dröm, varje ny tanke förstör en del av mig.

Jag står vid busshållplatsen, är ju tvungen att ta mig till apoteket om jag inte vill hamna på dårhuset igen. Min blick är tom och jag lägger märke till alla föräldrar som hämtar sina små barn i skolan. Fint klädda, de flesta har fina bilar och ett leende på läpparna. Jag tittar och förstår att jag aldrig kommer att komma så långt i mitt liv. Min stora dröm. Man, barn, jobb, hus, bil och vänner. Min stora dröm som krossas för varje dum tanke som invaderar mitt huvud. 

Jag blir lite arg på mig själv för att jag låter tankarna styra mitt liv, men jag vet inte hur jag ska göra för att det ska bli bättre. Att vänta på bättre tider fungerar inte, det har jag testat i 13 år. Att ignorera problemen resulterar bara i att det blir värre. Att försöka ta tag i det som tynger mig borde vara det bästa alternativet, men också det svåraste. Det krävs år av arbete, år av smärta och tårar, år av upp och nergångar för att det ska fungera. Och andra sidan kommer mitt liv att bestå av det ändå, fast mycket värre om jag bara låter det vara.

Stay strong. There's a rainbow after every storm.

"Tänk nu på att du faktiskt har varit på sjukhus ett tag." - Det fick jag höra av min boendestödjare många gånger idag. Faktum är att jag tänker på det nästan hela tiden, men inte på det sättet hon vill. Jag ser alla jobbiga saker, hon menar att jag inte ska ta ut mig för mycket eftersom min kropp faktiskt har varit med om en del. (Lång depression, två tablettintoxer på en månad plus 1 i sommras samt 6 st ECT-behandlingar) Något jag inte alltid tänker på. Hela tiden sätter jag upp för stora mål för mig själv, hela tiden blir jag ledsen och nere när jag misslyckas och min självkänsla blir bara värre. Kraven kanske ni skulle fixa lätt som en plätt, men för mig är de enorma just nu. Bara att gå ut tar emot, det som jag tyckte var så skönt innan. Min kropp är för trött, den orkar inte. Men tro mig när jag säger att jag kämpar, att jag varje dag försöker. Jag önskar att den kroniska tröttheten kunde gå över snart, jag önskar att jag fick bli "normal". 

Jag önskar också att många människor kunde ha lite mer förståelse. Jag vill inte att man ska tycka synd om mig, men jag vill inte heller att folk ska tycka att jag är "lat". Jag är inte lat, men just nu är jag inte helt frisk. Inte än. Men jag kommer kämpa tills jag blir så symtomfri som jag bara kan. Jag ska göra mitt bästa, det är det enda jag kan göra.

Jag skulle bara vilja ha något att leva för, eller i alla fall vara nöjd med mig själv och mitt liv. Jag skulle vilja vara nöjd med mina insatser i livet, allt jag gör. Men det är jag inte. Jag är inte nöjd med någonting. Jag avskyr verkligen mig själv och jag avskyr att jag inte har kommit längre än vad jag har gjort. Jag känner mig nere idag, nere och trött. Skulle kunna sova i evigheter känns det som, men det går ju inte. Kommer det någonsin att bli bra?

Bulimin är tillbaka med full kraft. Jag har börjat väga mig och räkna kalorier igen vilket resulterar i hetsätning. Att ha bakingredienser hemma när man har en ätstörning är väl inte det smartaste. Nu på kvällen gjorde jag en smet av ägg, socker, kokos och lite vetemjöl och vispade ihop. Nu mår jag illa. Jag mår illa fysiskt och jag mår illa psykiskt. Tanken på vad jag har gjort får mig att skämmas, skämmas över att inte kunna kontrollera hetsätandet.

Men i morgon får det bli andra bullar. Morgonpromenad plus att jag INTE ska ställa mig på vågen och räkna kalorier. Att äta normalt fungerar ju det också och dessutom så hetsäter jag kanske inte om jag får i mig det jag ska. Jag har gått upp 10 kg från att jag vägde som minst och 6 kg på bara en månad. Inte okej. 

Trött är jag också. Jag är trött på att ha ångest från och till, trött på att peta i mig för mycket vb medicin, trött på att vara för lat för att stå ut tills den går över utan piller. Trött på att ha dålig självkänsla, trött på att inte kunna jobba, trött på att vara trött hela tiden. Trött på självmordstankarna som ligger kvar i bakhuvudet. (Nej, jag ska inte falla för dem!) Jag vill så mycket, men har ingen kraft.

Idag när jag hade tvättat, tränat Mini och spelat lite var det som om någon hade slagit mig med en klubba i bakhuvudet. Jag var så trött att jag inte visste var jag skulle ta vägen, men kunde ändå inte sova förrän framår 18-tiden.

Igår storstädade jag, idag ser det ut som ett slagfält igen. Disk överallt. Tur att min boendestödjare kommer i morgon, så jag får lite sällskap på dagen och någon att prata med. Någon som förstår. Det är inte alla som gör det, ytterst få i min närhet förstår på riktigt. Andra försöker, men tyvärr lyckas få av dem bra. Men de försöker i alla fall, det är huvudsaken och det uppskattar jag.