Jag äter, sedan spyr jag. Efter det gråter jag, hulkar. Känner mig äcklig och värdelös för att jag gör så här varenda gång jag inte mår bra. Jag får inte upp allt, försöker igen, gråter ännu mer. Jag fryser så att jag skakar. Jag hatar, hatar och hatar. Mest mig själv för att jag inte har någon kontroll. Min vikt höll på att bli bra, för att jag åt som jag skulle. Nu har jag förstört det igen och jag är förtvivlad.

Jag känner mig så ensam och övergiven. Tårarna bara forsar, på riktigt, för första gången på en månad. Det skulle ju inte bli så här. Varför har jag bara kastat bort mitt liv? Jag har tappat tron på människor, på kärleken, på mig själv, på allt. Jag orkar inte och jag vill inte mer. Men vad ska jag göra? Jag är för feg. Titta på mig. Ful, tjock, svag, äcklig. Högra handen pryds just nu av tandmärken i ett desperat försök att spy mer, få upp allt jag satte i mig. Jag mår illa, men jag lyckas inte mer än så. Värdelöst. 

Jag vill gärna visa mig stark och glad. Men jag är inte det. Jag är bara ensam och faller så lätt för frestelser. Jag vill bara känna mig uppskattad.

Dagen som började så bra, och vände till det katastrofala. Det värsta är att om jag inte går och lägger mig nu så kommer jag att fortsätta äta. Antagligen tills jag spyr igen.

I morgon ska jag till Affektiva och få diagnoserna. Jag bryr mig inte. Faktiskt. Jag bryr mig inte, för jag orkar inte.