Jag tackar alla som har hört av sig och brytt sig om mig samtidigt som jag är besviken över att några personer har struntat helt i det. Personer som jag trodde stod mig nära. Ett enda samtal, ett enda sms hade räckt. Men ingenting. Ingenting.

Jag hoppas på att få komma nu i veckan. Jag vill bara hem som det är nu. Och det är inte för att jag vantrivs, för det gör jag inte. Tvärt om. Den här avdelningen är klart mycket bättre än Östras. Personalen är underbar, de bryr sig verkligen om patienterna. Och de flesta patienterna här är obeskrivligt fina. Vilka goda skratt vi har fått tillsammans den här helgen.

Nej, jag känner mig stabilare och längtar hem för att jag vill tillbaka till vardagen. Min lägenhet, mina djur, fontänen, kunna vara ute hur länge jag vill, till och med att handla mat. Och det är sunt. Hemlängtan är ett friskhetstecken. Det minns jag från förra inläggningen. Jag vill hem.