Jag var 13-14 år när rykten gick om att jag prostituerade mig, jag var 16år när rykten om att jag skulle ha hamnat på behandlingshem för att ha brukat droger. Vilka mer rykten har cirkulerat runt i Rävandaskolan? Sanningen är brutal och tragisk, beroende på vem man jämför med. Nej, jag har aldrig sålt sex och jag vill inte göra er besvikna, men jag provade inte droger förrän jag var 18 år. Jag ska tala om för er vad jag har gjort, vad andra har gjort mot mig och vad jag har gjort mot andra. Sanningen är den att jag började må dåligt när jag var 13 år, jag började självsakada något år senare, rymma hemifrån och träffa människor från internet. Jag fick raseriutbrott utan dess like, tavlor, glas, cd-skivor prydnadssaker och mycket mer gick i golvet. Jag kastade yoghurt och böcker på mamma och jag har även slagit till henne.

Behandligshemmen har jag skrivit om innan. Jag började röka på Lilla Torp och jag stack därifrån så många gånger att jag fick förflyttas till Margretelunds utredninghem i Lidköping för att det var mer låst. Jag rymde därifrån också, men lyckades hålla mig hyfsat lugn om man bortser från självskadandet. Jag fick flytta från Villa Sunnerö efter något år för att jag var med och mobbade en annan elev och jag fick även flytta från Vintergatan för att jag inte skötte mig. 

Jag var 16 år när oskulden rycktes bort från mig utan att jag egentligen ville det, jag var 18 år när jag provade amfetamin första gången, då tog jag även andra piller. Tabletter och alkohol förekom ofta och många gånger har jag minnesluckor för flera timmar då jag har varit aggressiv i samband med detta. Jag har tagit hem okända killar på grund av bekräftelsebehov och självskada, jag har skurit mig i benet med en kökskniv under en fest. På samma fest slog jag till en kille för att han inte hade samma åsikt som jag. Jag har varit nära att hoppa ut från 17:e våningen med piller i kroppen, jag har åkt ambulans 3 gånger på grund av tabletter och alkohol. Jag vill dö varenda dag men försöker mota bort tankarna. Jag har haft psykiska diagnoser från tonåren och jag har legat inne på psyket på 5 olika sjukhus i landet.

Jag har haft självmordstankar under 12 års tid, jag tror alltid att alla tycker illa om mig, mina ex har alltid försökt förändra mig, jag har blivit gripen av polisen 2 gånger för att jag har varit påverkad av narkotika, jag har aldrig brytt mig om vad som händer mig. Alla mina förhållanden har varit mer eller mindre destruktiva (minus 1), jag slutade skära mig när jag var 21-22 med några återfall. Jag kan inte dricka alkohol och ska få kontakt med en alkoholrådgivare, jag är sugen på droger men står ändå över. Min självkänsla har vait låg så länge att jag inte minns hur det är att acceptera sig själv, jag är säker på att jag aldig kommer att klara någonting i mitt liv och varje morgon när jag vaknar kommer ångesten över att jag lever. En dag till.

Jag har alltid dövat min psykiska smärta på något vis. Alkohol, droger, sex, tabletter av olika slag och sår på hela underarmarna. Nu för tiden när allt blir jobbigt så går jag in i mig själv och vägrar prata med någon.

Jag hamnar alltid i trubbel och på något sätt blir allt mitt fel fast att det inte var det från början, ibland måste jag lära mig att hålla truten.

Jag blir ledsen av rykten och jag blir ledsen när jag tänker på hur mitt liv kom att bli. Det går fortfarande att förändra och jag kämpar varje dag för att göra vardagen lättare.

Jag orkar inte tänka mer och det finns saker som jag trodde att jag kunde ta upp här men som smärtar allt för mycket att skriva om. Jag är trött och ska nu sova. I morgon blir det mys hos N med tv-spel och god mat.