Åh gud. Jag somnade riktigt tidigt igår kväll, sedan vaknade jag med ett ryck runt 22-tiden. För första gången som jag kan minnas var jag så förvirrad att jag inte visste var jag befann mig. Riktigt läskig känsla faktiskt. Efter några minuter förstod jag att jag befann mig hemma i min egna lägenhet, i min egen sköna säng och inte på ett sjukhus.

Jag tänker och tänker och just nu, när jag är som jag är och mitt humör är som det är, innan jag är tillräckligt frisk för att jobba, innan jag kan ta hand om mig själv på riktigt, innan jag tycker om mig själv, innan dess tänker jag fortsätta mitt singelliv som vanligt. Ta hand om mig själv, umgås med mig själv, träffa mina fina vänner och min familj när jag orkar, umgås med mina söta undulater och bara försöka tillfriskna. Jag kan inte ge mig in i någonting med någon, inte på riktigt länge, inte på flera år. Det spelar ingen roll att människan skulle kunna stå ut med mig även om jag är sjuk, det spelar ingen roll hur mycket jag än längtar efter en partner, JAG måste stå ut med mig själv, JAG måste veta hur jag ska leva, JAG måste kunna förstå och hantera mina egna känslor. För kan inte jag det, så kan ingen annan det heller. Och ja, det är lättare att skriva här för då ser jag vad jag själv har beslutat mig för.

Nu är jag hungrig - IGEN. Bara att äta. Sedan ska jag besöka farmor och farfar och i eftermiddag ska jag gosa marsvin! <3

Det här med minnet alltså. Närminnet. Det finns liksom inte längre. 

*Jag berättar saker för folk flera gånger

*Jag har helt glömt av doseringen av mina mediciner

*Jag glömmer att mata fåglarna (Såklart får de mat varje dag, men på olika tider)

*Jag glömmer vad jag har berättat och inte berättat

*Jag glömmer vilka jag har pratat med

*Jag glömmer av vem jag har fått vissa kläder av (Känner igen lukten, men kan inte placera personen)

*Jag måste ställa alarm på allt

*Jag måste skriva upp allt

För det mesta skrattar jag åt det, och jag har säkerligen glömt av vad jag har tänkt skriva nu. Ibland blir det bara jobbigt men eftersom jag vet att det i de flesta fall är övergående så väljer jag att tänka framåt. Min depression är trots allt bättre och det är huvudsaken just nu.

I morgon ska jag hälsa på farmor, det får jag se till att komma ihåg. Nu ska jag döva min ångest (dumma GAD) med lite Theralen och en Seroquel, sedan ska jag spela lite mer WoW för att efter det lägga mig under det tyngsta täcket jag har. God natt!

ECT:n har gett mig dåligt närminne, men förhoppningsvis kommer det tillbaka inom 2 månader. Just nu får jag skriva upp ALLT och speciellt lösenord och användarnamn är svåra att komma ihåg. Igår kväll fick mamma berätta för mig att jag hade varit på permission hemma hos dem för ett par veckor sedan,det hade jag helt glömt av. När hon berättade lite mer detaljer så kom jag ihåg det.

En mening som cirkulerar runt i min hjärna hela dagarna är narkosläkarens ord precis innan sövningen: "Då får du sova så gott, J" eller bara "Sov gott J" därefter känner jag en konstig smak i munnen, den smaken jag minns från narkosmedlet, eller så känner jag den dä maskenöver munnen. Jag kan inte riktigt släppa det, 6 gånger på ca 2 veckor. Och minnesrubbningar på det. Ja, det löser sig.

Idag har jag inte ställt mig på vågen över huvud taget, även om det känns lockande. Och nu orkar jag inte koncentrera mig mer. (Också en biverkning av ECT-behandlinngarna)

Min högsta dröm är och har i många år varit att ha ett jobb och vara självförsörjande, när jag inte har lyckats med detta så har jag självskadat genom tablettöverdoser, rispor i armarna och lite för mycket alkohol. Jag har liksom inte varit värd annat. Efter en månad på sjukhus har jag kommit fram till att det nu får vara nog med självskada och i stället måste jag nå dit jag vill nå. Det får ta den tid det tar, jag är än så länge bara 26 år och har förhoppningsvis långt kvar att leva. Jag får inte vara rädd för att utmana mig själv och framför allt INTE SJÄLVSKADA! 

Det spelar ingen större roll vad det blir för jobb, bara det passar mig. Fast det får ske i framtiden, nu måste jag bara ta hand om mig själv.

Efter sista tablettöverdosen har jag kommit fram till att det inte är rätt utväg. Jag är inne på helt fel spår i mitt liv och kommer därför att satsa stenhårt på det jag faktiskt vill göra, jobba. Med vad vet jag inte men det kommer jag att komma på under tiden jag tar mig dit. Först måste jag fixa till mig själv, ta mina mediciner som jag ska och sakta ta mig framåt i livet. Just nu kommer mina dagar gå ut på att ta hand om fåglarna och mig själv. Jag måste bli bättre än vad jag är. Jag måste lita på att de beslut jag tar är rätt och jag måste bli friskare.

*Tät kontakt med boendestödjare

*Tät kontakt med SSK och arbetsterapeut

*Lära känna mig själv

*Lära mig att leva

*Kunna hantera dumma impulser så som överdoser 

*Kunna hantera jobbiga känslor 

*Våga lita på att jag faktiskt kan lyckas

Jag mår fortfarande rätt kasst efter sista tablettintoxen, men det går över. Idag kommer min ena boendestödjare och då ska jag kolla med henne om vi kan åka till apoteket och hämta ut mina mediciner. Egentligen ska jag få en apodos, som jag kan hämta ut en gång i veckan men först måste ansökningen gå igenom så nu får det bli så här. 

Jag loggade in på min bank nyss och insåg att jag hade betalat för en månad till på WoW, det var ju bra för då har jag lite tidsfördriv. Annars är jag rätt pank, mer pank än vad jag trodde. Det löser sig. 

Jag är ute, hemma. Såklart började jag första kvällen med en överdos igen. Det var sista gången det hände, jag kände det. In på sjukhus mitt i natten, ut igen. Mamma och pappa hämtade och körde hem mig. Jag har sovit oroligt sedan dess, men nu är jag i alla fall hemma. Igår var jag på Affektiva och fick träffa min nya sjuksköterska och min arbetsterapeut, vi ska ha mycket tätare kontakt nu så att jag inte hamnar i skiten igen. Vi har gjort upp en krisplan och dessutom har jag mina boendestödjare 2 gånger i veckan.

Jag orkar ingenting just nu, och måste acceptera det. Mitt minne är riktigt kasst efter ECT:n och stackars N får utstå mycket. Jag hade glömt att jag har lånat hans brors dator till exempel. Chocken har nu lagt sig. När jag tittar in i mitt skafferi så blir jag lika förvånad varenda gång för jag glömmer alltid vad som finns där. Jag köper 2 paket mjölk i atället för 1 paket och ett smörpaket, jag glömmer av hur man sätter igång diskmaskinen och jag tappar bort kläder. Dessutom glömmer jag av lösenord! Ett under att jag kom in här.... En liten del bara.

Än har jag inte vågar ta mina tabletter och lite ändringar har det blivit. Ergenylen är borta, och i stället har vi satt in Lamotrigin. Lithium finns kvar, Theralen v.b, och de andra har jag glömt. Kommer en bättre lista sedan när jag har hämtat ut skiten. Ska börja med tabletterna ikväll för då är nog det mesta ute ur kroppen.

Idag är jag på krigsstigen, nästan så att jag letar efter konflikter med vårdare och patienter. Hittills har det inte hänt något och det är ju tur. Får hoppas att dagen fortsätter så här och att morgondagen blir bättre.

Angående ECT:n igår: Några av er vet redan upp att jag vaknade upp i min rumsgrannes säng och kände mig magsjuk hela dagen. Men men, på måndag får jag nog en illamåendespruta innan och några panodil. Då måste det gå bättre. Idag har jag faktiskt känt mig vimsig, jag känner hur minnet sviktar! Det är lite läskigt när man ser en person som man känner igen så väl men inte kan placera varken vad personen heter eller var jag har sett h*n innan. Lite andra småsaker som bortglömda lösenord och de fasta tiderna vi har, försvinner också ibland. Men jag är inte orolig, det är övergående och är det inte det så är det så. Då har jag gjort mitt bästa för att bli frisk genom att testa olika metoder.

Träningsvärk har jag också, i nacken och hela ryggen ner till rumpan. Halsen gör också ont. Också det är från behandlingen. Jag måste ha krampat väldigt, haha.

Mamma har varit här en liten stund, men jag blev så himla trött efter en stund så hon fick gå. Min lilla mamma. OCH pappa såklart!   

Ångest till tusen, men får inte ta mer ångestdämpande. Lika bra det kanske. Snart ska jag hämta min mobil som ligger på laddning och om en timma är det mat - IGEN. Jag har redan gått upp 2 kilo på 11 dagar. Får ta igen det när jag kommer hem. N har mina små dunbollar hemma hos sig och jag vågar inte sakna dem för mycket av rädsla för att bli ännu mer ledsen. Men de har det bra och det är jag riktigt glad över.

Jag har nu varit inlagd i en vecka och 2 dagar, varav en vecka på Sahlgrenska och 2 dagar på Östra Sjukhuset. Att komma till Östra kändes lite som en lättnad och efter mitt andra läkarsamtal angående behandligen så somnade jag tidigt utan att behöva ta Theralen som jag har tagit alla andra dagar. Nu blir jag kvar här ett tag, ingen mer flytt och det känns skönt. Jag har nu lite lättare att faktiskt slappna av även om jag fortfarande känner oro och ångest. Miljön är bättre, personalen är bra och jag har tillgång till frisk luft när jag vill.

Efter första läkarsamtalet igår blev jag faktiskt ledsen, jag fick inte fram det jag ville få fram och jag kände mig överkörd. Jag tror det kan bero på att jag faktiskt var inställd på en behandling som var spikad på Sahlgrenska men att det inte var säkert att jag skulle få den här. Efter att hon läst igenom journalerna och pratat med min läkare på Affektiva så gav hon mig två alternativ. 1, ECT och 2, Medicinändringar - IGEN. ECT fick det bli. Jag har liksom inget val känns det som och jag hoppas verkligen att det ska fungera utan problem på mig. Jag har inget att förlora. Idag ska jag göra massor av undersökningar bla EKG för att se så att allt står rätt till och gör det det så blir det antagligen redan i morgon.

Anledningen till att jag inte har uppdaterat här är dels för att jag inte har haft tillgång till dator, men den största anledningen har varit att jag vill framföra de tankar jag har till SSK, skötare och läkare i stället för bloggen. Jag vill få så bra behandling som möjligt och då kändes det som ett bra val. Jag kommer fortfarande att skriva här men så länge jag är inlagd så blir det bara information om behandling och ytliga känslor.

Jag längtar så efter att få må bra, men jag vågar verkligen inte hoppas allt för mycket. Jag är så rädd att en än gång bli besviken. Håll tummarna, det gör jag.

Tack för ALLT stöd ni ger mig, jag är så glad över att så många tänker på mig. Jag får till och med pussla ihop besökstiderna för att jag vill träffa er alla som vill hälsa på! Det är inte illa! Man tänker inte alltid på hur många man har runt omkring sig, men den här veckan har jag verkligen fått se med egna ögon och känna all kärlek från er, på riktigt.