Vad jag önskar att jag vore "som alla andra". Att kunna skratta normalt och må bra på riktigt. Idag vill jag bara hänga mig, men ingen verkar ta mig på allvar. Min läkare har ordinerat 3 ECT-behandlingar till utöver den jag ska göra i morgon. Så jag blir väl kvar här minst en vecka till. Kanske lika bra det, så att jag hinner bli frisk den här gången. Jag är så trött på att åka in och ut från psyket så att jag nästan smäller av. Bli bra någon gång då! Minnet börjar fallera, jag börjar gå upp i vikt och mina känslor är "all over the place" - Som Prins Daniel hade uttryckt det. Jag vill så gärna dö, men ändå leva. Kan inte mitt liv bara ta slut? Jag orkar inte mer. Men det finns liksom ingen som riktigt tar mig på allvar, ingen som förstår hur mörkt allt egentligen är även om jag kan skratta tillsammans med de andra patienterna.

Jag vill bädda ner mig för gott, aldrig mer finnas till. Vad har jag att leva för? Vad har jag att kämpa för?

ECT:n då. Det  går väl lite framåt i alla fall. Mitt minne är inte som det ska vara för tillfället och folk får påminna mig om småsaker hela tiden. Godispåsar jag glömmer av att jag har gett bort, saker jag har sagt och saker jag har gjort. Allt glömmer jag. Men blir det bra i slutändan så får det vara värt varenda en elstöt och varenda ett förlorat minne. Det får vara värt allt, bara jag får må bra. Det har gått så lång tid nu och sakta börjar jag ge upp hoppet. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill bara dö.