Jag vill inte leva, men jag vill ändå inte dö. Om jag inte hade varit så jäkla rädd för döden och det okända så hade jag varit där för länge sedan. Vad bra, tycker ni. Vad jobbigt, tycker jag. Att många gånger lida utan att våga göra något åt det, det tar på psyket.

Jag känner mig så otroligt tråkig och blir så stressad i själen när folk hela tiden vill hitta på saker, att de tror att det går över bara jag gör något jag tycker är skoj. Faktum ät att ingenting är roligt när man är nere och att göra massa saker ger mig ångest. Kroppen orkar inte, psyket orkar inte och jag känner mig son världens sämsta människa. Sängen lockar, och den är den som får göra mig sällskap när det är som värst. När tankarna borrar sig in i min hjärna och inte kan ta ett "NEJ, försvinn!", då är sömnen det enda som fungerar för att de ska försvinna för stunden. Theralen och Seroquel är mina bästa vänner i sådana lägen. Helst skulle jag vilja svälja allt jag har, men jag gör det inte för jag vet hur det slutar. Hade det varit en säker väg ner i graven så hade jag nog kunnat överväga det alternativet. Nej, jag lever och tänker tyvärr fortsätts med det. Att lida, det är min grej.