"Tänk nu på att du faktiskt har varit på sjukhus ett tag." - Det fick jag höra av min boendestödjare många gånger idag. Faktum är att jag tänker på det nästan hela tiden, men inte på det sättet hon vill. Jag ser alla jobbiga saker, hon menar att jag inte ska ta ut mig för mycket eftersom min kropp faktiskt har varit med om en del. (Lång depression, två tablettintoxer på en månad plus 1 i sommras samt 6 st ECT-behandlingar) Något jag inte alltid tänker på. Hela tiden sätter jag upp för stora mål för mig själv, hela tiden blir jag ledsen och nere när jag misslyckas och min självkänsla blir bara värre. Kraven kanske ni skulle fixa lätt som en plätt, men för mig är de enorma just nu. Bara att gå ut tar emot, det som jag tyckte var så skönt innan. Min kropp är för trött, den orkar inte. Men tro mig när jag säger att jag kämpar, att jag varje dag försöker. Jag önskar att den kroniska tröttheten kunde gå över snart, jag önskar att jag fick bli "normal". 

Jag önskar också att många människor kunde ha lite mer förståelse. Jag vill inte att man ska tycka synd om mig, men jag vill inte heller att folk ska tycka att jag är "lat". Jag är inte lat, men just nu är jag inte helt frisk. Inte än. Men jag kommer kämpa tills jag blir så symtomfri som jag bara kan. Jag ska göra mitt bästa, det är det enda jag kan göra.