"Du måste kämpa mer, att tänka på att svälja piller kallar jag inte kämpa. Det är egoistiskt tänkande. Upp ur sängen, ut och gå, gör si och gör så." - Du förstår inte, du förstår inte hur det är att vara så trött att du inte kan röra dig. Du förstår inte hur det är att ha känslan om att vilja ge upp här och nu för att misslyckandekänslorna har tagit över huvudet. Gråten är så nära, att vilja avsluta livet känns som en bra idé nu. Jag orkar inte mycket mer. Jag orkar inte ta mer, jag orkar inte höra att jag inte kämpar tillräckligt och jag orkar inte se blickarna som så tydligt talar om att "jag klarar mer än vad jag tror". Jag hör också på era tonlägen vad ni egentligen menar. Jag vet vad ni tycker, ni kan inte dölja det. Jag vet också att ingenting någonsin kommer att bli bra. Jag har försökt och jag orkar inte försöka igen för att än en gång misslyckas, för att än en gång få höra att jag inte kämpade tillräckligt hårt, för att än en gång känna mig sämst i världen. Jag överväger "den lätta vägen ut" hur egoistiskt det än må vara. Jag överväger, men antagligen inser jag att fortsätta lida och vara alla till lags genom att leva, är det bästa. Jag hatar livet, lika mycket som jag älskar det.