Bulimin är tillbaka med full kraft. Jag har börjat väga mig och räkna kalorier igen vilket resulterar i hetsätning. Att ha bakingredienser hemma när man har en ätstörning är väl inte det smartaste. Nu på kvällen gjorde jag en smet av ägg, socker, kokos och lite vetemjöl och vispade ihop. Nu mår jag illa. Jag mår illa fysiskt och jag mår illa psykiskt. Tanken på vad jag har gjort får mig att skämmas, skämmas över att inte kunna kontrollera hetsätandet.

Men i morgon får det bli andra bullar. Morgonpromenad plus att jag INTE ska ställa mig på vågen och räkna kalorier. Att äta normalt fungerar ju det också och dessutom så hetsäter jag kanske inte om jag får i mig det jag ska. Jag har gått upp 10 kg från att jag vägde som minst och 6 kg på bara en månad. Inte okej. 

Trött är jag också. Jag är trött på att ha ångest från och till, trött på att peta i mig för mycket vb medicin, trött på att vara för lat för att stå ut tills den går över utan piller. Trött på att ha dålig självkänsla, trött på att inte kunna jobba, trött på att vara trött hela tiden. Trött på självmordstankarna som ligger kvar i bakhuvudet. (Nej, jag ska inte falla för dem!) Jag vill så mycket, men har ingen kraft.

Idag när jag hade tvättat, tränat Mini och spelat lite var det som om någon hade slagit mig med en klubba i bakhuvudet. Jag var så trött att jag inte visste var jag skulle ta vägen, men kunde ändå inte sova förrän framår 18-tiden.

Igår storstädade jag, idag ser det ut som ett slagfält igen. Disk överallt. Tur att min boendestödjare kommer i morgon, så jag får lite sällskap på dagen och någon att prata med. Någon som förstår. Det är inte alla som gör det, ytterst få i min närhet förstår på riktigt. Andra försöker, men tyvärr lyckas få av dem bra. Men de försöker i alla fall, det är huvudsaken och det uppskattar jag.

Jag vet att jag uppdaterar mycket, men jag måste få skriva av mig. Traumat finns kvar. Maktlösheten när man sövs ner. Maktlösheten på avdelningen. Maktlösheten i samband med LPT:t. Jag känner fortfarande smaken man får i munnen när man sövs ner, jag kan fortfarande känna hur det känns. Min ångest har aldrig varit värre. Den blir starkare för var dag som går, och det är inte av någon speciell anledning. Sömnen blir också värre för varje natt, mardrömmarna blir fler.

Jag försöker bota min ångest på både bra och dåliga sätt. Saker som är både rätt och fel att göra. Nästan ingenting hjälper och jag vill inte slänga i mig mer än 100 mg seroquel och 1 ml Theralen åt gången. Jag blir trött, men ändå kan jag inte slappna av och sova. Ikväll hoppas jag att jag får tänka på annat än ångesten. Jag vill bara bli fri från den, jag vill bara vara frisk.

Så, nu är allt som det ska igen. Förrutom att jag har sovit för jävla dåligt i natt, haft mardrömmar och vaknat 02 för att sedan försöka somna om hundratusentals gånger. Några gånger lyckades jag, men vaknade snabbt igen. 06:30 gav jag upp, helt frusen av trötthet gick jag in i köket och gjorde mig lite frukost. Och nu är allt okej igen. Jag sitter invirad i min tjocka filt, jag har flyttat fåglarna så att de står precis bredvid mig, gett dem mat, tagit mina piller och pratat en stund med de små liven.

Dessa jäkla mardrömmar, att jag aldrig får sova riktigt. Får ta upp det med min SSK i morgon, se vad vi kan göra åt saken. För får jag inte sova som jag ska så riskerar jag att hamna i ett hypomant skov och det har jag ingen lust med. Även om det är lite mysigt ibland så vet jag att jag slungas rätt ner i ett depressivt skov direkt efter, och det vore ju dumt.

Jag känner mig trots allt glad, normalt glad. För jag tänker på att jag faktiskt också har möjligheten att lyckas här i livet, om jag bara får upp min självkänsla lite till. Då kan det bli bra, riktigt bra.

Hur i hela friden kan det svänga så fort? Jag har varit glad och stabil hela dagen och nu på senkvällen slog oron och ångesten till. Tankar på att skada mig själv flyger genom huvudet, men jag ska inte göra det. Jag är starkare än så. Jag har egentligen så många och så mycket att leva för.

Jag tror att det är ECT:n som ställer till det för mig. Tankarna far igenom huvudet på mig och rädslan över att aldrig få tillbaka närminet är enorm. Minnen hemsöker mitt huvud, minnen av bårar på kö i en korridor. Jag ser min namnlapp på en av bårarna, lägger mig på den och har jag tur så är det bara en före. Jag hör snarkningar från uppvaket som är precis bredvid och plötsligt öppnas dörren in till behandlingsrummet och jag rullas in. Runt om mig står en massa människor som förbereder inför behandlingen. Elektroder sätts på min panna och jag hör hur narkosläkaren önskar mig god natt samtidigt som hon sprutar in narkosmedlet genom nålen i armen eller handen. Allt går i rasande fart. Jag hör hur det brusar i öronen och känner en konstig smak i munnen, sedan kan jag inte hålla ögonen öppna och jag somnar in i en drömlös narkos. Jag vaknar upp på uppvaket efter 10 min som det tar för dem att ge mig ett ep-anfall. Det tar nog lite tid att vakna till liv men det minns jag inte, för nästan direkt kan jag ställa mig på benen och gå upp till avdelningen tillsammans med den skötaren som har följt med mig ner. 

Jag önskar att jag kunde få vara "som alla andra". 

Jag ser så mycket fram emot att få tillbaka mitt närminne och sluta ECT-slöddra. Jag får knappt fram det jag ska säga. Men det börjar bli bättre! Jag tänkte berätta lite hur det känns att vara bipolär, lite sådär ytligt bara så att ni får er ett litet humm:

Tänk dig att somna utan att veta om du kommer att vakna glad, upprymd, deprimerad eller bara lite nere. Tänk att du ena stunden kan vara så glad att du nästan spicker, du flyger fram och allt är härligt för att helt plötsligt bli så deprimerad att du inte vill leva mer. Tänk att detta kan svänga utan att du kan styra över det och att du inte fungerar utan mediciner. Alla är olika i sin sjukdom och bara för att jag beskriver den på ett sätt så betyder det inte att andra bipolära känner och upplever samma sak. Vissa blir så maniska att de blir psykotiska medan andra, som jag, "bara" blir hypomaniska och i mitt fall är det riktigt svårt att se när jag är i ett hypomant skov. Det man märker det på är att jag sover mindre eller inte alls och är med social än vanligt. Jag pladdrar på om allt och inget, med vem som helst. I vanliga fall är jag blyg i folksamlingar men när jag är hypo så kan jag prata inför hur många som helst.

Ett ex till mig märkte det på mina uppspärrade ögon, att jag pratade fort och mycket samt att jag alltid ville möblera om. Då sa han alltid lite suckande: "Nu är du manisk igen." Dock var jag inte manisk, utan hypomanisk. Mitt senaste ex såg aldrig när jag var hypo. Han tyckte bara det var "bra" när jag var "glad", men och andra sidan förstod han sig inte på känslor över huvud taget.

Jag har flest depressiva skov, och på senaste tiden har de varit värre än vanligt. Jag kämpar verkligen för att sköta min medicinering och mina rutiner för att slippa hamna där igen. Jag vet att det är omöjligt att undvika men och andra sidan vet jag nu hur jag ska hantera det. Och det är INTE genom att svälja massa piller, hamna på MAVA och sedan psyk. Är det riktigt illa så har jag min krisplan och fungerar inte den så är det psykakuten och 2 veckor på psyk som gäller. Hoppas dock att jag slipper fler ECT-behandlingar.

Den här gången känns det verkligen som att jag har fått rätt hjälp. Jag har boendestödjare, läkare, arbetsterapeut, sjuksköterska, fina vänner och framför allt hela min familj som står bakom mig. Det börjar förhoppningsvis att ordna upp sig och idag är jag så himla glad! :)

Just det, jag brukar ju uppdatera medicinlistan och nu är det dags igen! Styrkorna har jag glömt av och jag orkar inte ta mig till köket för att kolla upp det, så viktigt är det inte. Här kommer dem:

*Lithionit (Stämningsstabiliserande)

*Lamotrigin (Stämningsstabiliserande)

*Fluoxetin (Antidepressiva)

*Seroquel (För mig är dom mot oro/ångest, GAD)

*Levaxin (Sköldkörteln, vanligt när man går på Lithium)

Nu känner jag hur min huvudvärk blir värre och ögonen går snart igen. Tycker att det kan bli  morgon snart! :) God natt från mig, Pipen och Mini

Vad härligt att vakna upp och faktiskt vara lite glad! Ingen ångest och jag sov ända till 06:45. Hade dock en del mardrömmar, men det gör inget så länge humöret är hyfsat nu. Idag ska jag göra ett veckoschema, träna Mini, motionera Pipen, ta en promenad, göra lite övningar från "My fitness Coach" och bara ta det lugnt. Det var något jag tänkte skriva, något viktigt, men mitt ECT-minne sa stopp! Haha.... Det kommer kanske tillbaka senare! God morgon!

Åh gud. Jag somnade riktigt tidigt igår kväll, sedan vaknade jag med ett ryck runt 22-tiden. För första gången som jag kan minnas var jag så förvirrad att jag inte visste var jag befann mig. Riktigt läskig känsla faktiskt. Efter några minuter förstod jag att jag befann mig hemma i min egna lägenhet, i min egen sköna säng och inte på ett sjukhus.

Jag tänker och tänker och just nu, när jag är som jag är och mitt humör är som det är, innan jag är tillräckligt frisk för att jobba, innan jag kan ta hand om mig själv på riktigt, innan jag tycker om mig själv, innan dess tänker jag fortsätta mitt singelliv som vanligt. Ta hand om mig själv, umgås med mig själv, träffa mina fina vänner och min familj när jag orkar, umgås med mina söta undulater och bara försöka tillfriskna. Jag kan inte ge mig in i någonting med någon, inte på riktigt länge, inte på flera år. Det spelar ingen roll att människan skulle kunna stå ut med mig även om jag är sjuk, det spelar ingen roll hur mycket jag än längtar efter en partner, JAG måste stå ut med mig själv, JAG måste veta hur jag ska leva, JAG måste kunna förstå och hantera mina egna känslor. För kan inte jag det, så kan ingen annan det heller. Och ja, det är lättare att skriva här för då ser jag vad jag själv har beslutat mig för.

Nu är jag hungrig - IGEN. Bara att äta. Sedan ska jag besöka farmor och farfar och i eftermiddag ska jag gosa marsvin! <3

Det här med minnet alltså. Närminnet. Det finns liksom inte längre. 

*Jag berättar saker för folk flera gånger

*Jag har helt glömt av doseringen av mina mediciner

*Jag glömmer att mata fåglarna (Såklart får de mat varje dag, men på olika tider)

*Jag glömmer vad jag har berättat och inte berättat

*Jag glömmer vilka jag har pratat med

*Jag glömmer av vem jag har fått vissa kläder av (Känner igen lukten, men kan inte placera personen)

*Jag måste ställa alarm på allt

*Jag måste skriva upp allt

För det mesta skrattar jag åt det, och jag har säkerligen glömt av vad jag har tänkt skriva nu. Ibland blir det bara jobbigt men eftersom jag vet att det i de flesta fall är övergående så väljer jag att tänka framåt. Min depression är trots allt bättre och det är huvudsaken just nu.

I morgon ska jag hälsa på farmor, det får jag se till att komma ihåg. Nu ska jag döva min ångest (dumma GAD) med lite Theralen och en Seroquel, sedan ska jag spela lite mer WoW för att efter det lägga mig under det tyngsta täcket jag har. God natt!