Jag strävar hela tiden efter att vara perfekt, vilket jag absolut inte är. Att sträva efter perfektion och samtidigt ha självförtroendet i botten är ingen vidare bra blandning. Jag ser fel hos mig själv hela tiden och i stället för att se alla förändrigar långsiktigt så vill jag att det ska säga *poff* och sedan vara klart. Jag vet att det inte fungerar så, men märker jag ingen förändrig/förbättring så lägger jag mig ner och vägrar gå vidare likt en evis jävla åsna. Som idag:

Jag vaknar 5:00 och är helt utvilad och bombsäker på att dagen kommer att bli grymt bra. Pfft. Det börjar redan på vägen till bussen. Alla tankar om mitt senaste ex snurrar i skallen på mig, arga tankar som jag försöker att kontrollera. Jag tänker ju sällan i de banorna längre så jag blir så himla besviken när tankarna bara fortsätter att matas på i mitt huvud ÄVEN om jag sätter på hög musik i öronen.

Jag anländer till Fontänen: Tänker att jag kanske kan komma på andra tankar. Hah.. Jag tar två smörgåsar FAST ATT jag har ätit en stor frukost, sätter mig i matsalen för att komma över min sociala rädsla. Det slutar med att jag trycker i mig smörgåsarna och ilar ut i caféet i stället där jag sätter mig längst bort i min ensamhet.

Möte: Försöker att sätta mig närmre. Känner helvetesångesten i bröstet, men försöker ignorera den. Mötet tar slut och jag sticker in i köket. Jag tar på mig uppgiften att bre mackor till fikat och ställa i kylen, något som jag brukar göra. Jag blir argare och argare när jag märker hur någon plockar in ALLT jag ska ha, och plockar in ALLT jag har tagit fram för att använda. Jag biter ihop för jag vill INTE hamna i någon konflikt och framför allt inte såra någon. Ilskan växer och när smörgåshelvetet går sönder när jag ska bre på leverpastejhelvetet så får jag nog. Ut ur köket, av med förklädet och ut ur det förbannade huset.

Gråtfärdig av misslyckandekänslor sätter jag mig på 3:an in till stan. Om det ska fortsätta så här så kommer jag inte att överleva. Jag orkar inte. Jag orkar inte med att ständigt misslyckas. Jag vill så mycket, med fontänen, med träningen, med maten, med människor och med livet. Men det GÅR INTE! Jag lyckas nästan aldrig stanna kvar i två timmar, jag lyckas aldrig hålla igång träningen, jag lyckas aldrig få kontroll över maten. Och vågen. Idag har jag verkligen tappat räkningen över hur många gånger kläderna åkt av och vågen har startats. Missnöje och besvikelse varenda gång. Och det känns som att den där jävla ShapeUp-appen ljuger för mig. Kalorimängden jag får i mig känns så stor. Jag ser allt fett, alla valkar. Jag mår så jäkla dåligt över det att  jag nästan svimmar av. Det kan väl inte vara nyttigt att äta så mycket?

Jag trodde att livet skulle bli bättre, eller det är bättre på ett sätt, efter separationen. Jag saknar honom inte. Jag tänker bara elaka tankar. Och jag är besviken över att jag inte stampade ner foten för länge sedan, riktigt jävla HÅRT. Men det är över nu. Men jag känner mig ensam. Jag saknar någon, inte honom. Men jag måste reparera mig själv först, innan jag ens tänker tanken på att inleda något nytt med en ny kille. Om jag överlever. Jag måste och egentligen vill jag. Det är bara så jävla svårt. Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom detta. Det gör ont att gråta, jag gör det sällan framför människor. Det känns till och med jobbigt att sitta och lipa själv här hemma. Jag grät mycket när jag var ihop med P. Jag vet inte varför. Nu kan jag inte gråta inför någon. Knappt mig själv. Det är inte nyttigt att hålla inne på sorg. Om det nu är sorg, jag vet inte riktigt vad det är. Jag känner mig bara så värdelös, så ensam och misslyckad. Hur fan kommer det att gå för mig?