Idag känns det bra att ställa fram klockan. Jag menar, det känns lättare att gå upp frivilligt och veta att klockan är 06 och inte 05. ;) Skämt och sido. Jag har knappt fått en blund i natt. Jag satt som vanligt och inväntade tröttheten i samband med min seroquel, men den infann sig liksom inte så jag kröp ner i sängen runt 00:30. Somnade jag? Nja. Inte direkt. Tillslut måste jag ha slumrat lite för jag minns att jag drömde om Instagram.... (!) Är man skadad då?

Dagarna sedan tisdags har i stort sett bara förbättrats. Jag och bästisen skulle ha åkt till Ikea i torsdags, men jag hade inte råd så vi skippade det. Jag åkte i stället till den andra bästisen och hälsade på henne, följt av ett besök hos föräldrarna på vägen hem. Middag är aldrig fel. Senare på kvällen ringde mamma och undrade om jag ville hänga på till Ullared dagen efter, en långfredag. EN LÅNGFREDAG, tänkte jag. Mycket folk men jag sa ingenting. Javisst! Ullared är aldrig fel och till skillnad från Ikea dit man kan åka i princip när man vill så är ju detta ett ypperligt tillfälle att åka med. Det visade sig vara både bra och dåligt.

Dåligt på grund av att det var långfredag, vilket innebär ledighet för de flesta, OCH löning dessutom. "Dåligt" är en mild beskrivning. "Döden" för mig. Ångest och stress. Det gick ta mig fan inte att komma fram med vagnhelvetet och mitt tålamod fick prövas både en och två och hundra gånger. Vid 2 eller 3 tillfällen fick jag faktiskt utbrott på okända människor (rysligt farligt det där, det kan gå illa) som utlöstes av stress och press, samt irritationen över att bli påkörd bakifrån, framifrån och från sidorna. Ibland samtidigt.

Bra var det på grund av ett uppvaknande. De klänningar jag provade satt så jävla fint och den bikinin jag köpte satt underbart om man jämför med tidigare år. Jag KAN ju faktiskt ha bikini och jag TYCKER att jag ser fin ut. Nu såg jag i och för sig inte alla bristningar som kommer fram i ljuset med jag skiter ärlig talat i dem. Jag har gjort ett jättejobb med mig själv och min kropp att jag har kommit till den punkten att jag faktiskt är stolt och nöjd. Inte nöjd som i att jag kommer att sluta träna. Mer nöjd som i att: Jag kan se ut så här utan en massa förbannade dieter och matdagböcker. Jag kan se ut så här med vardaglig motion och träning som passar mig på mina villkor. Jag älskar att promenera! En powerwalk då och då, några gånger i veckan är aldrig fel. För jag mår bra av det. Två gånger den här veckan har jag gjort milen tex. Utan pressen över att bli smal. Mer: Jag har tråkigt, jag vill ha bra kondition och muskler. (=Snygg/are rumpa) Sedan jag slutade logga måltider och kalorier har jag slappnat av och jag mår bättre i huvudet. Jag tycker om mat, jag vill inte vara begränsad. Jag vill äta det jag vill, när jag vill. Med måtta såklart. Jag vill ha en sund inställning till mat och vikt. Det får jag inte om jag hela tiden ska behöva tänka på att jag inte duger och behöver förlora kilon.

Jag har gått upp i vikt. (Jodå, med sannorlikhet på grund av godiset och det kommer att fixa till sig om några dagar.) Men jag struntar ganska mycket i det. Inte helt än. Men till 99%. Och det är bra. Har jag en sund inställning till mig själv, så har andra det också. Den som inte tycker att jag duger som jag är, den personen är inget att ha. 

Den som inte accepterar mina fel och brister, den som talar om för mig vad jag måste ändra på och vilka saker som gör mig till en dålig människa, den personen kan fara och flyga. Alla är olika och så länge det jag gör inte påverkar någon annan på ett sjukligt och ett allt för negativt sätt, tycker inte jag att jag måste ändra på mig för att den andra personen ska bli nöjd. Att jag glömmer stänga lådor och skåp ibland, att jag inte alltid dammsuger upp alla fjädrar direkt, att jag går upp tidigt på morgonen ibland, att jag kan vara ostabil i perioder, att jag är den klumpigaste människan på jorden, att jag alltid måste låsa dörren även när jag är hemma, att jag tycker det är respektlöst att prata i telefonen fyrahundrafemtioåtta timmar om dagen, att jag väger mig ofta (mindre nu dock, yeeeey!!), att jag vill ha långa diskussioner som inte må leda någon vart men som har ett värde i sig, att jag hela tiden vill berätta vad jag gör, att jag faktiskt håller kontakten med de flesta på facebook OCH att det INTE är något fel, att inte acceptera saker jag inte vill göra, att jag anser att det är okej att tycka olika, att jag inte är översocial, att jag inte tycker det är okej med lögner, att jag INTE vill höra, "Du måste lära dig" hela tiden. Att jag är jag och ingen annan. Tycker inte du om det här, eller vänta. Accepterar inte du det här hos mig, då är du ingen att ha i mitt liv. 

Det här är jag. Vissa saker kan jag ändra på, men jag vill inte. Det är jag. Varför ska jag vara någon annan bara för att någon stör sig? ALLA har negativa sidor, det gäller bara att acceptera dem. Man kan inte ändra på en människa, men ska inte ens försöka.

Jag trivs i alla fall bra nu. Mitt hem är verkligen min fristad då INGEN har min extranyckel och ingen tar sig in hur de vill. Okej. Mamma och pappa ska få den, för akuta fall. För jag vet att de inte tar sig in utan att fråga. Jag litar på dem till 100%. Måste komma ihåg detta idag då jag träffar dem hos farmor på påskmiddagen! Jag slappnar verkligen av och jag är inte rädd för att vara ensam, tvärt om!

Åh. Den 13:e ska jag till Danmark! Måste komma ihåg att fråga K också! Påminn mig, S! (Jag vet att du läser detta!) ;) 

Det ska bli så otroligt roligt att åka, för jag har länge velat göra just detta. Bara ta båten över, ta någon öl, umgås, spendera lite tid i korv- och ostlandet för att senare ta färjan hem igen. En resa över dagen, lite spontant sådär. Eller. S frågade mig. Jag sa att jag inte hade råd, fast det är ju rätt billigt och jag får förhoppningsvis in lite pengar innan så jag kommer att kunna unna mig detta. Det ska bli så skoj!! :D Sedan är hon rätt bra på att övertala mig för ibland säger jag nej för att jag är rädd och hon får mig att försöka övervinna det där.

Nu tog inlägget en annan vändning och blev rätt långt, så jag avslutar. 

EDIT 09:30 - Jomensåatte. Jag skulle precis ta min morgonmedicin men insåg att: Nä, det fanns inga morgonpiller i morgonfacket på dosetten. Och min seroquel, den ligger kvar i gårdagens nattfack. Jag drar slutsatsen att jag tog morgonmedicinen i stället för nattmedicinen igår kväll. Är det konstigt att jag inte kunde sova? Nej. Är det konstigt att jag kallsvettas idag? Nej. Igår blev det alltså TRE Litiumtabletter och FYRA Ergenyl på kvällen, utöver morgonmedicinen. Ja, det är väl inte världens undergång även om det låter mycket. Struntar helt enkelt i morgontabletterna idag och väntar till ikväll så att jag inte blir helt förgiftad. Haha...