Jag tror att det gick ganska så okej på fontänen idag. Det kändes bra att komma tillbaka efter allt som varit. Jag fick den finaste komplimangen jag kunde få: Godistjejen (eller om det var godisflickan), något sådant och det baserades på att jag var så himla glad och exalterad under julgodisbaket i julas. Jag älskar ju att baka och laga mat så jag blev väldigt glad. :)

Jag har varit hemma sedan kl 13 ungefär, mamma var här på en kaffe och nu känner jag mig lite rastlös. Ska snart ta lite fil och fun light, sedan ska jag dra mig mot IKEA tillsammans med en av mina bästa vänner. Vi ska strosa lite och ta en fika. Jag kanske köper lite doftljus och någon liten skål, mer har jag inte råd med idag. Det ska bara bli skönt att komma ut från lägenheten en stund och umgås! ^^

Jag är för övrigt snart nere på min "målvikt" igen. Har dock ändrat den lite sisådär, så att jag får kämpa lite till. Den här veckan har jag gått ner extremt mycket mot vad jag brukar men det har med stress att göra och att jag inte har ätit som jag ska med tanke på vad som har hänt. Min magkatarr kom tillbaka, men har nu bestämt sig att bli lite mildare i takt med att stressen släpper. Skönt! Har en chokladkaka i kylen som jag fick som tack för att ha matat N's marsvin och jag är riktigt jäkla förvånad över att jag inte slukade den på en gång. Den ligger där så fint och jag tar en bit lite då och då. Inte mer. Förvånansvärt! 

Nu måste jag förbereda mig inför IKEA. :)

Min kropp är fortfarade stressad. När jag lämnar hemmets trygga vrå, går allt i 100km/h. När jag försöker att lugna mina steg och mitt bultande hjärta får jag tänka en extra gång. "Lugna dig nu, snälla!" Efter några minuter är jag uppe i samma hastighet igen och då är det samma visa. "Lugn nu för tusan! Gå LÅNGSAMT." Det här upprepas gång på gång, men jag antar att det lägger sig. Jag är ju medveten om det. Skakade som ett asplöv när jag kom till fontänen. Saken är den att jag är trött också, även om kroppen vill vara pigg, eftersom att min sömn är rubbad igen. Ikväll ska jag nog ta 3 Seroquel i stället för 2. Känns som en bra idé då jag ska upp tidigt i morgon.

Jag kom att tänka på en sak förut. Sedan jag var 18, eller kanske 17 år har jag nog inte ens varit singel sammanlagt 1 år. Jag har alltid kastat mig in i nya relationer utan att tänka efter. Det kunde gå 3 månader, 4 månader, 2 veckor, 1 månad m.m mellan varje relation. Mellan de två senaste gick det knappt 2 veckor. Jag förstår inte vad jag har varit rädd för, hur jag har tänkt. Eller tänkt kan jag ju inte ha gjort. Vad ska jag skylla på? Måste jag skylla på något? Var jag så omogen? Var jag så sjuk? Eller var det både och? Var jag både sjuk och omogen? Det är faktiskt inte ens värt att älta, inte ens att tänka på om jag ska vara ärlig. Jag kan inte vrida tillbaka tiden. Det enda jag vet är att jag behöver vara själv ett bra tag framöver. Jag är ännu ung, och har livet på mig. Så varför inte utnyttja tiden och göra den till något bra? 

Jag var olycklig därav mig ilska. Det känns annorlunda nu och jag kan inte sluta skriva om det. Min träning känns plötsligt inte lika viktig som innan, mitt matintag får jag vara nöjd med så länge det är normalt. Hetsätning? Nej, och jag är förvånad. Livet har fått en annan mening, men jag kan inte sätta fingret på hur. Acceptans. -Jag borde ha satt ner foten för länge sedan. Visat att man faktiskt accepterar andra människor, precis som de är. Alla har ett värde. Och det är okej att tycka olika. Jag är en snäll och trevlig människa. Min ilska berodde inte på min sjukdom, min ilska berodde på att jag var olycklig. Jag är lycklig nu. 

Så här känner jag inför min framtid:

Jag känner mer och mer att det här beslutet var helt rätt. Jag har börjat tänka i nya banor och försöker vidga mina vyer. Jag vill inte glömma det vi en gång hade, men det var inte rätt. Mitt humör har blivit så mycket bättre och jag är mycket gladare. Den ilskan jag bar på innombords är borta och jag kan se mig själv med nya ögon. Igår när jag tittade på "Familjen Annorlunda" insåg jag en viktig sak. De pratade om kärlek, djup kärlek och respekt för varandra. Vi hade aldrig det, inte på det sättet. Jag kom fram till att någon gång i ska jag hitta mannen i mitt liv, men det ska ske långsamt och jag ska inte leta aktivt. Speciellt inte via internet. Jag har också ändrat mig angående barn. Herregud, vad man kan påverkas av andra. Nu när jag är singel och tänker på hur jag verkligen vill ha det så inser jag att jag hade kunnat tänka mig att bli mamma i framtiden. Jag vet att jag skulle klara det, tillsammans med en man jag älskar och som älskar mig precis som jag är. Ingen sjukdom ska få bestämma över mig!

Just nu är mannen i mitt liv min fågel. Jag vet inte vad jag skulle göra utan honom. Varje morgon vaknar jag upp av hans härliga kvitter. Jag tar ut honon, pussar lite på honom och berättar för honom hur viktig han är för mig.

Jag behövde det här uppbrottet, för nu kan jag lära känna mig själv. Jag är inte deprimerad, jag är gladare nu än på flera år och jag börjar tycka om livet. Jag börjar se framåt. Det kommer att vara så här några år nu, det är det jag vill. Jag ska upptäcka nya saker och nya sidor hos mig själv. Jag ska kunna arbeta och försörja mig och jag vet att det blir så. 

Jag ska också försöka att inte påverkas av någon annan. Det jag tycker och vill, det ska jag stå fast vid men jag ska också respektera vad andra människor har för åsikter. 

Nu börjar mitt liv. Jag ska ta igen alla år av smärta och inte låta mig tryckas ner. Jag är stark och jag ska förbli stark. Jag ska bli minst 120 år, gammal och vis med många barnbarnsbarn. <3

Idag känns allt så mycket bättre. Har dock varit illamående i korta perioder och magen känns fortfarande knas. Men jag har inte gråtit mig till spänningshuvudvärk, utan jag har faktiskt försökt acceptera läget som det är. Det är jag och Pipen nu. Jag kan börja bygga mitt liv, umgås med vänner och kanske träffa nya vänner. Jag ska satsa på fontänen, att komma upp i arbetstid och börja jobba när jag är redo. Dessutom ska jag satsa på träningen! Måste börja äta bättre igen, för om jag fortsätter så här blir det inte bra. Nästa vecka, nästa vecka. 

Jag har pratat med underbara S och K som förgyller min vardag lite extra mycket. Mina fina tjejer, vad skulle jag göra utan er? <3

Har inte orkat kika in på några bloggar men jag ska göra det när allt har lagt sig lite. :) 

Nu: Hoppa in i duschen.

Jag har fått tillbaka min magkatarr. Matlusten är noll, jag har ont i magen, mår illa och hjärtat dunkar hårt och snabbt. Ångest. Jag och P bestämde oss igår för att gå isär, mer än så är onödigt att skriva om men vi är vänner. All min oro har nog med framtiden att göra. Jag har ju knappt varit singel i vuxen ålder utan hoppat från förhållande till förhållande. Mitt näst sista var 4 år och det här varade nästan 2 år.

Jag ska lära känna mig själv nu. Ägna tiden till det och till mina vänner, familj och fågel. Det är smärtsamt men jag klarar det här också. Jag dog inte av det här heller. Jag har faktiskt klarat av det hela förvånansvärt bra. Är det för att jag har blivit starkare i mig själv? Jag vet inte. Eller jo, det är nog en del i det hela. Vi hatar inte varandra. Vi kan prata och kramas. Ändå känns det såklart tungt även om det här var bäst för oss.

Framtiden var det ja. Det är väl klart att jag klarar mig, men det blir svårt i början. Och den här gången tänker jag inte kasta mig in i ett nytt förhållande. För jag vill inte ersätta, inte glömma. Men framförallt vill jag vara själv, jag vill vara singel. Länge. Bygga upp mitt eget liv.

Jag försöker verkligen att ändra min tankegång och på vissa plan har jag lyckats. För bara 1 år sedan tänkte jag konstant i negativa banor och föreställde mig alla elaka saker jag kunde säga till människor. För i mitt huvud blev ingen sårad av det jag tänkte. Sådana tankar har jag nästan helt blivit av med, men de som fortfarande sitter kvar i min hjärna är alla negativa tankar om mig själv. För utan att alltid lägga märke till dem så påminner såklart min kära pojkvän mig om att jag trycker ner mig själv näst intill hela tiden. "Sluta med tänka sådär om dig själv hela tiden, sluta upp med att trycka ner dig själv!" Jag blir förbannad när han säger så. Fast mest förbannad på mig själv, att jag inte kommer bort från den där onda cirkeln. Hur gjorde jag förra gången? Jag kan inte minnas att jag någonsin har haft någon som helst självkänsla eller självförtroende. Inte när jag var 12 år, inte när jag var 16 år, inte då och inte nu.

Kanske när jag bakar. När jag skapar fina bakverk och goda måltider. Kanske då, när någon berömmer mig för utséende och smak. Kanske växer jag lite då. 

Idag blir det i alla fall vila. Min lilla pippi flyger runt i lägenheten bakom min rygg. Jag litar på honom och är inte lika mycket hönsmamma längre. När han inte flyger hör jag ljuden han ger ifrån sig och när han mot all förmodan har något fuffens på gång, det vill säga när han inte pratar, så tittar jag till honom lite. För det mesta sitter han då bara och kikar ut genom fönstret. Konstigt att man kan lära känna en fågel på det sättet. Han är verkligen mitt allt och jag älskar honom så mycket. Min lilla pippi.   

Nu ska jag nog ta en långsam promanad till affären. Fast först ska jag försöka fånga in buspippin. Det kan bli en utmaning, för han vill aldrig in i buren igen.. :)  

Dagen har väl varit sådär. Det var en massa människor (från någon fontänhögskola?) på fontänen som jobbade tillsammans med oss idag och jag kände direkt att det kanske inte var det ultimata för min del då jag är väldigt folkskygg och inte klarar av så många nya ansikten på en gång. Ångest. Jag försökte i alla fall, jag gjorde mitt bästa även om jag gick ut med gråten i halsen och en känska av misslyckande efter bara 40 minuter. Jag antar att detta är ännu en sak att arbeta med. Jag vet att det inte finns några som helst krav på fontänen, men jag sätter upp krav i mitt huvud. Jag kan inte vara så social och trevlig som jag vill vara mot så många på en gång. Jag är inte den som går runt och hälsar på alla och jag kan tyckas vara nonchalant, men det är jag inte. Jag är bara osäker. Så är det. Bättre lycka nästa gång antar jag. 

Jag gick sakta in mot Nordstan från Järntorget, tog några omvägar och funderade på om jag skulle skita i träningen eller inte. Jag var ledsen, men ville inte bli mer ledsen genom ett till misslyckande. Jag satte mig först på ett fik och åt en kycklingsallad, för lunch var jag ju tvungen att ha. Annars blir träningen lite jobbig. Sedan gick jag mot Centralstationen och därifrån vidare till Svingeln där gymmet ligger. När jag kom in var det proppfullt och ett helt gäng småtjejer hade lagt beslag på konditionsmaskinerna inne på tjejgymmet. Som tur var hade jag bestämt sedan innan att jag inte alltid kan paxa löpbandet och stå där en timma, vilket förmodligen dessa tjejer hade lagt märke till många gånger. Så jag tog en cykel och cyklade bort massor av kalorier i stället. De flinade och tittade på mig, dock vet jag inte vad de sa då jag inte kan deras språk. Men jag brydde mig inte så mycket. Jag tittade lite när de tittade på mig och fortsatte med mitt. 15,33 km blev det. Jag märkte också att de höll maskinerna åt varandra, men inte ens där orkade jag bry mig särskilt mycket. Det var skönt att inte vara förbannad och blänga elakt som jag i normala fall skulle ha gjort, självisk som jag kan vara ibland. Jag ska nog fortsätta vara snäll och obrydd över småsaker. Promenera kan jag göra var och när jag vill. Cykla också i och för sig.. 

I morgon blir det en total vilodag. Jag har promenerat varje dag i över en vecka så minsta steg känns riktigt tungt nu. Musklerna måste få vila.

Även om jag är trött så blir jag lätt rastlös. Då kommer min rutiga kokbok väl till pass. Idag blev det vallmogifflar och genom min ShapeUp räknade jag ut kaloriantalet per giffel. Och jag kan äta några stycken nu på kvällen då jag har massor av kalorier till godo. Eller.. Jag har redan ätit två.. :)

Här kommer en bild:

1. Gifflarna jag bakade idag

2 och 3. Budapestrullarna som jag och A bakade i måndags. (De blev tydligen succe bland fontänarna!!)

Ha en bra kväll!

Tusan. Försökte att uppdatera via mobilen igår, med bild och allt sådant krafs. Dock försvann allt och jag orkade bara inte skriva om. Jag var så sjukt trött när jag kom hem efter gårdagen att jag knappt kunde stå på benen. Först var jag på fontänen mellan 10 och 13, stannade en extra timma för att äta lunch så att jag skulle orka med gymmet och dessutom var jag ju tvungen att baka fördigt A's och min Budapestrulle. Fast det blev ju två.. :) ....Och de blev lite modifierade för att vi inte hade alla ingredienser. Dagen var bra, och jag är väldigt nöjd. Efterår stack jag till gymmet och tränade på löpbandet en hel timma. Också nöjd. Men helt slut.

Idag spenderar jag halva dagen i tvättstugan. Skönt att få allt tvättat!!